En annan insikt.
Människor som säger fina saker. Som säger dem för att de tycker att man ska få höra det fina de tänker om en. Åh, det är fina människor det! Och jag började gråta och kunde inte riktigt sluta och tänkte att det var ju ett framsteg. Bättre gråta än inte när tårarna ändå börjat rulla. Sen slutade jag faktiskt. Så nu vet jag det. Att det går att sluta.
Det finns så mycket tråkigt, så mycket som är svårt, så många små och stora hinder man ska ta sig över eller krypa under eller springa rakt igenom. Och så finns det människor som med sina små ord lyfter livet, precis här och nu. Ord som de egentligen lika gärna kunnat behålla för sig själva eftersom de inte vinner nåt på att säga dem, men de gör det ändå, för en annan människas skull. För att man ska få bli glad. För att man ska få veta nåt fint.
Jag gråter alltså lite idag. Till Grey's och över ord som framkallade känslostorm och kanske över lite annat och kanske mest för att jag är trött jobbar lite för mycket just nu. Men allt började med Grey's ändå. Och jag slutade till slut. Så, dagens lärdom, från morgon till kväll.
För övrigt verkar det ha varit min webläsare som var problemet. Jag har bytt och hoppas på styckebyten till höger och vänster i detta inlägg. Vore fint tycker jag.
Det finns så mycket tråkigt, så mycket som är svårt, så många små och stora hinder man ska ta sig över eller krypa under eller springa rakt igenom. Och så finns det människor som med sina små ord lyfter livet, precis här och nu. Ord som de egentligen lika gärna kunnat behålla för sig själva eftersom de inte vinner nåt på att säga dem, men de gör det ändå, för en annan människas skull. För att man ska få bli glad. För att man ska få veta nåt fint.
Jag gråter alltså lite idag. Till Grey's och över ord som framkallade känslostorm och kanske över lite annat och kanske mest för att jag är trött jobbar lite för mycket just nu. Men allt började med Grey's ändå. Och jag slutade till slut. Så, dagens lärdom, från morgon till kväll.
Dagens bild är på den fina människans barn och mig:
För övrigt verkar det ha varit min webläsare som var problemet. Jag har bytt och hoppas på styckebyten till höger och vänster i detta inlägg. Vore fint tycker jag.
Insikt kl 09:45
Jag har blivit en person som inte vågar gråta till Grey's Anatomy för jag vet inte om jag kommer kunna sluta. Så kan jag inte ha det.
För övrigt...
stör jag mig så in i helvete på att styckeindelningen inte fungerar!!!! På ETT ställe kan den minsann sära på raderna, men sen är det klippt igen. Fan.
Paus.
Nu är det paus. Vi slutade tidigt idag så efter middagen har jag ägnat min tid åt att bena ut hur det egentligen är jag ska dansa på ett par ställen och nu är jag trött, så det är paus. Funderar på vad jag ska göra med min paus... Hmmm, vad är det jag brukar fundera på.... (citat: Mangan, Mammas nya kille) Ja vad kan det vara jag brukar fundera på? På sistone är det livet i allmänhet, kärlekens alla vedermödor, om jag ska ta tag i korrekturläsningen igen men det hinner jag ju inte, och så dans dans dans då. Alltid bra att ta till Mangan. Jag gillart. Jag funderar ju även på annat, men det vet ni ju eftersom ni läser det här och kanske har läst ett eller annat tidigare inlägg. Så jag behöver kanske inte rada upp allt jag tänker på just här. Det verkar som att jag använder min paus till att tänka på vad jag brukar tänka på. Konstruktivt. Det är framåtanda det!
Så många tankar som bara tänks, om och om igen. Det är märkligt. Borde man inte vara lite uppfinningsrikare som människa? Borde man inte hitta ett sätt att förnya hjärnan, och i viss mån även hjärtat, om det nu är det man vill? Borde man inte kunna styra och ställa lite mer över verksamheten inombords, och på så sätt få ut lite mera av sina funderarstunder? Jag vet inte jag, men jag känner mig lite trött på tankar som återvänder gång efter annan utan att ha blivit större, starkare, mindre, ljusare eller mörkare. Bara samma liksom. Eller? Är det bara som det känns? Jag vet som sagt inte jag.
Det dansas som sagt för fullt till Freddie M och Brittans röster på mitt jobb om dagarna och kvällarna och jag blir alldeles upp i hejsan. Hoppas att man blir grym snart så att man kan se så där cool ut som det är tänkt. Än så länge ser jag ut som en tönt nämligen, som försöker imitera nån som är häftig. Och det brukar, som ni kanske vet, sällan se mycket ut för världen. Bäst då att vara sitt töntiga jag och vara nöjd. Det är häftigare. Och i vanliga fall nöjer jag mig gärna med det, men i det här fallet, när det är sex & rock n' roll som ska dansas, så funkar inte riktigt mitt egna jag. Så jag tränar på det häftiga. Kanske blir jag bra på det. Vi får hoppas.
Jag tänker på dagen när min säng målades. (för er som missat denna händelse finns den bloggumenterad) Jädrar alltså. Misär på hög nivå. Hur kunde det gå så fel? Jag undrar. Aldrig mer, det säger jag er. Aldrig. Som Ulrika i Västergöl drämde näven i bordet och sa. Nu får det räcka, nu får det vara nog. Aldrig blir jag en hemmafixare. Ja, nu sa Ulrika i Västergöl kanske inte exakt så, men det är så jag säger. Det blev ju inte ens särskilt bra i slutändan.
Dagens bild kära vänner:
Det bästa spelet. Jag har flera. Det kan aldrig bli för mycket yatzy.
