Tack och helvete
Jag vill börja det här inlägget, som i övrigt är tänkt att bli rätt kort, med att säga tack till alla er som på olika sätt har hört av sig till mig efter mitt förra inlägg. Jag är helt överväldigad. Jag har aldrig fått sådan respons på något jag skrivit, fler människor än jag kunde tänka mig har läst inlägget, delat det och delat med sig av sina erfarenheter. Det trodde jag inte när jag vaknade på midsommardagens morgon, läste en kolumn som någon på twitter länkat till och blev förbannad. Men så blev det, och det känns fint. Och - jag skickade texten till Svenska Dagbladet, efter en del påtryckningar, men fick till svar igår morse att "dessvärre tar vi inte emot den här typen av reaktioner". Inte helt oväntat, men nu vet ni. Jag blev glad över era reaktioner i alla fall.
Och så till det jag tänkte skriva idag: Helvete vad jag är less på att leva i ett patriarkat. Jag är less på att ständigt bli objektifierad som kvinna, på att behöva tänka att män som går bakom mig på vägen hem från jobbet kanske vill skada mig, på att den feministiska kampen förs av så få jämfört med hur många som stretar emot och jag är även less på att inte veta var jag själv ska stå mitt i allt det här. Hur i helvete ska jag kunna förhålla mig till att jag både vill ha total jämlikhet och få ta lika mycket plats, få låta lika mycket, göra lika många fel, få lika mycket lön, få ligga lika hämningslöst med vem jag vill och berätta om det utan minsta tillstymmelse till skam samt få lika mycket plats när historieböckerna skrivs SAMTIDIGT som jag älskar att känna mig liten i en mans famn, alltid vill vara snygg på kort, alltid vill ha relativt nyrakade ben och inte alls vill lära mig hur man skruvar ihop en säng utan hellre ringer min mansbästis och ber om hjälp istället? Det är svårt att veta! Jag vill inte bidra till att samhället fortsätter i samma gamla hjulspår som förut, men jag vill samtidigt bara leva och andas ibland också, utan att tänka så jävla mycket.
Och framför allt vill jag att det ska vara ok att kämpa på vissa områden och ligga efter på vissa, för annars tror jag inte att nån orkar. Ingen kan vara supermänniska och rädda hela mänskligheten och feminismen själv. Man måste få försöka på sitt sätt, där man orkar och kan.
Öppet brev till Anna Laestadius Larsson.
Hej Anna.
Jag förstår att din kloumn (
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/det-ar-inte-fel-att-dricka-infor-barnen_7295857.svd) är skriven utifrån dig själv, kolumner brukar vara det. Så jag ska försöka att inte döma dig alltför hårt, du är ju trots allt bara en människa med en åsikt, som du uttrycker. Men, du uttrycker den i Svenska Dagbladet, en av Sveriges största tidningar, så jag väljer ändå att se det som att det är ok att kritisera din text och det du tycker. För jag tycker nämligen inte riktigt som du. Och det har sina förklaringar; jag är uppvuxen i en missbrukarfamilj. "Stopp och belägg!" hör jag dig och kanske även andra ropa nu, "det går inte jämföra missbruk med normalbruk!!" och det kanske, kanske är sant. Men vem avgör vad som är vad?
Men jag tar det från början.
Jag är alltså uppvuxen med en missbrukande förälder och en medberoende förälder. För en lekman kanske ordet medberoende låter konstigt, men det är alltså att ha ett slags beroende det med, fast till människan som har själva missbrukarproblematiken. Man växer ihop, personens missbruk får allt, eller i alla fall alldeles för mycket, fokus i ens liv, och man anpassar sitt liv efter människan och missbruket. Man tar även på sig skuld för personens beteende och ser det som ett svek att lämna människan i fråga, eftersom den då inte kommer klara sig. Att vara medberoende drabbar även barn i missbrukarfamiljer, och är en av anledningarna till att många som vuxit upp bland missbruk utvecklar dem själva. Man är van vid missbrukets mönster, man har det i sig, både från att ha sett sin missbrukande förälder och att ha varit medberoende av det.
