No stress
Man ska inte stressa. Man ska göra det man ska i lugn och ro och det man inte hinner ena dagen det hinner man nästa! Sånt är livet här i Östersund för närvarande och det känns bra. Det känns bra att vara här, och det känns skönt att kunna hjälpa till med det man kan. Och i livet här ingår att inte stressa. Det borde ingå i allas liv. Verkligen.
Jag lagar mat och skjutsar i bilen och ska julfixa lite här i lägenheten snart. Lagom för en dag. Kanske en Twlilightrulle till efterrätt, det tror jag mamman kan behöva. Tonårsromantik att somna på soffan till. Helt rätt.
Idag saknar jag Lundby oxå. Församlingen jag jobbade i. Där var det värme. Jag har fattat sen att alla inte tycker det och att det inte är så för alla jämt, men då, för mig, var det värme. Fina, välkomnande människor som har tid att prata och finnas till för varandra på jobbet. Och som vill det. Hoppas jag får mycket spelningar i kyrkor till våren, jag trivs så bra där ju.
Nu är det mat.
Trött busschaffis
Jag sitter på en buss, som tar mig från Stockholm till Sundsvall. Och nu tycker några kanske synd om mig, folk brukar göra det när man åker buss till Norrland för att det är så himla långt, men som Ida Löfholm mycket fint uttryckte det igår, så är det så himla mycket närmare än man tror till Sundsvall! Så bussresan tar inte så fasligt lång tid och allt är väl så långt. Däremot tror jag att vår käre busschaufför tycker att det tar lång tid. Han låter så ofantligt uttråkad när han snackar i micken att man tänker att han nog hellre skulle göra precis vad som helst i världen, utom att köra denna buss. Vilket såklart sänker helhetsintrycket lite. Att han dessutom väljer att samtala med oss via högtalarsystemet otroligt sällan tyder oxå på att han inte är helt bekväm med det. Som för en stund sedan, när vi blev stående i bilkö för att en lastbil vält och måste räddas, så dröjde det typ tio minuter innan han meddelade oss vad som pågick. Och det han då sa var: Det var tydligen en singelolycka, en lastbil, så det verkar som att vi kommer kunna åka. INGET mer. Inget meddelande innan om varför vi stannat, ingen information om att "nu ska jag ringa nån och kolla vad som händer" inte "ingen panik, jag ska kolla det här, återkommer med info". Man blir ju som resenär lite lätt stressad av att stå stilla en längre stund. Iaf om man som jag ska vidare sen med en annan buss. Man vill veta liksom. Men icke. Han pratade ju dessutom som att vi pratat om detta tidigare, och att han bara meddelade det senaste som hänt. Som att alla i bussen fattat vad som pågick. Jag sitter långt fram (japp, tanten är framme igen) så jag såg ju. Men det kan man ju inte anta att alla gjorde.
Ja, och här har vi som sagt ännu ett bevis på min kommande tantstatus. Jag ägnar mitt blogginlägg åt att klaga på en trött busschaffis. Men, jag är rätt bekväm i det. Jag gillar att oftast gå och lägga mig tidigt. Att dricka vin med vänner istället för att ösa på. (utom när jag har napaabstinens, då vill jag dansa) och jag gillar tydlig information och raka rör. Däremot har jag gett upp på stickningsfronten. Iaf tillfälligt. Det går lite för långsamt...
Det snackas lite om Berit Andnor, att hon är aktuell att ta över efter Mona. Berit är från Jämtland så det gläder mitt hjärta. Vet inget i övrigt om henne så det här kan ju komma och bita mig i häcken men va fan.
Typiskt tråkigt.
Att behöva se Kent Ekeroths ansikte på tv gör mig inte ledsen, inte arg kanske heller, men less liksom. Varför, varför, varför, VARFÖR har folk i Sverige röstat in honom i riksdagen?!?!?! Han hatar ju människor! Han hjälper inte samhället såvitt jag kan förstå, han stjälper det! Han vill tillbaka till ett Sverige som han inte ens vet vad det är och som (som hans debattmotståndare mycket riktigt påpekade) aldrig har funnits. Han vill ha mera rasism i vårt land, det är enkelt. Varför får han stå i riksdagen, i TV, och säga det? VARFÖR är det såhär nu? Jo, för att segregationen ökar i vårt samhälle, för att några få får det bättre och många får det sämre. För att kollektivtänket är borta och det enda som räknas är individen. Jag vill inte ha det så. Jag vill ha det bättre. Och då menar jag bättre för alla, inte för några. Varmare, vänligare, öppnare, friskare. Jag, till skillnad från Kent, förstår vad det är för Sverige vi hade förut och vill tillbaka. Till solidariteten. Eller nej, egentligen vill jag ju framåt, till solidariteten. Jag vill framåt till nåt bättre än det vi har nu. Och jag vill inte att Kent ska vara folkvald i mitt land. Ok, jag ljög kanske lite förut. Jag blir arg. Åtminstone av att tänka så här mycket på det. Fan ta Kent och hans Sverigedemokrater.
ppfisthdgforopoatfsmgsmhtmfssfdmr. Nä, det blev ingen bra förkortning. Tänkte väl det.
Pussel, pyssel, färglada inköp, soppa, telefonsamtal, hemlängtan, dokumentär, godis, förvirring, orange och rosa, organisation, planering och att inte få så mycket gjort som man hade tänkt men förlåta sig själv för det med råge. Det får bli summan av kardemumman här idag.
