trött tisdagkväll
Repandet går bra, det är lite yrt och rörigt i min hjärna just nu men det brukar ju reda ut sig till premiär eller i alla fall strax efter och jag vill kasta mig ut och hoppas att det håller. Det är mitt nya mission, att våga inte veta allt, utan låta det bli som det blir. Nu menar jag kanske inte just repliker för dem är det ju bra om man har koll på, utan det andra, som är runt omkring. Allt det löser sig ju faktiskt hur man än gör, nästan.
Nu får jag gitarrkomp till mitt skrivande, Jonas spelar lite här. Och sjunger det jag har skrivit. Lite konsigt faktiskt. Vi har bland annat citerat och tolkat Björn Afzelius här i kväll. Jonas försökte komma på vad låten Ikaros hette och hur den gick. Ikaros är en av mina absoluta hatlåtar i världen och texten går såhär: När jag tänker tillbaka på min barndom ser jag skräckbilder tydligast av allt... Jag vill spy när jag hör den, den är så sjukt värdelös, pretantiös och dålig. Jonas tolkning och försök gick så här: När jag var liten och mitt liv var så himla hemskt... Jag skrattade tills jag nästan kissade på mig. Det var en klassisk you had to be there-situation men jag lovar att det var roligt. Det var liksom precis så som jag tycker att Afzelius skrev, på näsan och övertydligt samt självömkande. Värdelöst liksom.
Dusch, läsa bok, sova. Det blir fint. Det här inlägget handlar tyvärr om ingenting alls. Nästan.
Gute nacht.
Vimmerby
Jaha. Nu är jag i Vimmerby. Och det är både fantastiskt och helt sjukt och fel. Jag vill vara här, här händer allt jag vill ska hända. Jonas är här, mitt roliga jobb är här, livet är liksom här just nu. Men det som varit och är det viktigaste på sista tiden är inte här och jag har så svårt att acceptera det. Jag vill vara nära, finnas till, finnas för. Och jag hoppas att jag kan göra det på håll i alla fall. Finnas. Om man stavar finnas fel blir det finans. Finanskris, ytligare och lättare än en finnaskris... Det kanske man skulle tala om för alla dessa människor runt om i världen som beter sig som att konsumtion och pengar är den enda vägen framåt nu. Det är det inte. Det är kanske till och med vägen bakåt. Det skulle jag vilja skrika ut så att det hörs. Högt och tydligt. Det finns viktigare saker...
Huvudet är slut och helt fullt efter första repdagen, och jag måste sova snart. Jag tänker på S och saknar, längtar och hoppas att det går. Ok eller i alla fall att det går an. Du finns i mina tankar och jag känner att allt som händer just nu är för honom. Det jag inte orkar, det som är för stort eller för svårt, det får gå och det måste gå, för hans skull. Och för dig. Fina fina älskade S, jag önskar att jag kunde bära lite av din tunga börda. Jag skulle ge vad som helst för att kunna det. Maktlösheten är det tyngsta jag bär. Den och sorgen.
Packat
Igår var jag på spelning med Eva o Micke. Navid Modiri och gudarna. Det var både bra och dåligt och i slutet väldigt mycket döden döden döden. Då gick jag. Inte riktigt min bag just nu.. Men innan dess, helt ok. Vissa av texterna var jättebra, andra kanske lite överreklamerade. Men en sak som jag verkligen tänkte på var allt Hanne och de andra lärarna på Nordiska försökt lära oss under året. Som tex skämta inte internt, vare sig på scenen eller med några få i publiken. Det gjorde de, och det är helt värdelöst för alla andra. Man känner sig utestängd och lite dum, för "det där skämtet var det två i publiken som fattade"... Ja, vi andra var ju inte invigda i vad det handlade om, hur skulle vi kunna fatta? Jaja, kontentan var iaf att jag fick se vad det är man inte ska göra. Det var nån mer grej men det kommer jag inte ihåg nu..
Nu ska jag skruva isär min säng. Och humöret fortsätter tydligen med sitt varannan dags-tema. Idag är det ljust. Tack.
Flytta
Återigen ett inlägg utan mycket ljus. Kan inte hjälpas.
