anjaerika

Jag vill börja det här inlägget, som i övrigt är tänkt att bli rätt kort, med att säga tack till alla er som på olika sätt har hört av sig till mig efter mitt förra inlägg. Jag är helt överväldigad. Jag har aldrig fått sådan respons på något jag skrivit, fler människor än jag kunde tänka mig har läst inlägget, delat det och delat med sig av sina erfarenheter. Det trodde jag inte när jag vaknade på midsommardagens morgon, läste en kolumn som någon på twitter länkat till och blev förbannad. Men så blev det, och det känns fint. Och - jag skickade texten till Svenska Dagbladet, efter en del påtryckningar, men fick till svar igår morse att "dessvärre tar vi inte emot den här typen av reaktioner". Inte helt oväntat, men nu vet ni. Jag blev glad över era reaktioner i alla fall.

 

Och så till det jag tänkte skriva idag: Helvete vad jag är less på att leva i ett patriarkat. Jag är less på att ständigt bli objektifierad som kvinna, på att behöva tänka att män som går bakom mig på vägen hem från jobbet kanske vill skada mig, på att den feministiska kampen förs av så få jämfört med hur många som stretar emot och jag är även less på att inte veta var jag själv ska stå mitt i allt det här. Hur i helvete ska jag kunna förhålla mig till att jag både vill ha total jämlikhet och få ta lika mycket plats, få låta lika mycket, göra lika många fel, få lika mycket lön, få ligga lika hämningslöst med vem jag vill och berätta om det utan minsta tillstymmelse till skam samt få lika mycket plats när historieböckerna skrivs SAMTIDIGT som jag älskar att känna mig liten i en mans famn, alltid vill vara snygg på kort, alltid vill ha relativt nyrakade ben och inte alls vill lära mig hur man skruvar ihop en säng utan hellre ringer min mansbästis och ber om hjälp istället? Det är svårt att veta! Jag vill inte bidra till att samhället fortsätter i samma gamla hjulspår som förut, men jag vill samtidigt bara leva och andas ibland också, utan att tänka så jävla mycket.

 

Och framför allt vill jag att det ska vara ok att kämpa på vissa områden och ligga efter på vissa, för annars tror jag inte att nån orkar. Ingen kan vara supermänniska och rädda hela mänskligheten och feminismen själv. Man måste få försöka på sitt sätt, där man orkar och kan.