Nu är det slut på pausen.
Circus och berg- och dalbana.
Idag har vi börjar repa vår circusshow!!!! Och ååååhhhh vad bra den kommer bli! Det är så kul att repa, och svårt, och härligt! Käre värld, jag längtar tills vi får stå på scenen med det här! Dans dans dans, jag säger bara det. Och kostymer! Yay!
I övrigt var det en dag där känslorna gick upp och ner och till höger och vänster en hel del, så sammanfattningen blir svår.. Jag får lämna det så tror jag, att det var en så splittrad dag att man inte riktigt vet vad man känner. Mer än att jag är så himla trött nu. Har jag sagt det förut månne? Mycket snack om röst och trötthet på sistone, ber om ursäkt för detta. Men som sagt, här är det inget kommunist-Kina, censuren är borttagen och tankarna kommer ut huller om buller.
Jag ska jobba i ett varmt och härligt land i nästan ett halvår. Och det halvåret börjar snart. Jesus amalia! Tjo!
Nu ska jag sova. För övrigt är rösten på bättringsvägen tror jag. Jag vet att ni är nyfikna...
Dagens!
Annie! På en fantastisk babes-in-heels-afton i höstas! Du ser lite ut som att du precis vunnit en award, jag gillart!
Regn.
Det regnar ute. Jag har varit och köpt tvättmedel och förfasades över regnandet på vägen till butiken. När jag handlat färdigt och gick hem märktes en avsevärd minskning av vattenmängd från ovan och det var då det slog mig. Att jag förutsatte att det skulle regna mycket, och hela dagen, idag. För det gör det hemma i Götet. Regnar det så blir det en regndag, kan man nästan alltid förutsätta. Det kan skifta från lite regn till mer regn, till kanske bara väldigt grått en stund, men det är sällan som vädret drastiskt förändras en dag när det börjat dåligt. Eller, dåligt kanske är orättvist att säga, men regnigt iaf.
Jag såg en flickas fotoalbum på fejjan, som hon döpt till Vackert väder, och det var bara grå och regniga bilder. Men de var, som albumtiteln antydde, väldigt vackra. Så man kanske inte ska dissa regnet så mycket, utan se det som fint istället. Det kommer jag nog definitivt göra efter fem månader på Cypern...
En betraktelse från mig till er. Kanske kommer det flera sen, jag är ju trots allt ledig heeeela dagen idag!
Bildfeber och avklarad High School!
T.G.I.F.!! Idag har vi visat upp veckans show, High School Musical, och det gick bra!! Det var en del småmissar som vi alla bidrog till, mycket nervositet men framförallt mycket glädje, och det kändes som det viktigaste! Vi har ju haft det lite kämpigt i vår grupp, vi är bara nya, och folk har haft lite personliga bekymmer, och så plussar vi på att jag inte kunnat sjunga på en och en halv vecka, vilket alltså är sen vi blev ett team på riktigt, så med allt det inräknat är jag hemskt glad över dagens resultat! Vi kommer få jobba rätt hårt eftersom vi inte har nån gamling som kan dra oss åt rätt håll när vi gör fel (vi är den enda gruppen som består av bara nya) men det känns oxå rätt gött att vi får det förtroendet, och att vi liksom bygger allt från grunden! Jag älskar mitt lilla team, det ska bli så härligt att dela liv och jobb och hela balunset med dem i ett halvår framöver!
Jag var hos röstläkaren idag och fick mina stämband filmade med ett mycket obehagligt föremål, samt blev föremål för en utförlig intervju angående mina sångvanor, dryckesvanor, rökvanor (som jag inte har några alls), och allt jag nånsin gjort med rösten tror jag, och läkaren kom fram till att det är en förkylning i kombination med slitage, så det är två veckors sångförbud här hos mig. Vilket känns tråkigt och jobbigt, men det är ju skönt att det inte är nåt värre iaf! Hoppas att mitt team står ut med min tystnad... Jag får inte heller prata så mycket, och det är väl det svåraste... Jag har så sjuuuuukt svårt att inte prata nu när jag kan, lite iaf, även om jag är hes! Men jag ska öva imorn. Det är tvättid och vila och sen en liten tripp till H&M tror jag, som står på schemat, så jag kan vara tyst och ge mina stämband semester. Tack för att ni står ut med mitt tjat, ni som fortfarande läser, de flesta gav väl upp där uppe när jag nämnde "röst" igen. Det är mycket med det jordiska och svårt att tänka på nåt annat när det stör så mycket i mitt jobb.... Men! Snart, mycket snart, är jag frisk och kry och ska sjunga så det står härliga till. Åh vad jag ser fram emot den dagen!
Hörrni, livet, det är gött ändå. Jag har så mycket att vara tacksam för. Så mycket som är fint, som ger mig lugn, lycka, kärlek och styrka! Nu låter jag lite religiös igen, men det kan inte hjälpas, jag gillar att se det fina, och när det sköljer över mig såhär så vill jag inte censurera. Jag vill njuta av det goda. Som jag sagt så många gånger förut, så visade 2009 mig att man ska ta vara på varje dag, varje människa man älskar och vill ha i sitt liv, och allt som gör livet till LIVET. Det man minns sen.
Jag skriver mycket idag, med Let's Dance i bakgrunden. Vi är pensionärer här, men det är ok. Jag har sång- alkohol samt bullriga miljöer-förbud, så jag passar bra här framför TV:n.
Ska se vad det bjuds på på bildfronten idag...
Jag och varma, vackra Jocke i slutet av sommaren -08....
