Djur och barn. Dagens sanna klyscha : dju...
Djur och barn. Dagens sanna klyscha : djur är bra för psyket. Barn funkar oxå bra.
Ah, thaimat, hurra! Yum yum. /Erika, som i...
Ah, thaimat, hurra! Yum yum. /Erika, som inte kunde hålla sig från att matblogga idag, det var så sjukt gott.
Dra åt helvete
Nu på morgonen har jag först glatt mig åt hur härlig John Pekkari är så mycket att jag var tvungen att blogga om det, sen skitat ner mitt goda humör alldeles själv genom att gå in på hemsidor som gör mig förbannad. Varför gör jag detta?! Dåligt.
Jag funderar ju på att byta bloggportal så småningom, men en sak är säker, och det är att jag aldrig i mitt liv ska byta till portalen improveme.se. Vad är det för jävla namn?! Dudugerinte.se heter den ju egentligen. Här kommer en lista på de "artiklar" som fått flest klick det senaste dygnet på improveme.se:
1. "Jag känner mig sexig" Vem det handlar om framgår inte och eftersom jag hatar mig själv för att jag gått in på sidan tänker jag heller inte ta reda på det genom att klicka vidare. Men jag kan sätta min högra arm på att det inte beror på att hon (för det är ju en hon, det vet vi ju, män behöver inte säga sånt) fått vara den hon är genom sitt liv och på så sätt bara helt enkelt uppnått denna sexiga känsla. Det mest troliga är väl att hon opererat sig eller gått ner hundra kilo i vikt. Som nummer två på listan:
2. "Nu har jag storlek 36" Detta var på första sidan jag hamnade på i mitt sviniga klickande på skönhetssensationssidan man kommer till från msn när man loggar ut från hotmail. (Märker ni att jag försöker bortförklara att jag ens gått in på sidan?) Det är Jennifer Hudson som gått från stl 46 till 36 och nu är så nöjd med sitt liv att det inte går förklara! Hurra! Jävla skitsamhälle. Stackars Jennifer. Inte för att hon var större eller för att hon blivit mindre, utan för att hon är så otroligt lycklig nu. Fan.
3. "Mina lår dallrar" Här har jag inte gått in på sidan, men man fick ett försmak av den på Jennifers viktsida, och där såg man att det var den där tjejen som är känd utan att man fattar varför, Kim Kardashian (reservation för stavningen här..) som.. ja, säger att hennes lår dallrar. I vilket sammanhang vet jag inte, vi kan väl alla och envar se en situation framför oss där de skulle kunna dallra helt enkelt. Och sen kanske fråga oss varför det är så viktigt att det skrivs om det på internet? Vilka lår dallrar inte? Det är ju jättemycket kött runt ett smalt, långt ben. Vad skulle lår göra, om inte dallra?
4. "Leightons slanka knep" Jag vet inte vem Leighton är och jag bryr mig inte. Men det gör tydligen många andra eftersom hon lyckats hamna på plats fyra på listan.
Fan oxå. Förlåt att jag svär så mycket idag förresten. Men jag blir så arg. Jag känner mig så instängd av alla dessa värderingar som pumpas ut över oss, ständigt! Man glömmer ju bort att man är en helt normal kvinna som ser ut som folk gör mest, och går omkring och tror att man är tjock och ful nästan jämt. Men så är det ju inte! Vi är ju inte tjocka och fula! Vi är ju fina! Utan platt mage, med dallriga lår, med våra dubbelhakor, med begynnande rynkor, utan att passa in i mallen som ändå ingen annan passar in i heller. Åh vad det är svårt att komma ihåg. Jag bojkottar dudugerintesomduär.se från och med nu. Skitsida. Jag vill inte känna mig ful varje dag. Jag vill känna mig fin. Som att det är fint och speciellt och alldeles tillräckligt att vara precis det som jag är. Och att alla andra ska få känna det oxå. Ojojoj.
John P
John Pekkari lyser upp mitt liv på många sätt. Så, ville bara få det sagt.
Kanske för mycket
Det är otroligt många som har hört av sig. Och jag orkar inte tacka alla, höra av mig tillbaka. Men jag är tacksam. Alla ord värmer, på olika sätt. Jag har blivit otroligt förvånad över hur fort det spred sig, sen förstått att oj, nu vet alla det här, även folk jag inte träffat på femton år. Sen har jag hunnit tröttna på hur människor ser ut när de ser på oss när vi är på stan, de som man ser vet men som vi inte känner. Men samtidigt kan man ju inte klandra dem. Hur ska man se ut då? När man vet och uppenbarligen lider med oss, men kanske inte vågar eller vill komma fram. Då ser man lätt plågad ut, och det måste man ju ha rätt till. Men jag förstår plötsligt känslan en vän beskrev en gång, att hon inte ville bli allmän egendom bara för att hon gick igenom nåt svårt. För folk runt omkring kan ju rimligen inte veta exakt var i sorgen tex jag befinner mig. Och då blir det så konstigt när folk kommer fram och vill prata. För just då kanske jag hade det så himla trevligt och inte alls ville bli påmind om eländet. Men som sagt, hur ska de veta det? Det är svårt. Allas stöd är underbart. All medkänsla är vacker. Och allas vetskap är samtidigt märklig och svår att förhålla sig till. Men mest är det fantastiskt med allas stöd. Faktiskt.