Klockan är snart halv två på natten, det snöar och jag fick en kort men frisk nattpromendad hem. Jag försöker låta hjärnan vila från ojande av alla slag men det är svårt ibland. Men som en god vän säger: onödig oro är onödig. Det är lättare sagt än gjort att inse att all oro är onödig, särskilt när det gäller viktiga saker. Oro må vara onödig men tankar är det inte. Men ibland blir ju de för mycket de med. Nu sover vi tycker jag. På saken liksom.
87
Det finns människor som lever tills de är 87. Som klipper svarta pappfigurer trots att de knappt ser längre för att de har gjort det hela livet och kan göra det i sömnen eller i blindo nu. De lever tills de är 87 och klipper papp tills dagen innan de dör och sen dör de och det är jättetråkigt men helt naturligt. Man blir ledsen och saknar och sörjer såklart. Men det var ändå meningen.
Sen finns det människor som inte gör det. Som inte lever tills de är 87 och inte får hålla på med sin hobby hela livet för att de får inte hela livet. Som är alldeles trötta och sover mycket nu och blir mindre och mindre för varje gång man ser dem och man får panik för man vet inte vad man ska ta sig till. För livet ska ju inte vara slut nu! Det ska ju hålla på i trettio år till! Och man har ingen makt alls över situationen och vet inte hur man ska hantera känslorna för man vet ju inte än, det kan ju gå, det kan ju bli trettio år till. Men förmodligen blir det inte det. Och det är så svårt att tänka på. Så svårt att veta. Så himla himla svårt.
Veckans bilder och känslor
Det händer ju mycket. Så sjukt stora skillnader i känslolivet.. Från det ena till det andra, från avgrundsoro och rädsla till jättelycka över saker som går bra. De två har tyvärr i det här fallet inte med varandra att göra, men jättelyckan över det som går bra lättar åtminstone oron jag känner. Och mitt i allt kommer veckans bilder.
Jag längtar efter den här killen. Undrar när jag kommer få träffa honom? Och hur det kommer bli? Den som lever får se. Livet på Cypern känns mer och mer som en dröm men jag hoppas fortfarande att det ska hittas tid och plats snart så att vi kan få ses och se. Hur det känns och hur det är. Men man kan ju inte leva på hopp och tro hur länge som helst. Man måste få närheten oxå. Hoppas det blir snart.
Den här ungen gör mig så innerligt glad och varm i hjärtat. Ordet mirakel är väl kanske världens största klyscha men nog det enda som passar på det jag känner att hon är. Jag har så många ogråtna tårar, både för hur det var och oron som gnagde då, och för hur oändligt glad jag är över att det gick vägen. Jag gråter dem då och då, men vet inte alltid vilka som är vilka av dem. Det är bara så många känslor för den här lilla fina tjejen. Världens bästa Doris.
Göteborg. Min hållplats by night, i lite lätt regnrusk. Jag älskar mitt hem. Nu känns det som mitt hem igen dessutom. Det är damm i hörnen och kläder på golvet och golvvärme i badrummet. Oftast disk i diskhon oxå, och tio par skor i hallen även när jag är ensam hemma. Mitt fina lilla hem med utsikt över det här. Jag gillart.
Jag gillar även godis och överväger just nu om det är värt det att klä på sig och ge sig ut i kylan för att få det... Vi får se...
Måndagen.
Det är många papper som ska skickas in till a-kassan vill jag lova. Hur vår regering kan tro att folk lever för att fuska i detta system är för mig obegripligt. Det är ju alldeles för mycket att stå i för att det ska vara en lätt utväg! Idag tänkte jag att jag till sist har alla papper som behövs men icke sa nicke! Genast dyker det upp mer som ska skickas. Upp på hästen igen, jaga papper, fixa fixa. Snart, kanske, får jag pengar för besväret! Hurra. Det är snarlikt ett jobb det här...
Andra saker jag har gjort idag är träna tills kroppen darrade av utmattning, mailat till folk om projektet, fikat med Sanna och avhandlat vårt nya favvoämne; business och hur vi ska ta oss dit vi vill, samt skickat in min intresseanmälan till ALV för nästa sommar. Jag vet ju inte hur nåt blir, men jag tänkte att jag vill gärna ha möjligheten kvar, så jag skickar in! Det var sista dagen idag så man hade inte så mkt att spela på längre. Sen får vi se vad som händer, om jag får nåt jobb, vad det är isf, och hur allt annat i livet utvecklar sig. Det är mkt att tänka på nu...
Snart åker jag norröver igen. Det blir skönt.
Svårt.
Jag har så svårt att tro på folk som säger att läkare alltid överdriver det negativa. Men kanske har de rätt. Man får ju hoppas på det.
Det är så himla svårt att blogga som vanligt när man är orolig och ledsen. Man (läs jag) är ju inte det hela tiden såklart, men så många saker känns oviktiga, så man sitter framför datorn och minns inte riktigt varför man skulle blogga egentligen.
Jag älskar min familj. Och är så glad att jag har den.
Dålig på sistone
Shit vad dålig jag har varit på att blogga senaste veckan! Vet inte varför, men jag har haft mycket i hjärnan så det kanske är det. Dagens problem är dock att jag inte har nåt att skriva eller tycka idag heller, så jag borde kanske egentligen bara ha struntat i att blogga idag oxå. Men det gjorde jag inte! Som en bekants 2,5-åriga dotter sa till sin far när hon inte spillde ut mjölken på bordet. Det gamla ordstävet känner ni väl till?