Underbare Christian från min visklass, han gör mig glad ofta. Och förtjänar ära och berömmelse för sina texter....
Lite blomster från mitt fönster...
Grimasch om aftonen en återträff i december.
Ett lockat hår innan en annan återträffsafton i december!
Oj, det blev visst lite en liten kavalkad här. Jag kompenserar för de första året då den här bloggen var bildbefriad och kanske aningens hoptryckt. Vilket den iofs fortfarande är eftersom enterknappen som sagt tycks ha förlorat sin funktion, men det verkar jag inte kunna göra så mycket åt dessvärre. Om nån har nåt tips är det välkommet!
Tack för mig. Ni är, som alltid, saknade i mitt liv, ni som inte är här hos mig.
Ett oväntat lyckorus
Idag blir det hej och hejdå. Det är sent och jag är trött men glad, jobbet känns härligt, även om rösten fortfarande sviker mig. Ska till röstläkare på fredag, hoppas att han har ett mirakel i stetoskopet alternativt rockärmen eller halsspateln, så att jag blir ett singing bee till kl 15, då vi ska ha vår uppvisning av High School Musical-showen! Om ett mirakel är för mycket att hoppas på så önskar jag mig åtminstone tydliga svar och direktiv, såna som jag kan följa. Att vila helt och hållet (kroppen och rösten) är ju tex inte ett alternativ, eftersom jag måste dansa sex dagar i veckan. Så jag hoppas alltså på andra råd...
I övrigt... Så startar jag ofta mitt andra stycke med "i övrigt". Borde kanske variera mig mera, men det är inte prio ett, så jag hoppas att ni står ut.
Jag har ett lyckorus i min kropp, gud så härligt det är!!! Det är oväntat och nästan lite chockartat efter all min röstdepp, men mycket välkommet. Hoppas man sover gott på det här ruset, för det är dags nu. Dagens bild visas för ert inre öga i detta nu, och föreställer mig sjukt brun på en strand på Cypern, väntandes på att alla ni ska komma på besök. Ser ni? En fin bild, kom dit och gör den komplett vettja. Efter den 26 april är jag där.
Dagen, helt enkelt.
Den finaste kommentaren! Den har jag fått, av en alldeles anonym person, hmmm.... Vem är det som gömmer sig samtidigt som den säger nåt så fint?! Glad blev jag, hur som helst! Hela jag lös upp här i min heshet och stress och uppspelthet! (Eller säger man lyste? Är lös dialektalt? Jaja, jag sken upp hur som helst.)
Jag har ju alldeles glömt bort att berätta om min kändisspaning här i Stockholm! Jag såg Ola Rapace häromdagen, vid min tunnelbanestation. Och jag tyckte mig dessutom skymta att kvinnan bredvid honom, en liten och mörk en, var hans fru, Noomi. Fick ingen riktigt titt på henne så jag är inte säker, men om det var hon så var det ju en härlig spaning, mest för att hon är så cool som Lisbeth Salander...
I afton har det varit möte och träff och hej och hå med oss som är EM (entertainment manager, man är en i varje team) och vi har fått träffa våra TM (team manager, de som är som oss, alltså lite minichef och ansvarig, fast för de andra skandinaviska anställda, de som jobbar med aktiviteter och sånt på hotellen). Min heter Anton och verkar supertrevlig. Engagerad och härlig, det kändes gött. Vi ska tydligen jobba mycket ihop i sommar, så det känns ju fint att han verkar vara bra.
I övrigt är det snart dags för min nya vana, att bada. Jag värmer kroppen och läser lite, tror att det är bra mot hesheten och förkylningen. Samt mot stress, det är så himla skönt att koppla bort allt och bara gå in i nån annans värld en stund. Vems behöver jag inte berätta om. Den som inte vet kan besparas den informationen, jag har berättat om det här alldeles för många gånger redan.
Mästarnas mästare på televisionen kryper under elstängsel i en hinderbana. De blir leriga och får stötar. Där vill jag inte vara med. Jag vill som sagt bada, de två aktiviteterna har mycket lite med varandra att göra.
Här kommer bilden ni alla väntar på:
Min fina Tobbe. En afton i april, året var 2008. Det var en fin kväll vill jag minnas. Frågan är om han gör det...
Andetag.
Jag behöver ta ett djupt andetag och tänka lite.
Var finns balansen mellan att vara den man är, som är en person som tex automatiskt håller koll på saker, och att slippa bli den som SKA ha koll på allt? Den är svår att hitta. Man lajar på och visar vem man är och så helt plötsligt, av bara farten, så frågar en annan människa vart den ska vara nu. Det vet ju inte jag, och om jag vet det så är det konstigt. Men inte lika konstigt som att en annan person förväntar sig att jag, bättre än den själv, ska veta vart den ska vara. Varför skulle jag veta det? Jag ska ju inte vara där?
Jag behöver ta ett djupt andetag. Detta skall inte få hända. Jag tror inte att det är bra för mig eller någon annan.
För övrigt har min blogg börjat strunta i mina enter-tryckningar och byter aldrig stycke. Jag ber om ursäkt för den textmässiga hoptrycktheten, den är ofrivillig. Nu har jag gjort tre för varje styckebyte, kanske den fattar då? Den som lever får se som gumman sa.
Hon sa även att det är dags för en bild. Här kommer den.
Min fina Katrin. Hade bara en gammal bild, det betyder att vi tar för lite kort när vi umgås. Ska försöka ändra på den saken under några dyrbara dagar i april.
Känner stressen! Övar koreografi t
Känner stressen! Övar koreografi till och med när jag sitter på toa.. Herregud. Och häromnatten drömde jag att jag sjöng en låt och dansade en annan fast jag fattade inte vad som var fel. Det börjar kännas i nerverna...
