anjaerika

Jag tycker mycket om kroppskontakt. Jättemycket. Jag tycker om att kramas, att hålla handen, att vara nära och att känna en annan kropps värme mot min. Jag har sällan problem med sånt som att mina knän rör någon annans på tex bussen, och jag kan stå nära folk jag inte känner utan att bli obekväm.

Men. Det finns några typer av kroppskontakt som jag inte tycker om. En av dem är en som berusade människor gärna använder av nån mystisk anledning, nämligen att luta sig in oerhört nära för att prata med en. Så att man har deras alkoholandedräkt mot sin kind och i sitt öra. Det tycker jag inte om. Alls.

En annan som jag fullkomligt avskyr, det är när äldre män (de faller också mycket ofta in i den berusade kategorin) vill stryka mig på kinden. Och jag frågar mig; varför?! Varför vill du, som jag inte känner, stryka mig på kinden när du säger att du tycker att jag sjunger fint? Det känns äckligt och går långt över gränsen för hur långt inne i mitt personliga utrymme jag vill ha dig. Jättelångt över gränsen faktiskt. Jag trivs bäst när du sitter borta i din soffa och sjunger med och är glad. Närmre än så behöver jag inte ha dig.

Men jag fattar, så ni vet, att det inte är illa ment. Det är ju nån slags välvilja, men det får det att krypa i kroppen på mig.

Jag måste skaffa visitkort. Så är det. Och det är en grym grej, för det är folk varje dag på jobbet (utom i måndags då, se det blogginlägget) som frågar efter mina uppgifter och var man kan höra min musik. Så nu får jag se till att skaffa mig domännamn osv, så att jag kan trycka upp korten iaf, även om inte hemsidan är klar.

Och! Det är väldigt härligt, att folk frågar om mina uppgifter, efter mera info och mera av mig! Det ska jag lägga i en ficka i hjärtat och ta fram om det skulle dyka upp en kärringjävel igen nån gång. Och upprepa tyst för mig själv medan hon mal på.

Idag var det ovanligt många som frågade och pratade efteråt. Den sista mannen jag pratade med sa allt han hade på hjärtat tre gånger. Som nån slags superstamning, fast med hela meningar. Allt kom tre gånger. På snabb norska. Det var ett intressant samtal. Eller tre.

Alltså, jag hade nån anledning till att jag gick in här och skulle skriva nu, men jag minns inte vad det var. Antagligen är det för att det som ligger längst fram i hjärnan just nu inte lämpar sig för bloggande, så brukar det ju vara med mig. Då går det inte. Alltså, gud vilken tur att jag inte är kriminell eller typ politiker. Jag skulle aldrig kunna hålla masken och vara cool när det behövs. Det är ju som att jag har tanke- och känslotorretts! Det som är närmast mig just nu är det som kommer ut. Bra ibland, konstigt ibland.

Men! Jag ska få träffa min lillasyster idag! Det ligger längst in i hjärtat istället för längst fram i hjärnan men går ändå att skriva om. Hon är grym och vi träffas för sällan trots att vi bor i samma stad. Men plötsligt, lördagen den 24 september, händer det. Nu ska vi ses. Och jag ska fortsätta jakten på den perfekta sport-bhn. Inte världens lättaste jakt kan jag berätta.

Jag är mörkrädd. Har även haft problem med ensamhetsrädsla när jag var yngre, kunde få lite skräck för att vara på solokvist i huset liksom. Ibland är jag lite smårädd för spindlar fast jag hatar mig själv när jag är det. Men de där stora, äckliga spindlarna som har köttiga kroppar och långa, tjocka, krokiga ben, de gillar jag inte. En gång blev jag rädd för en älg, men det var för att jag nästan sprang in i den på min joggingtur. (Har jag sagt att jag är från landet?) Så, det finns saker jag är rädd för. Några stycken saker är jag, av mer eller mindre logiska skäl, rädd för.

Men. Vatten har aldrig varit en av dem. Jag lärde mig att simma under vatten så tidigt att jag inte kan komma ihåg en tid när jag inte kunnat det. Mamma fick dra mig ur vattnet när vi var på badplatsen när jag var liten. Och trots att temperaturen sällan översteg 15 grader i Indalsälven så skulle jag prompt bada i den på sommarlovet. Så den här känslan jag har nu, och som jag också hade stundvis igår kväll, den är lite främmande. Jag sitter och ogillar vattnet. Skräckar lite. Försöker vända mig till logiken och mitt sansade sinne och säga till mig själv att allt kommer gå hur bra som helst. Att det värsta som möjligen kommer hända inatt är att jag kräks i min papperskorg. Men just nu, när det slår i sidan av båten som att vi rammar rätt in i väggar av sten snarare än vatten, så är det lite svårt. För det är lite otäckt. Jag vill helst inte vara här, men har ingen annanstans att ta vägen. Så jag bloggar och hoppas att det ska lugna sig snart.

För den som undrar så har min storasyrra opererat ögonen idag. Med laser. Så jag känner mig hyffsat säker på att hon inte kommer läsa det här förrän tidigast imorn när allt gått bra och jag är lugn som en filbunke igen. Men OM hon skulle läsa det så är ju svaret och sanningen att kaptenen inte skulle gått ut till havs om han inte visste att det kommer gå bra. Så jag behöver egentligen inte vara rädd. Men det är fan lite svårt ibland alltså.

Alltså gud vad det drar i min livmoder hörrni! Det vore på sin plats att den fick husera en unge snart, så enkelt är det. Har träffat två sjukligt söta ungar idag och liksom fått överslag inombords. Herreminje. Grejen är ju att jag gillar mitt liv asmycket, njuter av all min frihet, all tid, att kunna sova/sminka/fixa håret hur länge som helst tex. (ok, hej ytlighetens mästare tydligen!) Men. Jag skulle byta det. Om jag hade rätt man, rätt plats, rätt tid och fick en unge planterad. Jag skulle byta bort det nu. Så enkelt är det. Få en massa annat istället, göra sånt mera sällan, och få ha en egen unge. Det vill jag.