Spärrad
Jag kan inte läsa det för att jag såg min mamma tyna bort och dö förra året, så texter av det här slaget gör att min bröstkorg trycks ihop och mitt hjärta slår bort allt blod ur mitt huvud. Och jag undrar om chocken, sorgen och spärren jag nu har inom mig nånsin kommer avta.
Så jag kan inte läsa. Skummade texten lite här och där men var tvungen att sluta sen. Men den sprids som en löpeld över internet just nu och ska visst vara väldigt fin.
Tack och helvete
Öppet brev till Anna Laestadius Larsson.
Midsommarinlägget.
Svårt med kommunikationen.
Jag vill säga er att det är inte kul att bli stirrad på på jobbet. Stirrad på sådär som "oj vad du är exotisk!" Stirrad på när man irrar omkring backstage och försöker förbereda sig för show, kollar så att man har alla peruker och kostymer på plats, samt försöker sjunga upp samtidigt. Då är det inte så kul med folk som får förbi, stannar, backar och ställer sig och tittar.
Men det är inte heller särskilt kul att upptäcka att personen som stirrar inte kan någon engelska över huvud taget, och alltså inte förstår när man försöker fråga vad det är han vill, och på så sätt få honom att sluta stirra och göra en obekväm.
Och det är verkligen inte kul att till slut behöva gå till personens chef och be honom hjälpa till med kommunikationen. Man känner sig som nån slags överklassdiva som inte vill befatta sig med pöbeln. När det enda man egentligen vill är att kunna irra runt backstage utan att känna sig uttittad, alternativt äta sin middag utan en man som smyger runt bakom busken vid ens bord. Samt att kunna prata med honom själv, istället för att skicka nåt slags sändebud. Det känns ovärdigt och äckligt.
En sanning
Det här är en rätt enkel och bra förklaring till varför kvinnokampen måste fortsätta.
It's a present
Ja, kära vänner, jag vill härmed glädja er med att jag har blivit med pool! Hur då?! tänker ni nu. Jo, såhär:
Ryktet gick i kvarteret, att det skulle finnas/komma en pool in i våra liv. En dag förra veckan tog jag tag i saken och smög runt tills jag hittade det som omöjligt kunde vara något annat än poolämnet, nämligen en tom, nedsänkt kakelyta i blått. Jag samtalade då med ett par män utanför kakelområdet, som sa först ja och sen nej på min fråga om det skulle bli en pool där, sedan sa "Tomorrow", när jag frågade när detta skulle eller inte skulle ske. Aningens förvirrad gav jag mig iväg, och stötte då på Ali, en granne som förra veckan blev carpe diem personifierad när han meddelade att "I used to work in the summer, I did it for 16 years. Then I realized I like swimming and sunbathing more, so now I do that instead", fast på aningens knaggligare engelska. Ali förstod min fråga lite bättre än de två män jag först frågat, och svarade exalterat att "Yes, pool will open in 5 days!" Jag frågade då om det skulle kosta att gå dit, som det ju ofta gör för nyttjande av pooler, och fick då svaret av min vän Ali att "No, it's a present."
Så gick det till när jag fick min pool. Igår fylldes den, idag premiärbadade jag. Sen åkte jag på turkiskt bad och spa, men det får vi ta en annan dag, nu ska jag äta middag.
Jag tänkte visa en bild men har ingen så håll till godo med mig på väg till shoppingmekkat Antalya. Då var jag taggad. Tack och hej så länge.
Göra något.
http://tillsammans.cancerfonden.se/#no-intro
Och så finns ju även den här organisationen och hemsidan, som verkar för information för och nätverkan mellan unga människor som drabbas av cancer:
http://www.ungcancer.se/
Där kan man oxå donera pengar, eller bara hjälpa till att sprida ordet om att de finns, eller en massa andra saker.
Och så kommer ju min skiva. Som är till min mamma. Man får göra det lilla man kan åt sin ledsenhet över sjukdom som stjäl de man älskar.
Jag vill inte!!!!!!!
Jag vill inte att cancer ska finnas. Satans jävla skitsjukdom. Helvete.
Rapport samt korrektur.
Ja ursäkta, det skulle stå att det BLIR gött att shoppa, inte att det bör gött. Men man gjorde ju inte en pekkariansk felskrivning iaf och skrev att man var i sin syster. Det hade ju varit en större miss om man säger så.
Shoppingturen blev hur som helst mkt göttig och avslutades med att vi körde fel ut ur Antalya, fick se hotell som var gigantiska palats av sällan skådat slag (tänk palatsigare än ni nånsin kan föreställa er) och vi fick med oss lite fina kläder, skor och prylar att smycka hem och kropp med. De nämnda tingen fick vi alltså med oss av shoppingturen, inte felkörningen eller palatsen. Känner att syftningar och meningsbyggnader sköt lite hej vilt där.