Inget intressant
Det är ont om ord idag. På tv går en dålig film men jag tror inte att jag hade orkat med något mer krävande ändå så det gör inget. Jag internetplöjer, försöker hitta nåt kul men eftersom jag inte är så bra på internet så går det inte så bra heller. Borde bara gå och lägga mig egentligen.
Idag har vi repatrepatrepat och jag TROR att de två high school musical-danserna vi fått hittills sitter nu. Det går fort och är rätt mycket, men det är väldigt roliga danser oxå, men jag vetefasen hur jag ska kunna sjunga samtidigt. Just nu är jag ju som ni kan ha anat lite dålig i rösten, så jag sjunger inte än, och jag fattar inte hur det ska kunna gå. Det är ju sjukt jobbigt redan nu. Den som lever får se.
Äh, varför skriva mer när huvudet är tomt. Det blir dagens istället.
Såhär vacker är våren i Slottsskogen i Göteborg om man sneglar upp mot träden...
Godnatt.
Vad världen behöver.
Jag läser en annan persons blogg idag och där står det "det ordnar sig". Och det gör det. Det gör verkligen det. Oavsett vad som har hänt, hur du mår, vart du befinner dig och vad det än gäller, så kommer det att ordna sig. Man kan nästan tänka sig till ett ordnande av allt omkring sig, och om man då dessutom lägger manken till och gör fysiska och mentala ansträngningar, så är det i princip vattentätt. Och kan man bara se livet från den ljusa sidan så kommer det mesta dessutom inte ens behöva kännas jobbigt och svårt innan det sedan som genom magi ordnar sig, utan livet som helhet kommer kännas lite som en räkmacka som man glider fram på. För så är det att ha en positiv inställning till livet. Kanske inte jämt, eller, definitivt inte jämt, men herregud vad mycket bättre livet är när man tänker ja! uppåt! framåt! och tjoho! istället för nej! oj! varför?! och fan!
Hoppas att alla i hela världen förstår nyttan och glädjen i att vara positiva snart. Lyckan skulle spridas fort och på ett för alla ljuvligt sätt. Man kan tro att jag är hög nu. Det är jag inte. Jag är alltså positiv.
Röst, fest och destination!!!!
Rösten kommer så sakteliga tillbaka, det gör den. En dag till av total tystnad så kanske jag är på banan igen. Inte på frukten utan på själva raksträckan som förhoppningsvis ska vara mina stämbands väg genom livet från och med nu.
I afton var det förfest här, jag satt med och drack lite vin, sen vinkade jag av ungdomarna och ska strax gå och lägga mig. Jag är ju ingen tant egentligen, även om många av mina Nordiska-klasskompisar trodde det, men det är svårt att känna festlust när man inte kan vara med och prata med folket. Sen behöver min röst sömn och vatten, inte vin och dans.
Men! Idag fick jag dels förfrågan, som jag tackade ja till, att vara E.M för mitt team, vilket alltså är Entertainment Manager, vilket var väldigt kul eftersom jag tänkt att det skulle vara roligt med lite mera utmaning på nåt vis, och sen fick vi reda på vart vi ska vara i sommar! Och jag ska till Cypern! Nu är det klart, färdigt och bestämt, och det gläder mitt hjärta så mycket!!!! Vi ska vara på ett hotell som ligger nära Agia Napa. Och jag fram emot det här så himla mycket, tror att det kommer bli superkul, och hoppas att Agia Napa har mer än bara sprit att bjuda på, och det tror jag. Kanske att man inte ser mer än festandet om det är det man är där för, men det kommer ju tex inte jag vara, så jag har gott hopp om mitt framtida hem! Och hotellet är tydligen fint och bra, med en bra hotellchef och så, och sånt spelar ju oxå stor roll, kanske större roll än själva orten, vad vet jag? Hur som haver så känns det gött, och jag tror att jag och mitt team kommer ha det fantastiskt. Ni som är flitiga här på lilla bloggen märker säkert av den branta kurvan uppåt i mina förväntningar på det här jobbet. Fan vad gött det är att känna så här nu, att jag längtar, älskar det, och trivs! Saknar och avundas samtidigt alla som är på kollationering i Vimmerby i helgen, men det kommer fler år här i livet. Det här året är nytt, spännande och fyllt av sång och dans!
Jag är ledsen men det blir ingen bild. Jag somnar på min dator, och den är så överhettad att jag kommer få brännskador i ansiktet. Inte bra. Hej så länge.
Ett stillsamt hopp
Jag anar att min röst, min hals, mitt jag, börjar bli bättre. Men jag vågar inte pröva (se föregående inlägg för förklaring). Så jag känner mig försiktigt hoppfull i hemlighet, i det tysta, för det gör mycket mindre ont när jag sväljer, det rosslar inte när jag andas och hostan verkar hålla sig borta utan morfinets hjälp nu i afton. Kan det vara så att ljuset i tunneln snart tänds?! Jag har andats in ånga med både kamomill och halstablett i, jag har druckit mängder med vatten samt min häxblandning, fast utan vitlök nu. Honung, ingefära och citron i hett vatten.
Ok, jag tror tydligen att allt detta är intressant för er. Det är typ det enda jag tänker på just nu så det är svårt att skriva om nåt annat.