Så är jag uppvuxen. Men, en av missbrukets (både det ursprungliga och medberoendets) grundpelare är ju förnekelse. Så under lång tid i mitt liv erkändes det inte att vi hade en missbrukare i familjen. Han "drack ju inte varje dag" och "kunde ju hantera att bara dricka öl" och "spelade ju på hästar för att det var kul". Så i våra förnekande ögon var vi alltså en vanlig familj. Såhär skulle man ha det, det fanns inget annat liv. När pappa blev full passade man sig och hoppades att inget man sa skulle få honom att tända till och börja bråka. När han ville se på trav hoppade man ur soffan fortare än kvickt. När han pissade på sig i sängen för att han varit så packad att han inte vaknade av sin kropps signaler, då tvättade mamma madrassen och lakanen och låtsades som ingenting. Det här var livet.
Det var även livet att så fort jag kom hem från skolan gå till skafferiet för att se efter hur många öl som druckits ur hans sexpack sen sist jag kollade. Det var livet att sitta med mamma i källaren när hon tvättade, strök och sydde, för att slippa vara i den syrefattiga luft som omgav honom och hans ångest. Och senare, när jag flyttade hemifrån, var det livet att när han ringde höra på en millisekund om han var full eller inte. Och det var livet att ha dåligt samvete för att ha lämnat min lillasyster i röran därhemma, men av ren självbevarelsedrift inte kunna komma hem för att vara med henne, för då, när man sett hur livet kunde vara på ett annat ställe, så sa hela kroppen nej till att nånsin vara i eländet igen.
Och Anna, jag vet att den kolumn du skrev inte riktar sig till missbrukare. Självklart ska inte missbrukare dricka inför sina barn, de ska ju inte dricka alls, det vet ju alla.
Men, vem bestämmer vem som missbrukar? Vem gör hembesök och ser efter så att ingen har gått överstyr i just den här famlijen, så här får de dricka nubbe till sillen? Att du skriver "Det råder i min värld ingen tvekan om att det är plågsamt att växa upp som barn till en alkoholist" säger mer än vad du tror om din kunskap på området. Det säger nämligen att du inte har någon. Du vet inte hur det är, och det unnar jag dig i och för sig. Men du vet inte. Du gör ett försök till att skriva en sympatirad för oss som haft eller har helvetet i famlijen, för att visa att du visst tänker på missbrukarbarnen? För att särskilja dig och de dina, normalbrukarna, från de som absolut inte får ta åt sig av din kolumn, alltså missbrukarna? Jag vet inte varför du gör det faktiskt. Du vet inte hur det är att vare sig missbruka eller leva med någon som gör det och du är därför inte lämpad att tala om för andra att "Det är inte fel att dricka inför barnen."
Jag vet inte om du vet det, men det finns redan krafter i vårt samhälle som uppmuntrar oss att dricka, med eller utan barn. Det finns en oerhört stark alkoholkultur, kopplad till varje högtid, ja, till varje helg egentligen, och den som avviker från normen att dricka får ofta stå ut med frågor om varför och därefter höra berättelser om hur den som frågade minsann också har haft en nykter period, eller tycker att "det är ju helt rätt egentligen", alternativt få höra något om "moralisering" trots att man egentligen bara gjort ett personligt val att avstå. Man särskiljer sig om man som vuxen i Sverige väljer att inte dricka alkohol vid en högtid eller sammankomst. Jag som 30-årig kvinna får alltid frågan om jag är gravid, om jag tackar nej till alkohol på en fest eller middag. Så stark är normen att konsumera alkohol. Så vi behöver inte dig. Du är inte nödvändig i samhällsdebatten om alkohol inför barnen.
Det är däremot IOGT-NOTs kampanj Vit Jul och alla de uppmaningar, de som du opponerar dig emot, som sprids inför tex midsommar. För på sina håll i landet kanske inte själva kampanjen fungerar, det kanske dricks precis lika friskt som året (eller helgen) innan, men kanske, kanske att en 10-årig flicka som är så spänd inför helgfirandet att hon skakar ser kampanjen och i det ser att det finns någon som ser henne. Hennes situation. Hennes liv. Att det finns någon som står på hennes sida, även om hennes familj inte gör det just nu.
Du och din åsikt är överflödig, onödig och ett hån mot de barn som faktiskt lever i missbrukarfamiljer. Drick du din sprit inför dina barn, och tro du att det skapar samma känsla i dem som när du skämmer ut dig på ett köpcentrum. Men snälla, sprid inte åsikten i Svenska Dagbladet. Det är så urbota dumt, onödigt och själviskt.