Finns det praxis när det gäller sorg? Finns det förväntningar på hur det ska gå till? Jag vet inte. Jag känner bara ofta att jag undrar vad folk ska tycka om mitt sätt att sörja. Och jag önskar att jag inte kände det. Men det gör jag. Jag undrar hur det uppfattas att jag har roligt, att jag ibland vill skämta om allt det makabra redan, och att jag längtar tills jag är inte är så labil att jag vågar kalasa på rödvin utan att riskera att det slutar i tårfest. Eller oxå att jag längtar till rödvinsfest som faktiskt får sluta i tårfest, bara Tobbe är där och kramar mig när det händer. Jag önskar att jag kunde skita i vad jag själv tror att andra ska tro. För det är ju helt meningslöst. Tänk om ingen tycker nånting alls, utan bara vet att alla sörjer olika och att man får hantera allt när man kan och orkar, och får lägga det åt sidan hur ofta man vill?
Imorse när jag vaknade tänkte jag på den dag jag gifter mig. Jag vill ju jättegärna gifta mig. De kommer inte vara där. Och först var det alldeles tomt bredvid mig vid mitt fantasihonnörsbord. (Mitt fantasibord som inte var så fantasifullt, för jag hade helt enkelt kopierat hur Tobbe och Amandas såg ut.. I verkligheten ska jag ha ett eget!) Men. Det var tomt och jag fick den där känslan när bröstkorgen sugs inåt av smärta. Men sen satte jag dit Elin, allra närmast mig. (Egentligen sitter man helt annorlunda va? Bredvid typ brudgummens far eller nåt? Jaja, skit samma.) Jag satte Elin där. Och Ellinor såklart. Sen fylldes det på. Med folk som kunde sitta där som substitutfamilj. Och alla ni som hade en plats där vet ju vilka ni är. Och så alla fina släktingar som har klivit fram under de här svåra veckorna och erbjudit sig att finnas där för oss nu. De kanske oxå kan få platser. Hur som helst så blev mitt honnörsbord stort och åtminstone nästan fullt till slut. Och då fick jag en liten försmak av hur det kommer kännas om ett tag, när det har slutat göra så otroligt ont att tänka på det här. När det har blivit en fin sorg som omsluter hjärtat men inte tar över det helt.
Förlåt om det är för personligt idag. Jag har hjärnan full av det här just nu. Och fick nog av att tänka att man kanske inte bloggar om sånt här. Vad ska jag blogga om då? Allt annat är ju så litet just nu.
Finns det praxis när det gäller sorg? Finns det förväntningar på hur det ska gå till? Jag vet inte. Jag känner bara ofta att jag undrar vad folk ska tycka om mitt sätt att sörja. Och jag önskar att jag inte kände det. Men det gör jag. Jag undrar hur det uppfattas att jag har roligt, att jag ibland vill skämta om allt det makabra redan, och att jag längtar tills jag är inte är så labil att jag vågar kalasa på rödvin utan att riskera att det slutar i tårfest. Eller oxå att jag längtar till rödvinsfest som faktiskt får sluta i tårfest, bara Tobbe är där och kramar mig när det händer. Jag önskar att jag kunde skita i vad jag själv tror att andra ska tro. För det är ju helt meningslöst. Tänk om ingen tycker nånting alls, utan bara vet att alla sörjer olika och att man får hantera allt när man kan och orkar, och får lägga det åt sidan hur ofta man vill?
Jag saknar Cypern jättemycket. Jag saknar mitt liv som det var förut. Jag saknar Astrid Lindgrens Värld och att bada i Nossen fast det är lite för kallt i vattnet. Jag saknar att vakna sådär nöjd och genomglad över en ny dag. Jag saknar att kunna ringa min mamma och säga "Hej det är jag" och höra henne skratta till för att jag alltid sa så när jag ringde henne. Jag vill inte ha så här mycket ledsenhet inom mig. Jag vill inte att det här ska ha hänt. Men det kommer det ju alltid ha gjort nu. Alltid, alla dagar i resten av mitt liv. Det är svårt att förhålla sig till. Jag försöker börja med idag. Nu. Den här lilla stunden. Men så kommer evighetskänslan ibland, och då blir det svårt att andas. Hur ska jag klara mig resten av mitt liv utan min mamma? Och varför sjöng jag inte igenom de där sista sångerna med pappa när jag var där sista gången? De där som bara finns nedskrivna utan noter, som hans pappa brukade sjunga för honom? Vem ska hjälpa mig med det nu?