Förutom att jag idag var sämre än typ någonsin, när vi hade Eurovisionshow. Svårt att vara grym utan röst, man känner sig lite töntig när man mimar allt, men herregud. Det enda som finns att säga är att jag aldrig mer vill vara så oförberedd och så osäker på scen. Vet inte vad som hände, men vi fyra som stod där tillsammans idag jobbade inte för, utan mot, på nåt konstigt sätt. Tyckte jag. Bättre lycka nästa gång säger man ju, men jag vill inte förlita mig på lycka eller tur, vi får jobba hårt helt enkelt. Allesammans.
Annars då? Jotack, a-kassan bråkar som vanligt, så jag väntar på pengar. Hoppas att alla jävla intyg är rätt ifyllda och skrivna på rätt sätt snart så jag slipper vänta längre. Jag är trött på det.
Jag vill inte vara en gnällspik. Det är ju inte jag. Hm. Jag letar upp en bild och ser om den ger nåt.
Ja! Det gjorde det! Den ömme fadern till det ljuva barnet här nedan. Fint. John får mig alltid på bättre humör!
Jag har lärt mig en sak
...och det är att om man börjar prata innan halsen är redo för det, när man har tappat rösten, så blir det värre. Det borde man ha kunnat räkna ut men ni som känner mig vet kanske att jag rätt som det är handlar först och tänker sen, samt har oerhört svårt att inte prata, så nu gick det som det gick. Så nu är jag tyst på riktigt. Inte ett pip. Det är mycket märkligt.
Nu ska jag repa på en dans som inte riktigt vill sätta sig i skallen. Ska visa upp den kl 13 idag. Hej och hå!
Ögongodis, envis hals och förvirrat hjärta.
Idag har vi repat med en alldeles bedårande söt liten koreograf som heter Alex... Ojojoj, om han vore några decimeter längre (gäller kanske bara mig) och ens det minsta intresserad av kvinnfolk så skulle nog 75% av danssalens befolkning hoppat på honom idag. (De övriga 25% är alltså killar och så vitt jag vet, hör och häpna, straight allesammans! Kan iofs ha ändrats av denne otroligt söte bög, kanske ska göra en liten gallupundersökning...) Käre värld, en man som kan dansa så och har ögon från himlen och fransar från jag vet inte vart, det är inte fy skam det. Ögongodis får man ju i alla fall, och det gläder mig.
Halsen ger inte med sig men doktor Jan (skrev helt missvisande John igår, han heter tydligen Jan) Pettersson gav mig beskedet att jag bara har en arg förkylning och att jag hostat så att mina stämband blivit alldeles förslitna och ledsna. Så det är bara att vila rösten och inte sjunga. Vilket ju är lite trist eftersom jag borde öva hela tiden. Men det går inte helt enkelt. Och det är ju egentligen bra att det inte är nåt annat, som jag måste bli frisk från, men det hade varit så skönt på nåt vis, om det varit nån sjukdom som går över på ett par dagar med rätt medicin. (som om det nånsin händer) Men men. Jag övar mig i att vara tyst. Det är som sagt svårt men tydligen inte omöjligt. Jag har lyckats nästan hela dagen idag.
För övrigt sticker det i mitt hjärta ibland när jag blir påmind. Det är så mycket där inne. Gammalt som inte ger med sig, nytt som nästan är gammalt för att jag är i en ännu nyare stiuation nu, men som ändå är nytt och ligger och liksom drar där framme i hjärnan, och så försöken att bara släppa allt och leva i nuet eftersom inget av det gamla eller nygamla ändå ger mig nånting. Och det här stycket ger antagligen inte er nånting heller, men vad gör man när man vill skriva om sitt innersta men inte vågar för att man inte vet vem som läser vad. Jag har ett förvirrat hjärta, det är det jag vill säga. Jag hoppas att det lugnar sig snart. Men som jag skrivit förut, det där med att glömma, det har jag slutat tro på. Mitt hjärta är för stort för det.
Ojojoj, nu ska jag titta på filmer av koreografier som jag missade igår när jag nästan dog av halsont. Det är inte det lättaste att lära sig dans av en film, ny respekt för er swingar. Ni har det svårt.
Sen kanske min nya vana, att bada varje dag? Inte fel, att läsa en stund i badkaret. Mmmmm.
Dagens:
Såhär liten och underbart söt var Doris i mitten av april förra året. Nu är hon större och lika söt. Och saknad här hos mig. Liksom sin far, sin mor och deras bekantskapskrets. Doris, kom och dansa till Kraftwerk med mig!!!
Rösten? Hallå?
Jag har ont i halsen. Jätteont i halsen. Hela tiden svider och värker det. Jag varken kan eller vill prata för det kommer knappt nåt ljud och det gör alldeles för ont när jag ändå försöker. Jag vill inte svälja för då får jag typ ett knivhugg. Jag vill inte heller andas riktigt, för då rosslar det. Halstabletter är hokuspokus som det verkar, för ingen av de tre jag har köpt har hjälpt. Hostmedicinen kan oxå slänga sig i väggen, det sega slemmet som den lovar ska lösas upp och vara enkelt att hosta ut ligger så stilla kvar i mitt inre och piper i mina andetag. Jag sover men vaknar av att jag hostar. Jag vilar och pratar inte men blir då helt igenkloggad och har ingen röst alls. Imorgon ska jag till läkaren och fråga om han kan hjälpa mig på nåt sätt. John Pettersson, jag hoppas på dig!
Det här är liksom ingen optimal situation när man sjunger som jobb. Men nu är jag klar med klaget. Amanda gör pannkakor till mig. Hon är fin. Själv har jag gjort häxbrygd på vitlök, ingefära, citron och honung som förpestat luften här hemma, så att hon lagar mat till mig är verkligen mer än man kunde begära. Fint.
Bild? Ja vänta lite.
