anjaerika

Jag är lite ny idag, och det känns lite läskigare än sist men oxå jävligt härligt. En ny liten hårfärg, det livar upp! Och allt som livar och lyser upp är varmt välkommet! Det regnar ute och är lite kaos inne.

Men jag har haft en fin kväll med underbara vänner, och längtar till mitt gym imorgon, då jag ska få träna med härliga Katrin! Jag när ju en stilla förhoppning om att hon en dag ska börja träna på mitt gym så att vi kan gå dit tillsammans ofta... Det vore fint.

Det är egentligen dags att sova, men jag har drabbats av den märkliga nattpiggheten som egentligen inte alls tillhör min personlighet, men som dyker upp ibland när jag varit uppe och ute lite för länge och sen inte går och lägger mig direkt när jag kommer dem, utan börjar dona med grejer. Då vaknar hjärnan liksom till. Men känner jag mig själv rätt så lär den nog falla i dvala i samma stund som jag lägger mitt huvud på kudden. Jag har ju redan betalat min sömnsvårighetsskuld till gud i detta liv, och det redan innan jag fyllde 10 år. Jag var ett sömnstört barn som var rädd för allt, och spenderade många timmar med att läsa sagor för att lugna mig själv, eller när det inte gick, gråta lite alternativt sova, hos mamma och pappa. Och detta har alltså resulterat i att jag i vuxen ålder nog aldrig behövt vänta mer än 15 minuter på att somna på kvällen (om man bortser från den gången då jag drack kaffe kl 19.30 en kväll och låg och stirrade i taket med ett lätt darr i hela kroppen halva natten....) och därför har jag goda förhoppningar även om denna natt.

Jag saknar i mitt liv. Jag saknar en trygghet, den där att falla tillbaka på. Den där att skratta med, att gråta med, den som skulle vara där jämt och aldrig lämna mig. Jag saknar honom. Fan.

Men min mamma är frisk. Och jättesnygg i superkort hår!

Åh, jag försöker verkligen vara positiv. Jag ÄR positiv. Glad för det mesta. Lycklig faktiskt. Men ibland är det svårt. Ibland fattar jag ingenting. Hur kunde det bli så här? Varför varför varför? Och hur kunde jag inte märka det? Och när ska det gå över?

Jag som skulle skriva en massa glatt över att jag fått jobbet. Det blev inte så. Det bara sköljde över mig det här. Tror jag har pms oxå, men fy fan för det här. Jävla helvete. Jag vill vara lycklig. Jag förtjänar att vara lycklig. Med all den kärleken jag gav och hade hjärtat sprängfyllt av så förtjänar jag fan att vara lycklig. Jag ska bli det. Såklart. Men att det inte blir med honom, det har jag fortfarande så svårt att få in i skallen.

 

Den här bilden är av mig och min mamma hemma i mitt gamla hem, Torsgård, i Jämtland. Det är min vän Brooke som tagit den, när hon var här i september 2007. Vi sitter vid mammas symaskin, hon syr och jag tittar på som vanligt, och jag minns inte nu vad det var som hon skulle sy, för det har varit hundratals plagg genom åren. Jag kan sy, det är inte det! När jag är ensam syr jag det jag behöver, oftast för hand eftersom jag inte äger nån symaskin, men de gånger jag har en maskin kan jag även hantera den. Men när jag är med mamma är det hon som syr. Hon är bättre på det än jag, men det är också ett fint sätt att umgås på. Vi pratar och skrattar och får lite tid för oss, bara oss. Och just den här gången var dessutom lampan på symaskinen trasig, så jag fick en ny uppgift, och det var att belysa vårt lilla projekt.

Jag älskar dig mamma. Jag älskar dig så mycket så mycket, och om det är något jag lärt mig det här året, så är det att man lätt glömmer bort att säga det till de människor man känner så för. Man tror att alla ska finnas jämt, och man tänker inte så mycket på vad det är man faktiskt känner. Och med min mamma, med dig lilla, fina mamma, så vet jag att jag känner det, men jag vet att jag inte säger det lika ofta som jag tänker det. Inte till dig i alla fall. Jag pratar om dig, varmt och innerligt, men säger det inte till dig. Men jag gör det. Jag älskar dig så fantastiskt mycket.