Och nu ska jag och syrran till stranden.
Kort och gott.
Hallå ja! Min lillasyrra är här nu! Detta leder till dåligt bloggande men lycka i mitt liv så vi hamnar på plus ändå tycker jag allt. Och imorn ska vi på utflykt till Antalya och shoppa! Det bör gött det. Tack och godnatt.
Rasism
Det är sällan jag ser öppen rasism, uttalad, rak och tydlig. Den omedvetna, strukturella eller smygande rasismen är det annat med, men den där öppna, frispråkiga rasismen ställs jag sällan inför. Så när det händer vet jag inte riktigt vad jag ska göra.
Jag satt precis och kollade mitt twitterflöde, och läste tex fina nationaldagstweets av Soran Ismail om hur Sverige ändå är ett rätt bra land och att vi borde värna om den frihet vi har och kämpa för att vi ska kunna fortsätta ha det bra (ungefär, följ honom gärna på Twitter för de exakta orden och för ett lite roligare liv: @soranismail) när jag plötsligt fick se vad någon hade svarat honom på en av dessa fina tweets: "Betyder det att du ska åka hem?" Soran hade svarat: "Jag är hemma", och lämnat det där (så vitt jag kunde se), men jag gick in och kollade på den här personens Twitter. Och blev så ledsen. Människan är öppet rasistisk på ett sätt som jag inte kan hantera. Jag vill slå händerna för ögonen och öronen och bara skrika att det här kan inte finnas, den här människan KAN bara inte vara på riktigt! Men det är han. Han anser att "europeer" är mer värda än andra, och att dessa borde få migrera (inom Europa förmodar jag, något annat verkar ju inte rimligt), medan människor med annan etnisk härkomst inte borde få det, i alla fall inte till Europa. (hur det är ställt med tex vita amerikaner framgår inte, den enda distinktionen jag såg var just den om "europeer"). Han är även abortmotståndare, och det främsta argumentet verkade på det jag kunde utläsa av hans tweets vara att "invandrare" kommer hit och föder massa barn medan "svenska" kvinnor satsar på karriären och gör aborter på löpande band, vilket inte gagnar svenskheten alls. Ergo = abort är dåligt. (jag vet, det finns en och annan logiklucka här)
Som ni märker kan jag knappt återge det han har skrivit utan att ironisera, men det är för att det är så overkligt! HUR kan man tycka de här sakerna? Det är sådan oerhörd, äcklig, människoföraktande smörja! Och jag vet ju hur det byggs på och uppmuntras, genom att vi har ett ojämlikt samhälle där alla uppmanas att klara, och i första hand tänka på, sig själva, vilket leder till att förståelsen för människor som inte tänker, är eller har det som en själv minskar. Det vet jag ju. Men jag kan inte begripa det. Hur man kan hamna där, att man tycker såhär? Ett sådant hat. Förakt. Den här mannen är så liten, så svag, så fattig. Men han är inte ensam, och tycker ju själv att han har rätt och behöver predika sina åsikter för att sprida dem. Så det här är min motspridning. Du har fel, du andefattiga man som inte ens kan skriva ut ditt riktiga namn när du sprider dina vedervärdigheter. Du har fel.
Alla, alla, alla är välkomna att migrera åt vilket håll de vill eller måste här i världen. Jag vill inte ha några fler privilegier för att jag är vit västerlänning. Jag vill ha samförstånd mellan människor. Jag vill att åsikter som dina ska utplånas med hjälp av kärlek, solidaritet och gemenskap. Jag har rätt, du har fel. Så är det faktiskt.
Livet som lättskrämd
Jag snarkar liksom inte. Jag gör inte det. Men här i Turkiet är min näsa täppt varje kväll pga den oerhörda torrhet som luften bjuder på varje kväll, inom 5 minuter efter att jag stängt mitt fönster, vilket jag måste göra pga myggsituationen utanför. (välkomna till SM i bisatser förresten)
Så oftast har jag min luftfuktare igång, vilket avhjälper torr- och täpptheten. Två flugor i en smäll kan man säga. Eller, bara en egentligen, torrheten är egentligen ingen fluga jag vill smälla, det är bara täpptheten som i sig är ett faktiskt problem. Men, hur som haver. Igår var jag för trött. När jag hade lagt mig och då kom på att jag glömt fylla luftfuktaren med vatten och sätta på den, så fanns inte viljan eller energin att stiga upp igen och åtgärda det. Jag tänkte att en natt med täppt näsa får gå. Och det gjorde det ju. Men mitt i natten inte bara väckte jag mig själv med en snarkning. Nä nä, jag skrämde mig själv. Blev alldeles förskräckt och förvirrad av ljudet jag utstött att jag låg där, yr och skakig en stund innan jag kom till ro igen.