Mitt kära hjärta, Line, som Fröken Prusselius förra sommaren. I år blir det mera av den varan och hon kommer vara helt underbar! Längtar tills jag får se kalaset.
Mat.
Torsten Föllinger.
Torsten Föllinger är död. En mycket fin man som fick ett långt liv fyllt av allt mellan himmel och jord. Jag träffade honom bara en vecka förra året, när han undervisade i sång för oss i visklassen på Nordiska Folkhögskolan, och han dessutom fick tillfälle att visa sina ypperliga klippkonster! Han var en rolig person, en bestämd man, en vis människa och av det lilla jag fick se av honom, en man som aldrig gjorde något halvhjärtat. När jag träffade honom var han 87 år gammal och hade sagt till vår lärare Hanne när hon skulle lägga schemat med gästlärare för läsåret 08/09 att "jag kommer om jag lever!". I år måste de tyvärr alltså klara sig utan Torsten. Mina varmaste tankar går till dig Hanne, jag vet att han var en nära vän.
En bild av Torsten in action när han klipper en pytteliten get, och sedan en bild på geten i fråga. Vi satt alla som frågetecken fram tills vi fick veta att klippning varit Torstens hobby sedan han var liten, och att han inte längre såg tillräckligt för att lösa ett korsord, men klippa kunde han fortfarande...
Kort och koncist.
Nu är det snart middag och melodifestival hos Anna! Tjo! En vän som jag inte träffat på några år, så det ska bli härligt!
Idag har jag fikat fast jag egentligen bara skulle vara hemma och vila rösten. Men det blir en tidigt kväll iaf, så att jag får sova bort halsontet. Har liksom inte tid att vara sjuk. Men det skrev jag säkert igår. Det här är bloggen som fungerar precis som en mänsklig hjärna! Det sägs ju att 90% av alla tankar vi tänker tänkte vi igår oxå, och det lutar ju åt det hållet här iaf.... Kan ju bero på min filterfria hjärna, att jag skriver exakt det jag tänker för det mesta...
Ja, det var det hela tror jag. Nu ska jag piffa till mig lite. Lyssna på mina låtar på myspace vettja! http://www.myspace.com/anjaerikasvensson.
Mycket nöje mina vänner, hoppas Salem eller Anna Bergendahl vinner ikväll!
Höll på att glömma dagens bild ju. Den kommer här:
Jag i biljardtagen. Vill minnas att jag förlorade, men det var vin inblandat och klockan var väl sisådär två-tre på natten så jag kan minnas fel. Sånt vet man aldrig. Jag gillar ju att vinna så jag minns gärna det istället.
En bra dag!
Det är fredagkväll och jag sitter i en lånad lägenhet och njuter av ensamheten! Jag älskar ju faktiskt livet nu, med fart och fläkt och rep och sång, men gud vad skönt det är att bara vara ensam lite! Josefin (som vi upptäckte bor precis runt hörnet från mig!) skulle lämna stan över helgen och Amanda som jag bor med har ju sin Italian lover på besök så när Josefin erbjöd mig att låna lägenheten vid behov tänkte jag att vad kan vara ett bättre tillfälle än nu?! Vår lägenhet är nämligen aningens lyhörd så jag kan tänka mig att det inte är jättekul att vara ett par i den... Så lite privacy för oss alla funkade fint helt enkelt!
Idag har vi fått veta våra team som vi ska jobba i hela sommaren, och har är så himla nöjd! Det känns som ett skönt gäng där man kommer kunna vara sig själv, ha kul och göra ett bra jobb! Och snart får vi även veta våra destinationer!!!! Killen i mitt team har önskat samma som jag, Cypern, så vi hoppas att det blir så!
Annars är det den stora tröttheten som rullar in, tillsammans med en lätt förkylning. Vilket besvärar mig lite eftersom mina förkylningar, som genom en förbannelse, alltid sätter sig på mina stämband! Har haft ont i halsen igår och idag och ska försöka sova mycket och inte prata om jag inte måste. Vilken är lättare nu när jag är ensam. När jag är med folk är det i princip en omöjlighet. Jag vet inte hur man gör.
Kommer ni ihåg hur det var när jag bodde i Götet? När vi hördes varje dag och gick till Brorsan på onsdagar och träffades i min nya fina lägenhet? Jag minns det. Det var kul. Fan vad jag tjatar om att jag inte bor i Göteborg längre hörrni! Det får jag ta och sluta med. Ni vet det, jag vet det, och vi vet alla att detta är tillfälligt och att jag kommer tillbaka. Och att jag saknar er och vill vara med er samtidigt som jag vill det här. Det är helt enkelt så att jag är dubbel. Men jag måste tydligen skriva om det varje dag ändå. Ja det är inte lätt att göra det man vill när man vill allt.
Nä, jag får ta och leta upp dagens bild istället. Sen sova tror jag, det blir gött. Det är min nya favoritsysselsättning. Nästan. Jag tycker nog mer om att repa tror jag. Det är så gött när man sätter det liksom. Vilket man än så länge inte gör alltför ofta, men ändå. Än så länge är det mest "ja just det!" "VAD KOMMER NU?!" och "AAAAAhhhh!!" Men ibland så.
Nu blir det foto. "Foto machen?" (ok, det sista här var tyska och ett citat från parken.)
Min livlina i livet, räddar vilken situation som helst. Kommer behöva köpa med mig hundra stycken när jag åker.
Ville ha fler bilder men nu svider det i ögonen så det får räcka såhär.
Förutom att jag glömde det viktigaste! Herregud, hur kunde jag? Jag måste verkligen vara jättetrött. Jag måste ju nämligen nämna att idag, den 12 mars, kom trailern för den tredje Twilightfilmen, Eclipse! Hurra! Jag har sett den två gånger än så länge. Mycket trevligt.