Och till vad det än är som styr i den här världen är jag så tacksam att jag inte vet vad jag ska varken säga eller känna. Tack Sirkka för att du fick ingivelsen att ringa mamma, och för att du förstod stundens allvar. Tack universum för att det fanns en timme till, att det inte var för sent. Det finns för många känslor kring det här, jag kan inte hantera alla. Men jag är så tacksam! Och så i efterhandrädd. Men mamma lever. Hon lever, skrattar, pratar, sover, vaknar, gråter, finns. Det är det bästa som har hänt någonsin. Att det blev som det blev. Att det inte var för sent.

Som sagt, om det är något jag lärt mig så är det detta. Älska medan du kan, för man vet aldrig. Men blir man påmind så vet man helt plötsligt. Jag vill inte bli påmind mera nu på ett tag. Det räcker så här. Nu vet jag.

Idag är det fredag och jag är ledig! Och jag har precis slösat bort lite tid med att försöka fatta vad folk snackar om när de pratar om alla dessa bloggerskor. Tittade tex på Kissies blogg (en tjej som tydligen är den nya, stora bloggerskan), och jag blir så ledsen. Varför varför varför är det idealet som tjejer försöker leva upp till??? Ja, inte alla tjejer då, men dessa unga, suktande flickor som vill fram, till vad vet jag inte riktigt egentligen, men fram vill de iaf. Så de blonderar håret, skaffar extensions, solar eller på annat sätt fejkar till sig sjuka solbrännor och plutar med läpparna inför kameror... Det är så tragiskt och läskigt. Att det är så de tror att man måste vara. Eller inbillar sig att de vill vara, indoktrineringen är liksom komplett... Usch.

Nej då vill jag hellre ge allt medieutrymmet i hela världen åt ANNA TERNHEIM som jag såg igår kväll på Pustervik här i stan! Åååååh, det var så underbart! Jag älskar hennes texter, hennes sätt att sjunga, hennes röst och att hon gör en egen grej som är bara hennes. Det är så skönt att bara få beundra nån lite, och känna att det finns hopp för kvinnans roll i offentligheten. Och det är antagligen inte så att hon tänker så mycket på det, men för mig blir det bara en sån underbar kontrast till allt som är på låtsas överallt, att få se henne som ger av sig själv i sina låtar, som bli ruppriktigt glad över att bli inklappad till ett tredje extranummer och som verkligen har gjort nåt bra för att få stå där framme och få alla våra applåder. Sen så kliar det ju såklart i mig  för att jag oxå vill, men inte på det missunsamma sättet som det gör när det är folk som bara stjäl tid och energi och ändå får uppmärksamhet, utan på det härliga jag-vill-oxå!!!!-sättet. Och det är inte det att jag nödvändigtvis vill ha medieutrymme, som det kanske kan låta. Jag vill bara tex ha spelningar, med folk som vill höra mina sånger och som kanske till och med kan en eller två av mina texter utantill! Men! Ska medieutrymmet fördelas så vill jag så himla himla mycket hellre att det går till vettiga personer som tex Anna, än till hjärntvättade idioter som bryter ner sig själva och andra med sina uttalanden, sina märkliga åsikter och sin hybris. I sammanhanget är ju Blondinbella en ängel. Hon skriver ju iaf som vettiga saker, eftersom hon vet att hennes åsikter påverkar många unga. Sen att vi inte delar åsikter politiskt eller miljömässigt, det må så vara. Men hon är ju inte dum i huvudet som många av de andra tyvärr åtminstone framstår som. Jag måste sluta försöka hänga med i svängen här på det världsomspännande intranätet (jag gillar bara den benämningen..)! Jag blir ju så arg och så trött och så uppgiven. Varför kan det bara inte vara positiva ideal, som stärker unga tjejer, som får råda? Det önskar jag mig. Och nu är jag själv bloggindoktrinerad och tänker att jag borde lägga upp en bild, för det är trevligare att läsa då, när det blandas med lite bilder. Men jag har inget jag vill visa ju. Jag vill bara skriva lite.