Midsommarinlägget.
Nu har midsommarafton kommit och gått, och vi har firat ända in i kaklet på hotellet. Dagen har varit lång. Vi har sjungit vid poolen, runt stången, på poolbarsscenen och sen haft show på det nu på kvällen. Så nu är jag trött. Jättejättetrött. Nästan tappa-livslusten-trött.
Jag funderar mycket just nu, på hur jag ska spara på min energi. Jag gör nämligen av med för mycket, och jag känner att det håller på att äta sig in i mig och göra ett hål. Jag visste när jag åkte hit att jag skulle jobba mycket, men saker har liksom utvecklat sig på ett sätt som gör att jag upplever att det inte alltid är hälsosamt, hur och hur mycket jag jobbar. Jag tänker på jobbet jämt. Vaknar för tidigt på mornarna och det bara snurrar i skallen. Jag tar ansvar för saker som inte är mina att ta ansvar för, och ovanpå allt det har jag en skör röst som lätt blir hes. Så jag känner att jag måste göra nånting åt min situation snart, på något plan på den här arbetsplatsen, annars går det nog åt skogen.
Förlåt om min midsommarinlägg blir alldeles negativt och tråkigt, men jag känner mig rätt så tom just nu.
Svårt med kommunikationen.
Jag vill säga er att det är inte kul att bli stirrad på på jobbet. Stirrad på sådär som "oj vad du är exotisk!" Stirrad på när man irrar omkring backstage och försöker förbereda sig för show, kollar så att man har alla peruker och kostymer på plats, samt försöker sjunga upp samtidigt. Då är det inte så kul med folk som får förbi, stannar, backar och ställer sig och tittar.
Men det är inte heller särskilt kul att upptäcka att personen som stirrar inte kan någon engelska över huvud taget, och alltså inte förstår när man försöker fråga vad det är han vill, och på så sätt få honom att sluta stirra och göra en obekväm.
Och det är verkligen inte kul att till slut behöva gå till personens chef och be honom hjälpa till med kommunikationen. Man känner sig som nån slags överklassdiva som inte vill befatta sig med pöbeln. När det enda man egentligen vill är att kunna irra runt backstage utan att känna sig uttittad, alternativt äta sin middag utan en man som smyger runt bakom busken vid ens bord. Samt att kunna prata med honom själv, istället för att skicka nåt slags sändebud. Det känns ovärdigt och äckligt.
En sanning
Det här är en rätt enkel och bra förklaring till varför kvinnokampen måste fortsätta.
It's a present
Ja, kära vänner, jag vill härmed glädja er med att jag har blivit med pool! Hur då?! tänker ni nu. Jo, såhär:
Ryktet gick i kvarteret, att det skulle finnas/komma en pool in i våra liv. En dag förra veckan tog jag tag i saken och smög runt tills jag hittade det som omöjligt kunde vara något annat än poolämnet, nämligen en tom, nedsänkt kakelyta i blått. Jag samtalade då med ett par män utanför kakelområdet, som sa först ja och sen nej på min fråga om det skulle bli en pool där, sedan sa "Tomorrow", när jag frågade när detta skulle eller inte skulle ske. Aningens förvirrad gav jag mig iväg, och stötte då på Ali, en granne som förra veckan blev carpe diem personifierad när han meddelade att "I used to work in the summer, I did it for 16 years. Then I realized I like swimming and sunbathing more, so now I do that instead", fast på aningens knaggligare engelska. Ali förstod min fråga lite bättre än de två män jag först frågat, och svarade exalterat att "Yes, pool will open in 5 days!" Jag frågade då om det skulle kosta att gå dit, som det ju ofta gör för nyttjande av pooler, och fick då svaret av min vän Ali att "No, it's a present."
Så gick det till när jag fick min pool. Igår fylldes den, idag premiärbadade jag. Sen åkte jag på turkiskt bad och spa, men det får vi ta en annan dag, nu ska jag äta middag.
Jag tänkte visa en bild men har ingen så håll till godo med mig på väg till shoppingmekkat Antalya. Då var jag taggad. Tack och hej så länge.
