anjaerika

God kväll i stugorna! Saker jag gjort, tänkt eller känt under denna lilla dag, håll till godo:

Åkte buss till stan för att fylla på telefonen, promenerade de 8,5 kilometrarna tillbaka. Det var en otroligt härlig promenad som jag hade längtat efter, men lite snopet var det ändå att få höra vid hemkomsten att man kan köpa mobilpengar ca 200 m från mitt hem.

Vattnet här nere är helt magiskt vackert. Jag höll på att tappa ögonen flera gånger på min promenad, det är så turkost att man knappt fattar det.

Idag är det 17 maj! Och detta har firats bla med framförande av La det swinge vid två tillfällen, ett akustiskt med vår trubadur och ett med hela teamet och lite show.

Vi har haft Eurovisionshow! Och jag älskar att sjunga Is it true. Blir lika glad varje gång jag ska få göra det. Fy fan vilken fin låt det är.

Sen har ju mina kära lillasyster haft premiär på sin slutproduktion Jack the Ripper idag oxå, och enligt rapporten har det gått strålande! Jag är stolt, ledsen att jag inte kan komma och titta, och så glad att hon gör nåt som gör henne så lycklig!

Och så dagens saknad. Idag när jag var ute och gick kändes plötsligt tomrummet efter mamma som ett fysiskt hål i min bröstkorg. Jag kan inte förklara det riktigt, men det blev helt tomt bredvid mitt hjärta när jag tänkte på henne.

Jag kan inte somna om riktigt än, trots att jag bara sovit några ynka små timmar, så jag morgonbloggar istället.

Igår var jag på stranden ensam i några timmar. Det är när jag får vara ensam en stund som jag inser hur mycket jag behöver det. Lätt att glömma i all jobbstress. Ska försöka att inte glömma det igen.

Det blåste friska, varma vindar. Hoppas få med en bild längst ner, även om den kan komma att kännas lite malplacerad efter nästa stycke.

För hemma i Sverige verkar Fredrik Reinfeldt ha gjort bort sig genom att avslöja vilka han tycker räknas när man mäter arbete/arbetslöshet: de "etniska svenskarna mitt i livet". Dra åt helvete, tack, är mitt svar på det. Vad fan är det för måttstock? Varför i hela fridens namn skulle det vara intressant att enbart mäta den gruppens sysselsättning? Varför är det ens en grupp som går att mäta saker på? Vad i helvete har det med hela verkligheten att göra, att en liten del av Sveriges befolkning har låg arbetslöshet? Och varför ställer inte Fredrik frågan "varför är det så månne?" om han nu tycker att det är viktigt att vi särskiljer procentenheterna grupperna emellan, när vi mäter? För det är ju det intressanta i så fall. Om arbetslösheten är låg bland "etniska svenska mitt i livet" så betyder det att den är mycket högre i andra grupper, eftersom vi trots allt har en rätt hög arbetslöshet. Varför? Och hur ska vi jämna ut det? Som Kawa Zolfagary uttryckte det på Twitter igår kväll: "Hade Reinfeldt sagt att det beror på en systematisk diskriminering hade det varit ett bra uttalande." För då hade det sagt något mer. Förklarat varför han gör en urskiljning över huvud taget, att han ser problemet i sitt uttalande men vill göra något åt orsaken till det. Istället valde Reinfeldt att peka på en grupp i samhället enbart för att få rätt i sitt påstående att arbetslösheten är låg någonstans. Och för att ännu lite mera bygga på känslan av att det finns ett "vi" och ett "de". Det finns riktiga svenskar och så finns det låtsassvenskar. Fan ta denna normalisering av främlingsfientligheten som pågår i vårt land. "Det stämmer inte att vi har en hög arbetslöshet. Tittar man på gruppen etniska svenskar är sysselsättningsgraden mycket hög."

Fredrik Reinfeldt, du och de dina förstör mitt land. Mitt Sverige. Som jag vill dela och bygga upp och vårda tillsammans med alla som kan tänkas vilja och behöva bo där. Alla. Hör du det? Mitt Sverige har plats för alla. Du, du sprider rädsla och segregering. Ökar avståndet mellan människor. Fokuserar på de som redan har istället för på de som borde få. Få chanser. Få vara med. Få räknas. Jag skäms över att ha dig som statsminister i mitt land. I mitt land räknas alla.

Här följer viktig information till mig själv samt alla som planerar att besöka en matvarubutik i Turkiet någon gång i sitt liv: detta är inte mjölk, det är lättfil.

