anjaerika

Usch usch usch. Jag har precis skrivit och tänkt om tro och kärlek, och så kommer jag på mig själv med att sitta och vara missunnsam och nästan skadeglad. Usch. Det är en äcklig känsla, vad ska jag med den till? Låt andra människor hitta sin lycka och om de inte gör det men tror att det gör det så är väl det fint och bra? Det ligger iaf inte på mitt bord, i mitt liv. Jag vill inte vara missunnsam. Det är den otäckaste känslan jag vet. Usch. Nu ska jag älska mig själv istället, det brukar hjälpa mot äckelkänslor. Svårt bara när man tycker att man är otäck. Dåligt utgångsläge för att älska sig själv. Men jag brukar ju vara rätt bra på det annars, får försöka glömma min föraktfyllda dipp och minnas min finhet istället.