Snart ska jag gå och träna, det blir roligt! Persade på 5 km tidigare i veckan, är redan sjukt nöjd med min tränare trots att vi bara träffats en gång. Blev superpeppad och vill bli snabb, stark och smidig! Tror det går, med vilja och motivation. Och jag tränar liksom bättre bara av att veta att jag kommer träffa henne igen på måndag. Mycket bra! Nu: välja sjömansinspirerade kläder inför lördagens 30-årsfest som jag ska på. Navytema! Det blir roligt.

Det känns i nacken, det är en smygande känsla där under hårfästet liksom. Varmt och lite surrande. Märks även på att det är så tyst här. Jag hostar inte. Jag går på den mycket märkliga samt effektiva hostmedicinen Cocillana etyfin. Den som innehåller en liten liten dos morfin ni vet. Och morfinet har tydligen effekt i min nacke, för den känns alldeles drogad. Konstigt. Men man ska njuta av allt man kan här i livet, och det är ändå lite gött. Tur att det inte är hjärnan som känner sig go och drogad, det skulle kunna leda till problem i mitt liv. Det här, det är bara lite off liksom. Men men. Idag ska jag på kostföreläsning, det blir intressant! Får man hoppas.

Om jag hade ett snabbare internet eller förstod hur min webkamera fungerar skulle jag vara en mycket koolare bloggerska. Då skulle det finnas bilder till varje inlägg jag gör, för tro inte att jag saknar impulsen att lägga upp bilder! Jag saknar bara kunskap och tid. Eller, jag har lagt de båda på annat kan man säga. Kunskapen och tiden alltså.

Idag känns det bättre. Det är nog en bra början idag eftersom gårdagen var så misärig att hela inlägget var helt nersolkat av det. Och idag är det alltså bättre! Och jag tror att mycket av det kommer sig av att jag idag är behövd. Jag är på jobbet, känner mig som att jag gör något nyttigt, och folk är glada att jag är här. Så borde alla ha det på sina jobb. Och det är inte ens stressigt! Vilket tydliggörs allra bäst av att jag skriver detta i jobbande stund. Mina måndagar är alltid lugna, mycket bra start på veckan! Jag har en kopp te framför mig och sitter och tänker på vad jag ska göra med alla barn jag ska träffa i veckan. Detta ackompanjeras av Mats gruppers lyckoskrik och skratt från rummet bredvid. Hej idyll!

Måndag, den dagen har för dåligt rykte. Den slår söndagen hur lätt som helst.

Det är söndag. Jag har ångest. Det kallas söndagsångest mina vänner. Jag har det inte så ofta men idag kom den krypandes och det får man väl ta. Det är bara så konstigt, för det är en diffus känsla som bara liksom sänker det mentala allmäntillståndet... (ett ord som jag för övrigt älskar, allmäntillstånd. Läkarspråk is the shit) Jag har inte heller hjälpt upp mig själv, utan köttade ner mig med lite Grey's Anatomy oxå som pricken över i.

Och jag tänker och tänker och tänker. Det är som att jag vet med hjärnan hur det är och ska vara nu, men jag vill vill vill inte och då är det svårt att fatta det med kännandet. Fan oxå. Jag fattar inte hur det blev så här. Jag fattar inte att jag inte fattat nåt innan. Det är så jävla konstigt. Sjukt personligt kanske nu, men skit samma. Det är mycket märkligt det som hänt här. Jag har en så himla stark tro på kärleken, jag tror att det kommer komma något, någon, annan till mig, men ibland, som idag när söndagsångesten kommit, så förstår jag det liksom inte. Det känns avlägset, långt borta och inte som nåt jag vill. Jag vill ju tillbaka. Men så blir det inte. Och jag vill ju inte tillbaka, egentligen. Det är ju bara mitt törstande hjärta som fortfarande tror det. Det är bara det att ibland känns det som att hjärtat tar upp mycket mer utrymme inne i kroppen än den utlovade knytnävsstorleken. Det fyller minst hela magen idag, och då blir det som att det hjärtat tror blir mera sant, eftersom det blir så stort. Äh, jag svamlar. Jag vill ha kärlek. Jag vill ha det som jag trodde att jag hade fått och skulle få ha kvar.