Idag repar vi inte. För första gången sen jag kom hit. Så idag ligger jag på stranden en stund innan jobbet. Livet på en pinne, kan man säga.

Ja hallå ja! Det är femtontimmarsdagar och skralt med internet vissa kvällar, så det är inte full rulle här direkt. Men jag lever, har nästan hälsan, och ser fram emot om ett par veckor när livet här är lite lugnare och vi kan vara lediga när vi ska och sånt. Och det här med att jag nästan har hälsan är det gamla vanliga, jobbar för mycket med rösten på för kort tid, blir hes och lite deppig av det. Men jag har hopp om framtiden, det brukar ju lösa sig det här.

Jag vet att det var nåt bra eller roligt jag tänkte skriva, men det har jag glömt nu så det får bli tidernas sämsta cliffhanger. Tune in för när jag kanske kommer ihåg vad jag tänkte blogga om.

För övrigt vill jag tacka mitt nattliga jag för fina drömmar på sistone.

Godnatt.

Först lite info och viktiga frågor.

1. Sms anländer lite när de behagar till Turkiet, så om jag inte svarar er på ett par dagar kan det vara en god idé att försöka igen, då kanske det kommer fram.

2. Till dig (Line? Svårt att veta utan namn) som kommenterat hoppspindlingen: Nej, vi har inga spindlar i poolen, så det här ska nog gå fint!

Så, det var det. Idag har jag haft min första helt lediga dag och den var välbehövlig vill jag lova. Jag har solat (med massa solskyddsfaktor!), känt lite på havet, strosat i Alanya och avslutat med middag på en hyfsad restaurang. Allt som allt en fin dag. Och från och med imorgon har vi normalt schema på jobbet, och det ska bli skönt. Inget ont om Bingolottogänget, men nu behöver det här teamet få lära känna sin arbetsplats och köra en helt vanlig vecka, så att vi får fatta vad det är vi ska göra och hur det känns.

Men först får det nog bli lite sömn tror jag. Godnatt!

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om att läsarantalet här på bloggen gick ner på valborgsmässoafton? Vad vill ni säga med det? Hade ni annat för er? Viktigare saker än att läsa om mitt rafflande liv? Låter oerhört konstigt.

Jag däremot är trogen min blogg och besöker den varje dag. Man har väl internetvett.

I afton har vi haft Bamstestarspremiär med en massa duktiga små barn, följt av vattenmelonkalas på balkongen. Det kan man ju vänja sig vid, om man säger så. Jag kan även vänja mig vid att det växer citroner ca en meter från mitt hem. De hänger där, redo att plockas närhelst jag behöver syrla till min tillvaro. Citroner, en pålitligare frukt än man kanske tror vid första anblicken.

Turkiskt internet däremot, är inte särskilt pålitligt. Därför blir det ingen bild på citronträdet. Tråkigt.

Jo, mannen på flyget. Han satt för det första på min plats, vid gången, där man gärna sitter när man har långa ben, vilket jag ju har. Och han ville först att jag skulle ta hans plats istället, vilket var mittenplatsen. Icke! sa jag. Sedan fortskred han detta vårt första möte med att fråga var jag kom från och vad jag skulle göra, samt vad jag jobbade med. Så långt var det lugnt och fint. På andra sidan om honom i vårt lilla triosäte satt en lite äldre svensk/indisk kvinna som oxå kom med instick i konversationen då och då. Men så började han, med stolta tupp-minen på: "I am political representant for my country." Ok (?), sa och tänkte jag. "How old are you?" "30" sa jag och fick då se hans pass, där han hade nån slags stämpel som visade att han var typ diplomat eller nåt. Konversationen fortsatte med några fler små skrytanekdoter, och sedan kom: "Are you married?" Jag svarade nej på frågan och valde sedan att inte titta på eller samtala mer med denne man, men jag noterade däremot att han inte någon gång under de 3,5 timmarna frågade den äldre kvinnan om vare sig hennes ålder eller civilstatus. Har jag sagt att jag är trött på män som tror att alla kvinnor ska vilja ha dem av den enkla anledningen att de är av manligt kön? Jo men det är jag. Fruktansvärt trött. Jag vill kunna sitta bredvid och flygplanskonversera med en man utan att behöva värja mig från inviter eller bli otrevlig. Men så är det inte tyvärr. Och jag vet att den här grejen kan verka liten och obetydlig. Men det är den inte när den händer om och om igen. Då är den tröttsam.

