anjaerika

Det är tisdagkväll, klockan är runt tio och jag är så sjukt trött!!! Repande och improkurs och vara ute i sol eller regn eller vilket väder som helst tar musten ur mig. Alltså inte hela musten, men en del av den. Jag blir trött tidigt helt enkelt. Måste sova mycket. Men eftersom vi slutar klockan sju på kvällarna blir aftonen väldigt kort och man vill ju ibland göra nåt, träffa nån, ha ett liv. Och då går man inte och lägger sig tidigt utan sent, och blir således ännu tröttare nästa dag. Kära nån.

Repandet går bra, det är lite yrt och rörigt i min hjärna just nu men det brukar ju reda ut sig till premiär eller i alla fall strax efter och jag vill kasta mig ut och hoppas att det håller. Det är mitt nya mission, att våga inte veta allt, utan låta det bli som det blir. Nu menar jag kanske inte just repliker för dem är det ju bra om man har koll på, utan det andra, som är runt omkring. Allt det löser sig ju faktiskt hur man än gör, nästan.

Nu får jag gitarrkomp till mitt skrivande, Jonas spelar lite här. Och sjunger det jag har skrivit. Lite konsigt faktiskt. Vi har bland annat citerat och tolkat Björn Afzelius här i kväll. Jonas försökte komma på vad låten Ikaros hette och hur den gick. Ikaros är en av mina absoluta hatlåtar i världen och texten går såhär: När jag tänker tillbaka på min barndom ser jag skräckbilder tydligast av allt... Jag vill spy när jag hör den, den är så sjukt värdelös, pretantiös och dålig. Jonas tolkning och försök gick så här: När jag var liten och mitt liv var så himla hemskt... Jag skrattade tills jag nästan kissade på mig. Det var en klassisk you had to be there-situation men jag lovar att det var roligt. Det var liksom precis så som jag tycker att Afzelius skrev, på näsan och övertydligt samt självömkande. Värdelöst liksom.

Dusch, läsa bok, sova. Det blir fint. Det här inlägget handlar tyvärr om ingenting alls. Nästan.

Gute nacht.