anjaerika

Häromdagen vågade jag ta samtalet med en vän som jag tror levde lite för långt in i sina fördomar om invandring och människor som kommer till Sverige. Det var bitvis obekvämt, för jag tror att hen kände sig påhoppad och som att jag överdrev det hen sa, men jag tror verkligen att vi gjorde framsteg till slut. Jag känner som att hen uttrycker sig försiktigare och mer medvetet efter vårt samtal, och kanske beror det inte alls på mig, kanske var hen inte så fördomsfull som jag tror utan uttryckte sig "bara klumpigt", men jag hade ändå ett lyckorus i kroppen efter vårt samtal, som slutade med att hen suckade och sa ja... ja... ja.. med eftertänksam ton. Jag känner som att jag nådde fram och öppnade ett nytt fönster för den här personen att se igenom. Hoppas det stämmer.

Och för mig personligen känner jag att det är en seger jämfört med den gången då en arbetskollega på mitt gamla jobb sa "jag säger bara vad alla tänker" om sitt eget rasistiska uttalande om somalier, och jag i chocken bara fick fram "nej, alla tänker inte alls som du." Det var första gången jag stötte på så tydlig vardagsrasism och jag kunde inte finna mig i situationen. Jag kunde inte tro att en person jag tycker om, kunde tycka och säga så. Så den gången uteblev tyvärr samtalet. Den här gången gick det bättre.