Göra något.
Jag måste göra något av min frustration och ilska över att min mamma dog i cancer. Ibland bara äter det upp mig inombords. Det är så jävla orättvist, men jag kan inte leva i den känslan. Jag måste göra något. Så idag blev jag månadsgivare här:
http://tillsammans.cancerfonden.se/#no-introOch så finns ju även den här organisationen och hemsidan, som verkar för information för och nätverkan mellan unga människor som drabbas av cancer:
http://www.ungcancer.se/Där kan man oxå donera pengar, eller bara hjälpa till att sprida ordet om att de finns, eller en massa andra saker.
Och så kommer ju min skiva. Som är till min mamma. Man får göra det lilla man kan åt sin ledsenhet över sjukdom som stjäl de man älskar.
Jag vill inte!!!!!!!
Ibland vill jag bara skrika JAG VILL INTE ATT MIN MAMMA SKA VARA DÖD!!!!! För så känns det. Jag vill det inte. Jag vill att hon ska leva, vara min mamma, finnas i andra änden när jag ringer till henne. Jag vill inte behöva tänka varje gång jag kommer till bokstaven M i telefonboken att här är min mammas nummer men henne kan jag aldrig mera ringa. Jag vill inte! Jag vill ha min mamma.
Jag vill inte att cancer ska finnas. Satans jävla skitsjukdom. Helvete.
Rapport samt korrektur.
Ja ursäkta, det skulle stå att det BLIR gött att shoppa, inte att det bör gött. Men man gjorde ju inte en pekkariansk felskrivning iaf och skrev att man var i sin syster. Det hade ju varit en större miss om man säger så.
Shoppingturen blev hur som helst mkt göttig och avslutades med att vi körde fel ut ur Antalya, fick se hotell som var gigantiska palats av sällan skådat slag (tänk palatsigare än ni nånsin kan föreställa er) och vi fick med oss lite fina kläder, skor och prylar att smycka hem och kropp med. De nämnda tingen fick vi alltså med oss av shoppingturen, inte felkörningen eller palatsen. Känner att syftningar och meningsbyggnader sköt lite hej vilt där.
Och nu ska jag och syrran till stranden.
Kort och gott.
Hallå ja! Min lillasyrra är här nu! Detta leder till dåligt bloggande men lycka i mitt liv så vi hamnar på plus ändå tycker jag allt. Och imorn ska vi på utflykt till Antalya och shoppa! Det bör gött det. Tack och godnatt.
Rasism
Det är sällan jag ser öppen rasism, uttalad, rak och tydlig. Den omedvetna, strukturella eller smygande rasismen är det annat med, men den där öppna, frispråkiga rasismen ställs jag sällan inför. Så när det händer vet jag inte riktigt vad jag ska göra.
Jag satt precis och kollade mitt twitterflöde, och läste tex fina nationaldagstweets av Soran Ismail om hur Sverige ändå är ett rätt bra land och att vi borde värna om den frihet vi har och kämpa för att vi ska kunna fortsätta ha det bra (ungefär, följ honom gärna på Twitter för de exakta orden och för ett lite roligare liv: @soranismail) när jag plötsligt fick se vad någon hade svarat honom på en av dessa fina tweets: "Betyder det att du ska åka hem?" Soran hade svarat: "Jag är hemma", och lämnat det där (så vitt jag kunde se), men jag gick in och kollade på den här personens Twitter. Och blev så ledsen. Människan är öppet rasistisk på ett sätt som jag inte kan hantera. Jag vill slå händerna för ögonen och öronen och bara skrika att det här kan inte finnas, den här människan KAN bara inte vara på riktigt! Men det är han. Han anser att "europeer" är mer värda än andra, och att dessa borde få migrera (inom Europa förmodar jag, något annat verkar ju inte rimligt), medan människor med annan etnisk härkomst inte borde få det, i alla fall inte till Europa. (hur det är ställt med tex vita amerikaner framgår inte, den enda distinktionen jag såg var just den om "europeer"). Han är även abortmotståndare, och det främsta argumentet verkade på det jag kunde utläsa av hans tweets vara att "invandrare" kommer hit och föder massa barn medan "svenska" kvinnor satsar på karriären och gör aborter på löpande band, vilket inte gagnar svenskheten alls. Ergo = abort är dåligt. (jag vet, det finns en och annan logiklucka här)
Som ni märker kan jag knappt återge det han har skrivit utan att ironisera, men det är för att det är så overkligt! HUR kan man tycka de här sakerna? Det är sådan oerhörd, äcklig, människoföraktande smörja! Och jag vet ju hur det byggs på och uppmuntras, genom att vi har ett ojämlikt samhälle där alla uppmanas att klara, och i första hand tänka på, sig själva, vilket leder till att förståelsen för människor som inte tänker, är eller har det som en själv minskar. Det vet jag ju. Men jag kan inte begripa det. Hur man kan hamna där, att man tycker såhär? Ett sådant hat. Förakt. Den här mannen är så liten, så svag, så fattig. Men han är inte ensam, och tycker ju själv att han har rätt och behöver predika sina åsikter för att sprida dem. Så det här är min motspridning. Du har fel, du andefattiga man som inte ens kan skriva ut ditt riktiga namn när du sprider dina vedervärdigheter. Du har fel.