Imorse när jag vaknade tänkte jag på den dag jag gifter mig. Jag vill ju jättegärna gifta mig. De kommer inte vara där. Och först var det alldeles tomt bredvid mig vid mitt fantasihonnörsbord. (Mitt fantasibord som inte var så fantasifullt, för jag hade helt enkelt kopierat hur Tobbe och Amandas såg ut.. I verkligheten ska jag ha ett eget!) Men. Det var tomt och jag fick den där känslan när bröstkorgen sugs inåt av smärta. Men sen satte jag dit Elin, allra närmast mig. (Egentligen sitter man helt annorlunda va? Bredvid typ brudgummens far eller nåt? Jaja, skit samma.) Jag satte Elin där. Och Ellinor såklart. Sen fylldes det på. Med folk som kunde sitta där som substitutfamilj. Och alla ni som hade en plats där vet ju vilka ni är. Och så alla fina släktingar som har klivit fram under de här svåra veckorna och erbjudit sig att finnas där för oss nu. De kanske oxå kan få platser. Hur som helst så blev mitt honnörsbord stort och åtminstone nästan fullt till slut. Och då fick jag en liten försmak av hur det kommer kännas om ett tag, när det har slutat göra så otroligt ont att tänka på det här. När det har blivit en fin sorg som omsluter hjärtat men inte tar över det helt.
Förlåt om det är för personligt idag. Jag har hjärnan full av det här just nu. Och fick nog av att tänka att man kanske inte bloggar om sånt här. Vad ska jag blogga om då? Allt annat är ju så litet just nu.
Lillasystern
Idag (eller igår menar jag, det var nyss igår) fyllde min älskade lillasyster år. 22 år. Så hon är inte så himla liten längre. Men ändå. Min lillasyster. Hon som är så fantastiskt fin och rolig och lyser upp varje rum hon kommer in i. Hon som sjunger med en röst som ingen annan, en röst som ger mig rysningar och lämnar mig hänförd varje gång. Hon, som låter som att hon verkligen känner det hon sjunger, varje gång. Hon som är den för evigt minsta människan i vår familj. Vår familj som nu består av oss tre. I mitt inre ser jag gång på gång oss tre uppifrån, när vi står tillsammans och håller om varandra, med pannorna mot varandra och armarna sträckta så långt de når. Så som vi stått några gånger under de här två veckorna. Vi tre.
Det var för svårt att prata om det nu ikväll, jag vågade inte. Ville låta kvällen vara ljus och fin. Men i mig var det tomt trots att lägenheten var full av vänner och släktingar som firade. För alla var ju inte där. Och det visste ju såklart vi allihopa. Men jag sa ändå inget. Ångrar det lite nu. Jag vill kunna dela allt i de här stunderna.
Nu är det vi, och vi har firat lillasysterns tjugoandra födelsedag. Jag ska fira varenda en som kommer. Jag ska fira alla dagar som vi har. Det går helt enkelt inte beskriva tacksamheten jag känner över att ha två så fantastiska systrar. Tack gode gud, universum, mamma och pappa, världsalltet och allt vad ni heter som har gjort så att vi finns och har det vi har tillsammans. Tack.
Tack
Tack Tack älskade mamma och pappa för mina två systrar. Utan dem vet jag inte om eller hur jag hade överlevt nu.
Stopp.
Det är för stort. När jag försöker tänka på hela sanningen är det som att tanken i sig blir så stor att den lägger sig ovanför mitt huvud och tittar ner på mig och säger; nej, jag får inte plats där inne. Och då är det stopp. Då kan jag inte känna alls. Och då blir jag rädd. Och så ligger fokus helt plötsligt på det.
Jag kan bara känna det, inte tänka det. Och det är ovant. Känna det i små bitar i taget. Nu tex, känns det ju inte. Och vad är det då för mening att skriva om det? Jag kan skriva att mitt hjärta slår lite för hårt, att klumpen i halsen aldrig riktigt ger med sig och att kroppen skakar rätt som det är för att den har så mycket känslor som väntar på att komma ut. Men jag kan inte skriva hur det känns.
En människa i taget kan jag sörja. Inte två. Mina känslor säger stopp. Ska jag verkligen behöva sortera i min sorg för att kunna känna den?
En fin människa skrev: Det finns inga fel, det finns inga rätt. Bara andas och lev.
Ingen idé att ha mascara när man gråter of...
Ingen idé att ha mascara när man gråter ofta men man kan ha rosa tröja och lyssna på Veronica Maggios Jag kommer. Det lättar lite då.
Jag är på sjukhuset hos min mamma. Så vet ...
Jag är på sjukhuset hos min mamma. Så vet ni varför jag inte skriver så ofta.