I afton har vi varit i Alanya. Först på polisstationen för att få fixat vår Blue Book, som är nåt slags komplement till vårt arbetstillstånd (gissa om det strulade med mitt och jag måste tillbaka på onsdag?) och sen på vandringsfärd och restaurang. Otroligt trevligt, och konstigt. Nu bor vi här. Vi sex ska vara här tillsammans i sex månader. Svårt att greppa. Men så lever man ju bara en dag i taget ändå, så man kanske inte måste greppa de sex månaderna.

Bilden, den är från strandpromenaden som vi gick längsmed precis när vi kommit in till stan.

Oj, vad mycket känslor som dyker upp när man helt plötsligt börjar använda en gammal mobil igen. Vi fick telefoner från jobbet men de är ca femton år gamla, så jag använder min gamla rosa Sony Ericsson, den jag hade på Cypern och sen under några månader när jag kommit hem. Då när jag dejtade en kille i veckan för att försöka komma över Noel, när mamma var sjuk men beskeden gick upp och ner och fram och tillbaka hela tiden, och när pappa hade upptäckt hur smidigt det är med sms, så han skickade meddelanden om allt. En annan tid. Ett helt annat liv, känns det som. Jag får så många olika känslor av det att jag blir lite illamående känner jag.

Ja, mina vänner. Nu är visumet klart! Fick det igår efter en svettig stund på ambassaden. Så idag, kl 12.45, lyfter planet. Först Istanbul, sen Alanya. Jag sa dock precis hejdå till min lillasyster så just nu gläds jag inte så mycket alls åt att åka. Usch vad jag ska sakna henne. Det har varit fint att bo här på hennes soffa och kunna ses när som helst. Vi får hoppa att hon kan komma till Turkeyland på semester i sommar.

Det gäller ju typ alla förresten. Ni får gärna komma på besök. Det kommer vara soligt och fint, jag kommer vara överlycklig att få se er, och jag kommer sjunga för er på kvällarna. Så kom, bara kom!

Vet ni om att Tobbe säger faster Erika när han pratar om mig med Sigge? Vet ni hur mycket det värker i mitt hjärta av kärlek att höra det?

Jag älskar min systrar så mycket. Så himla, himla mycket.

Ja, här ligger jag och är vaken. Helt i onödan, men det är så med kroppen ibland. Den fattar inte sitt eget bästa. Klockan är i runda slängar kvart i fem på morgonen och jag har legat vaken i en timme av okänd anledning. Det är nån slags jobbstress över sånt som just nu ligger utanför min kontroll, blandat med olika låtar från olika shower som liksom går runt, runt, blandat med den där lilla paniken över att jag inte riktigt vet om jag kan alla danser och alla repliker överallt. Och det finns väl få saker som är så kontraproduktiva för mitt jobbjag som att ligga här och fundera på sånt nu, mitt i natten, när jag borde sova, men som sagt så gör kroppen lite som den vill ibland. Och jag är ju ändå tacksam över hur otroligt sällan jag har såna här sömnproblem, men när de väl inträffar är de likt förbannat lika tråkiga. Då hjälper det inte så mycket att jag har sovit gott många nätter i rad innan den här. För den här suger ju just nu ändå.

Ja, så var det med det. Nu ska vi se om jag kan frikoppla hjärnan så att den slutar tänka i cirklar.

Skam den som ger sig, men att ropa hej är nog att ta i. För den som undrar är det alltså dagens ordstäv. Nu har jag nämligen återigen fått höra att mitt visum borde vara klart imorgon. Och det kanske det är, men som ni vet kan även minsta tanketuva stjälpa vilket lass som helst, så jag sitter i godan ro, ropar inte hej till någon alls utan hoppas bara att det är sant den här gången. För då får jag åka på onsdag. En hållen tumme eller två skulle inte sitta fel. Tack på förhand.

https://cdn3.cdnme.se/cdn/6-2/891209/images/2012/pic_199636821.jpg">https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-2/891209/images/2012/pic_199636821.jpg" class="image">

Jag dricker kaffe ensam på café. Det är trevligt och rofyllt. Jag vet att jag alltid undrar hur det känns för folk att fika ensamma, eftersom det ju oftast och för de flesta är en sån social företeelse. Men det är ju härligt. När man har valt ensamheten själv är den ju bara fin. Nästan så att man skulle ha med sig en skylt som deklarerar att det inte är nån fara, att man vill sitta själv, så att folk runt omkring slipper undra. Fast då kanske man skulle verka konstig.

För övrigt anser jag att patriarkatet bör förstöras.

Samt att det inte finns nåt bättre sätt att styra ett land än med socialism och solidaritet. Tänk om vi hade det så nu. Vad lycklig jag skulle vara.