Så, nu räcker det alltså. En bra dag på många sätt det här. Och imorgon är jag ledig! Yay!
Såhär glad är en flicka som just b
Såhär glad är en flicka som just blivit bjuden på Singing in the rain av sin arbetsgivare!! Och herregud vilken föreställning! Karl Dyall kan få komma och dansa hemma i mitt vardagsrum när han vill, jesus amalia vad bra han är! Rennie Mirro oxå för den delen, de två dansade som om de vore klonade.. Shit vad härligt det här var, precis vad inte visste att man behövde och aldrig kunnat tro att man skulle få! Mmmm. Jag är nöjd och glad, tjo! Nu ska jag hem till min säng.
Ett ganska blödigt inlägg.
Saker jag tänker på:
1. Hur tacksam jag är för alla fina människor i mitt liv. Allra mest tänker jag på mamma idag, det slår mig fortfarande ibland vilken oändlig tur vi hade.
2. Att människor som är bra på saker blir vackra i det de gör.
3. Mera tacksamhet. Över att jag är vuxen, kan se saker i stora perspektiv (ofta iaf) och det gör mitt liv lättare. Jag kan tycka om människor inklusive fel och brister, och ta det fina de har att ge. Ibland är jag kass på det, men idag är jag bra så jag försöker tänka på det och komma ihåg det inför framtiden!!
4. Hur fint det är att säga till en annan människa vad man tycker om hos den.
Annat som går genom hjärnan är att jag inte riktigt fattar hur jag ska klara mig utan mina vänner så himla länge. Jag fattar ju att jag kommer få nya, att jag kommer ha så kul att tiden kommer gå fort och hela den biten, men jag VILL INTE! Jag är ju van att träffa dem, er, ofta! Gillar inte den här delen av det här. Det här kanske jag skrev om igår också, men det säger väl i så fall bara att jag tänker en del på det. Och hur ska jag klara mig utan min familj? Utan Saga?! I förrgår, när jag pratade i telefon med Elin och hon satte på högtalartelefonen var det första Saga sa: "Erika, du måste komma hem till mig". Hur kan man inte göra som hon säger med sin lilla treåriga röst? Hur ska det gååååå? Bra, antagligen. Jag kommer väl ha ett litet hål i hjärtat som växer sig större med tiden, men allt ska man ju klara. Så enkelt är det väl. Men det är trååååkigt! Som ett tillägg vill jag klargöra här att jag alltså inte har något emot nya vänner, det jag inte gillar är frånvaron av de gamla... Men det är ju mitt fel så jag får skylla mig själv.
Dagens bild ska återinföras, det var kul. Ska se vad jag hittar, har inte fotat mer på jobbet sen sist. Var god dröj. (eller, ni behöver ju inte dröja eftersom allt redan är klart när ni läser det här, men jag tycker ju tydligen att jag är rolig när jag skriver så. Humor, mina vänner. Eller?)
Det blev tydligen ett litet bildspel från reperioden 2008! Då var det sol, vi hade fest och Johan Holmberg hade sjukt mycket bättre hållning än John Pekkari om jag minns rätt! Det här är ju inte bra för mig, jag saknar er alldeles för mycket när jag gör sånt här, men jag tror att jag är lite av en massochist. Gillar lite att gotta mig i saknaden. Kanske för att det gör mig så glad att ni finns. Även om jag inte får se er på ett tag.
Nu går jag och blir bjuden på middag!
Om du tror att du har haft en dålig dag
så kan du ta dig en titt på den här hemsidan!
Alla är det inte, men vissa är helt underbara! Skönt att få läsa att nån haft det värre liksom...
Hemma tidigt
En kort repdag är en bra repdag! Eller, det är inte tråkigt alls att repa, men gud vad skönt det är att ha kvällen fri! Ska lyssna på High School-låtarna snart, så helt fri är jag kanske inte, men nästan! Man hinner se Vänner, man hinner ta det lugnt och ta igen sig lite liksom. Det kan man behöva!
Det börjar dra ihop sig till att få reda på team och allt sånt på jobbet och jag tycker att det känns i luften! Eller så är det bara mina skvallertentakler och min nyfikna hjärna som går på högvarv, jag vet inte...
Äh, jag har inget intressant att komma med, min hjärna är tom. Inga ord är bättre än tråkiga ord som en vis gammal kvinna kanske skulle ha sagt. Såhär på kvinnornas dag. Tycker gott att vi kunde få fler än en.
Jädrar i bomben..
..vad trött jag är! Idag har vi haft s.k Showtime, när vi visar upp den show vi just lärt oss, för varandra och alla koreografer, musikansvariga, projektledare m.m. Och det gick helt ok, även om en show som blivit inrepad i mig på blott fyra dagar inte kan förväntas sitta exakt och helt och hållet, men det var kul iaf! Och det mesta satt på ett ungefär iaf, och mer begärde jag inte av mig själv just idag. Men shit vad trött jag blev efteråt! Som att nån kom och sög all must jag någonsin haft rakt ur mig, och kvar blev ett litet skröpligt skal som bara ville sovasovasova. Så det tror jag att jag ska göra nu, den aningens genanta tiden 20.40. Men, är det fullt ös så är det, jag måste sova annars klarar jag inte detta.
