anjaerika

Idag skulle pappa ha fyllt 65. Jag hör hans röst i telefonen, exakt hur han hade låtit när jag skulle ringt för att gratta honom. Han skulle förmodligen ha sagt något om att det är sinnessjukt att det hörs som att man står nästgårds, när jag ringer från Turkiet. Sen kanske vi skulle ha pratat om hur det går med min skiva under tiden jag är borta, hur det är på jobbet, och sen lite om politik, förmodligen skulle vi ha upprörts över nåt elände som regeringen håller på med. Det var våra zoner. Där var vi trygga, tyckte om varandra och kunde mötas. I vårt engagemang och vår upprördhet över vart världen är på väg, och så i musiken. Även i de samtalen blev han för mycket, tog över och hade för långa utläggningar, men jag minns dem ändå med värme. För där fanns vår relation.

 

Och jag kommer i evigheters evighet vara tacksam för att den sista gången vi träffades var det vid köksbordet hemma i Torsgård, med alla hans visböcker utspridda över bordet och hans fina gitarr framtagen, den som sedan blev min när han dog. Han hade letat låtar och övat i flera dagar innan jag skulle komma dit, för att jag behövde hjälp att hitta visor att spela på båten där jag skulle börja jobba. Det var så otroligt fint att se honom lysa upp, vilja hjälpa mig, spela och sjunga igen och svära när han spelade fel. Det är en sådan tröst mitt i all svår sorg kring honom, att jag får ha det som vårt sista möte.

 

Grattis på födelsedagen pappa.