Inre stress
Åh vad jag hatar när jag har så mycket inre stress att jag inte riktigt kan sova. Blir helt personlighetsförändrad och ledsen när jag inte är utsövd. Så är det nu. Jag längtar tills det har lagt sig.
Otålig.
Så nu får gärna de här veckorna vi har kvar på Engeltofta gå, så att verkligheten kan få ta vid!
En sak till.
Igår kom min mamma till mig. Och det var så fantastiskt skönt. Hon var hos mig en liten stund och gjorde mig lugn och varm i bröstet. I vårsolen på en busshållplats utanför Gävle. Det var fint.
Be om lov.
Idag ska jag till Stockholm. För att åka till turkiska ambassaden och be om lov att få jobba i Turkiet i sommar. Och man måste be snällt, med rätt papper i handen, flera kopior på sitt pass, gärna en turkisk tolk och inte vara för många som ber samtidigt. Så vi 18 som ska (?) till Turkiet i sommar är uppdelade på tre dagar för att det ska gå smidigare. Och resten av mitt team åkte igår, men jag får åka idag för i fredags upptäckte vi att hotellet jag ska jobba på hade fyllt i nåt fel på ett av alla de hundra papper jag ska ha med mig, och det gick inte! Så jag ska ha fått ett nytt nu. Jag = den turkiska tolken Figen, eftersom det är hon som hjälper oss med allt det här. Hej och hå, hoppas allt går bra. Anna i mitt team hörde nåt om att det tar 9 veckor att få allt klart. Och vi har premiär om 6 veckor. Perfekt!
Ett år.
Älskade mamma. Idag fyller saknaden efter dig ett år. I ett år har jag burit dig inom mig, längtat, saknat och gråtit. Det har gått så fort men samtidigt varit den längsta tid jag upplevt. Ofattbarheten slår mig fortfarande, chocken över att du inte längre finns kommer i små, små doser nu men är ändå där.
Jag är så tacksam över att jag fick dig till min mamma och så ledsen över att jag inte fick ha dig längre.
Jag ska älska dig i hela mitt liv med hela mitt hjärta.
