anjaerika

Allt är som vanligt ibland. Och sen är allt helt sjukt och overkligt och inte alls som vanligt. Och det kan vara två sekunder mellan ibland. Det går sakta upp för mig att det är sant, på riktigt sant och oåterkalleligt. Defenitivt. Det är så här. Jag fattar det med hjärnan ibland och ibland med känslorna men inte samtidigt. Det går liksom inte, det är för stort och för hemskt. Och ändå är det inte på långa vägar "mest hemskt" för mig. Men det är ett hål. I mitt liv och i hennes liv och min sorg är två sorger, den ena över att döden tagit honom och den andra över hur fruktansvärt stor hennes sorg är. Det gör mig så ledsen att se. Men jag är glad att hon låter mig finnas där för henne. Mitt i all maktlöshet kan jag åtminstone hålla om henne.

Känns sjukt att gå till skolan men imorn ska jag dit. Undrar hur det ska bli och orkar inte riktigt med att ha det första samtalet med folk om det här igen. Samtidigt som jag förstår att det är bra att prata om det och att även folk som inte är direkt berörda av det behöver prata om det.

Jonas är här. Det är en räddning för mig. Även om vi inte pratar så mycket om det eller om jag inte är så ledsen alltid eller vad som helst så finns han här för mig, som en liten fallskärm. Och som ett ljus. Och varje gång jag tänker på hur tacksam jag är för att han finns hos mig och för mig och är här nu, så blir jag ledsen eftersom min fina fina vän inte har det längre. Det här är så oändligt sorgligt. Det kryper in i allt i livet. Men vi vet att det kommer ljusna i alla fall. Vi vet att det kommer lätta och vi pratar om det oxå. Och om att sorgen faktiskt kommer bli mindre så småningom och då kan man minnas allt det fina han var och gav och vara glad över det. Det kommer.