Så nu ska jag gå och hälla vatten i en maskin för att förebygga att detta händer inatt igen.
Varsågoda för inblicken i mitt lättskrämda nattliv mellan den fjärde och femte juni 2012.
Till Elin.
Kära syster, vad jag önskar att du inte hade behövt åka hem idag, utan kunnat stanna här hos mig. Det känns som att en del av mig fattas nu. Och din fina, fina unge, som gör så att mitt hjärta exploderar av kärlek varje gång jag ser henne. Henne hade jag oxå gärna behållit här ett tag till. Älskar er.
En hyllning.
Jag vill på intet sätt smutskasta något annat hotell jag har jobbat på i mina dagar, det vill jag inte. Jag vill bara påpeka att det är fantastiskt härligt att jobba på ett ställe där underhållningen anses som viktig, där man får hjälp omedelbart med nästan vad det än må vara, och där hotellgästerna ofta kommer med omdömet "Det här är det första hotellet vi bott på där allt bara känns helt perfekt!"
Pascha Bay, jag gillar dig.
Och du, rösten, jag gillar dig med. Kom tillbaka är du snäll!
Godnatt.
Lite samma
Alltså, det händer inte så jättemycket här just nu, så jag är lite kass på att uppdatera. Men jag har det fint. Systern är här med världens bästa barn som badar och badar och badar, när hon inte är i Bamseklubben. Vi solar och pratar. Fast idag pratar inte jag så mycket, för jag måste vila rösten till ikväll. Som sagt, inte så mycket nytt under solen. Men mycket sol i alla fall.
Men jag saknar er därhemma, det gör jag.
Bäst och sämst.
Veckans bästa
1. Elin och Saga är här!
2. Jag har sett en delfin! I lördags låg vi och solade på stranden i Alanya och då kom den simmandes och gjorde ett alldeles ljuvligt hopp innan den simmade vidare!
3. Klara, en 8-årig flicka som bor på hotellet sa såhär till mig i fredags: Erika, jag tycker att du sjunger bäst. Av alla i hela världen.
Veckans sämsta
1. Jag är hes. Igen.
Men lika (nästan) glad för det är jag pga veckans bästa.
Tack för nu.
Viktigt!
Jag vet inte riktigt var jag ska skriva detta viktiga meddelande så det får bli här.
Jag kan inte ta emot MMS i Turkiet.
Jag känner just nu stor frustration över att häromdagen ha fått ett MMS. För det kom nämligen i formen av ett meddelande där det stod "du kan inte se det här MMSet, men om du låser upp dataroaming, som kostar ca en miljard, så kan du." För det vill jag ju inte göra. En miljard är mycket pengar.
Så om ni har nåt fint ni vill dela med er av så kanske ni kan göra det på nåt annat sätt än via MMS? (utom ni med iPhone med iOS5, där är vi med i samma hemliga klubb och det fungerar fint om jag har internet, vilket jag ju har med för närvarande jämna mellanrum.)
Slut på viktigt meddelande.
Och det viktigaste är ju ändå att det är lördag, och ikväll kommer de! Elin och Saga! Tjo!
Jobb jobb jobb
Här ligger jag och dör av hunger i min säng. Tråkigt. Bör och kommer åtgärdas mycket snart, förhoppningsvis i tid.
Har insett att jag helst inte går ner till hotellet och äter varken frukost eller lunch (vilket alltså ingår i vår deal, vi får mat) om jag inte ska jobba förrän på eftermiddagen, för det är helt omöjligt för mig att gå dit utan att det blir jobb av något slag. Alltid nån som vill nåt, ha möte, boka möte, fråga saker osv. Full rulle liksom. Igår var jag på hotellet från 9.45 till 23.00 och jobbade i ett streck. Då är man slut som artist, kan jag berätta, och känner som att man aldrig mer vill gå till jobbet. Och så vill man ju inte känna när man älskar det man jobbar med.
Så idag tog jag sovmorgon och ska äta brunch på balkongen och njuta av dagen fram till i eftermiddag då jag börjar. Känns gött.
Och nu är det bara två dagar tills Elin och Saga kommer!! Lyllos mig.
Stor lycka
PÅ LÖRDAG KOMMER ELIN OCH SAGA OCH HÄLSAR PÅ MIG, HURRA!
Tack och hej.