Alla, alla, alla är välkomna att migrera åt vilket håll de vill eller måste här i världen. Jag vill inte ha några fler privilegier för att jag är vit västerlänning. Jag vill ha samförstånd mellan människor. Jag vill att åsikter som dina ska utplånas med hjälp av kärlek, solidaritet och gemenskap. Jag har rätt, du har fel. Så är det faktiskt.
Livet som lättskrämd
Jag snarkar liksom inte. Jag gör inte det. Men här i Turkiet är min näsa täppt varje kväll pga den oerhörda torrhet som luften bjuder på varje kväll, inom 5 minuter efter att jag stängt mitt fönster, vilket jag måste göra pga myggsituationen utanför. (välkomna till SM i bisatser förresten)
Så oftast har jag min luftfuktare igång, vilket avhjälper torr- och täpptheten. Två flugor i en smäll kan man säga. Eller, bara en egentligen, torrheten är egentligen ingen fluga jag vill smälla, det är bara täpptheten som i sig är ett faktiskt problem. Men, hur som haver. Igår var jag för trött. När jag hade lagt mig och då kom på att jag glömt fylla luftfuktaren med vatten och sätta på den, så fanns inte viljan eller energin att stiga upp igen och åtgärda det. Jag tänkte att en natt med täppt näsa får gå. Och det gjorde det ju. Men mitt i natten inte bara väckte jag mig själv med en snarkning. Nä nä, jag skrämde mig själv. Blev alldeles förskräckt och förvirrad av ljudet jag utstött att jag låg där, yr och skakig en stund innan jag kom till ro igen.
Så nu ska jag gå och hälla vatten i en maskin för att förebygga att detta händer inatt igen.
Varsågoda för inblicken i mitt lättskrämda nattliv mellan den fjärde och femte juni 2012.
Till Elin.
Kära syster, vad jag önskar att du inte hade behövt åka hem idag, utan kunnat stanna här hos mig. Det känns som att en del av mig fattas nu. Och din fina, fina unge, som gör så att mitt hjärta exploderar av kärlek varje gång jag ser henne. Henne hade jag oxå gärna behållit här ett tag till. Älskar er.
En hyllning.
Jag vill på intet sätt smutskasta något annat hotell jag har jobbat på i mina dagar, det vill jag inte. Jag vill bara påpeka att det är fantastiskt härligt att jobba på ett ställe där underhållningen anses som viktig, där man får hjälp omedelbart med nästan vad det än må vara, och där hotellgästerna ofta kommer med omdömet "Det här är det första hotellet vi bott på där allt bara känns helt perfekt!"
Pascha Bay, jag gillar dig.
Och du, rösten, jag gillar dig med. Kom tillbaka är du snäll!
Godnatt.
Lite samma
Alltså, det händer inte så jättemycket här just nu, så jag är lite kass på att uppdatera. Men jag har det fint. Systern är här med världens bästa barn som badar och badar och badar, när hon inte är i Bamseklubben. Vi solar och pratar. Fast idag pratar inte jag så mycket, för jag måste vila rösten till ikväll. Som sagt, inte så mycket nytt under solen. Men mycket sol i alla fall.
Men jag saknar er därhemma, det gör jag.
