Andras sorg.
Ibland läser jag den här bloggen: http://ikroppenmin.blogspot.se/?m=1 och gråter en stund. Kristian med sin cancer och sina vackra ord om rädslan, att inte vilja dö men tvingas acceptera att han snart måste det, om kärleken till det liv han levt och människorna i det, det är så fint.
Och så igår eftermiddag läste jag det här: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.115826-sebbe-visste-att-han-snart-skulle-do, det 7 år gamla reportaget om 16-åriga Sebbe som var döende i cancer, ett helt makalöst fint porträtt av sorg, familjekärlek, att dö för ung men att hinna förbereda sig så att man är beredd när det till slut händer, av smärta som till slut är så outhärdlig att man faktiskt inte orkar leva längre.
Jag behöver se andra människors sorg. Se, läsa och höra om andra som känner som jag, så som jag kände innan min mamma skulle dö, och ville ta hennes lilla, svaga kropp i famnen och springa dit där ingen och inget kunde få tag på oss. Så som jag kände den kvällen hon dog och inte förstod hur jag någonsin skulle kunna lämna hennes sida. Så som jag kände på hennes begravning, när jag för första gången i mitt liv tänkte och kände 'det här går inte, jag klarar inte den här sorgen, nu går jag sönder.'
Jag behöver det. Och jag får så mycket fint av det. Som kommentaren på Kristians blogg:
När hjärtat älskat mycket måste det också få sakna mycket.
Älskade mamma, jag älskar och saknar dig så otroligt, outhärdligt mycket.
