anjaerika

Världen är ny. En vän är död och det finns en facebookgrupp som hedrar honom. Jag gick med. Men jag fattar det inte riktigt. Att facebook verkligen är överallt i livet nu. Och i döden. Men det är i alla fall lättare att tänka på facebook än på att min vän är död. Så jag har tänkt på det en stund. Har även fasat inför att komma till Göteborg där allt är verkligt. I Stockholm kunde jag blunda, låtsas, bara ha lite stress i magen men inte tänka så mycket. Nu är det svårt. På väg ner till Götet nu. Sitter på tåget och mina tankar far runt. Och jag försöker parera, tänka på annat. Lyssna på musik. Vad som helst. Samtidigt vill jag dit. Vill hålla om min fina fina som är kvar här utan honom, vill förstå även om det är sjukt jobbigt. För nu är det nästan som nåt slags mystiskt hot som jag inte vet hur jag ska skydda mig mot. Det ligger bara snett framför mig och trycker och vill fram. Och egentligen är det inget hot, egentligen är det bara. Det är sorg och saknad och helt oförståeligt hur det här kunde hända.

Livet. Detta stora lilla som man har. Som man plötsligt vill leva fullt ut varje minut för man vet ju inte men samtidigt måste man låta allt vara som vanligt och ha sin lunk. Det är ju i alla fall bättre det än att det stannar. Men tankar om hur viktigt det är att leva går ju inte undvika. Verkligen leva. Det liv man vill ha, med de människor man vill, där man vill. Känna livet. Ha livet.

Påskmiddag sen. Emma o Janne ordnar så att livet går vidare i allt, o vi får sitta tillsammans. Jag är rädd för att komma fram. En liten panik i magen. Vill att Jonas ska vara med mig. Vill aldrig inte vara med honom. Och så kommer tanken på att det vill ju inte hon heller. Med honom. Vara utan honom. Jag måste dit, till henne. Och ge det jag kan, det jag har. Kärlek.