Idag är det för övrigt 11 månader sen. Har tänkt på det en hel del idag, men inte på ett dåligt sätt. Det har passerat i min hjärna, fått ta nån sekund här och där, och jag har hoppats en hel del att han har det bra. Det verkar så i alla fall. Det kommer bara värme när jag tänker på honom, och för mig som tror på såna saker, betyder det att allt är lugnt. Även om jag fortfarande kan komma på mig själv med att hoppas att det inte ska vara sant. Han har det ju bra, men jag önskar fortfarande att han kunde vara här med oss istället. Jag har inga blommor att lägga på din grav, men du får en i tanken. Saknar dig.
Så är det, från det ena till det andra här i livet. Från show till sorg till att nu somnar jag snart vid min dator. Det är livet det. Allt mellan himmel och jord.
Nej!
Nej nej nej!!!! Jag ville ju att NEO skulle gå vidare!!!!!! Fan. Orsa spelmän och Kalle i all ära men de kan spela på en bygdegård istället, jag ville se NEO i Globen! Hmmm.
Sol, hårddisk och fika på en ledig lördag!
Efter fantastiskt härlig fika, promenad samt inhandlande av extern hårddisk tillsammans med Anna O är jag hemma igen! Det är lördag och jag är ledig!! Repen är ju sjukt intensiva och lördag vår enda lediga dag, så det gäller att passa på att slappna av och njuta! Och det tycker jag att jag har gjort idag. Solen har dessutom storsint nog valt att lysa över oss idag, så promenaden på den lilla sjön var grym! Grymt var det även att träffa Anna, man märker inte att man saknat folk ibland, förrän man träffar dem igen! Vi ska försöka ses mkt mer medan jag är här, känns gött. Återfå en gammal vän liksom.
Just nu sitter jag och oroar mig över att TV:n inte hittar nån signal, så jag måste försöka dra ur kontakten eller nåt, för ikväll måste jag ju se på TV! Linus är ju med i andra chansen och eftersom jag missade förra lördagens delfinal så har jag inte sett hans framträdande! Hoppas han går till final, det vore ju grymt att få se en gammal klasskompis i Globen!!
Annars är det nya nu att skaffa extern hårddisk och lägga över allt man har i datorn på den. Kan tyckas vara det gamla för vissa, som gjort det för länge sen, men här hos mig är det helt klart det nya. Jag grejar och donar så att jag äntligen ska kunna skicka iväg lilla datorn på lagning så att den slutar låta som en dammsugare hela tiden. Det är ovärt liksom. I mitt nästa datorliv ska jag skaffa en liten maskin. En som väger nästan ingenting och tar upp nästan ingen plats. Det blir gött. Undrar när det blir... Det får vi se.
Inga bilder idag dessvärre. Ni får nöja er med att återigen beskåda min fina tantsovmaskbild, den är jag rätt nöjd med.
Jag saknar Göteborg. Där kan jag allt om hela grejen. Här är jag ny och lite ovan. Känner mig sällan helt tillfreds med att vara ovan. Jag vill känna en plats. Blir nog aldrig globetrotter. Jag är en bosättare liksom, ingen runtresare.
Just nu sitter jag och oroar mig över att TV:n inte hittar nån signal, så jag måste försöka dra ur kontakten eller nåt, för ikväll måste jag ju se på TV! Linus är ju med i andra chansen och eftersom jag missade förra lördagens delfinal så har jag inte sett hans framträdande! Hoppas han går till final, det vore ju grymt att få se en gammal klasskompis i Globen!!
Annars är det nya nu att skaffa extern hårddisk och lägga över allt man har i datorn på den. Kan tyckas vara det gamla för vissa, som gjort det för länge sen, men här hos mig är det helt klart det nya. Jag grejar och donar så att jag äntligen ska kunna skicka iväg lilla datorn på lagning så att den slutar låta som en dammsugare hela tiden. Det är ovärt liksom. I mitt nästa datorliv ska jag skaffa en liten maskin. En som väger nästan ingenting och tar upp nästan ingen plats. Det blir gött. Undrar när det blir... Det får vi se.
Inga bilder idag dessvärre. Ni får nöja er med att återigen beskåda min fina tantsovmaskbild, den är jag rätt nöjd med.
Jag saknar Göteborg. Där kan jag allt om hela grejen. Här är jag ny och lite ovan. Känner mig sällan helt tillfreds med att vara ovan. Jag vill känna en plats. Blir nog aldrig globetrotter. Jag är en bosättare liksom, ingen runtresare.
Man är den man är och man repar en hel del.
Här kommer lite bildbevis på vad det är jag sysslar med för tillfället. Som vanligt inte särskilt konstnärliga bilder, men det är ju alltid något iaf!
Denna lilla serie visar alltså ett sångrep, en infotavla med tillhörande läsare, en godisskål samt en stor och en liten kille som jag jobbar med!
Annars händer inte mycket annat än själva repandet. Åkte en hållplats för långt på tunnelbanan på vägen hem. Har provat kostymer. Har typ träningsvärk i stämbanden för man sjunger så mycket hela tiden. Har fortfarande inte sett ett uns av Stockholm, mer än vägen till och från hållplatserna jag bor och jobbar vid. Men på lördag ska jag fika med Anna, så då blir det andra bullar! Tjo!
Gissa tre gånger vem som tog på sig att hålla i en sånguppvärmning andra dagen eftersom ingen annan verkade så på? Gissa om det sen blev så att denna någon och den enda andra som volonterade nu ska hålla i varannan uppvärmning typ hela repperioden? Men min uppvärmning verkade gå hem iofs så det är ju ok. Men ränderna går liksom aldrig ur. Man är den man är, som tar på sig grejer liksom. Kanske kan använda tiden till att bli en bättre ståuppare, eftersom det tydligen är det jag försöker vara i mina mellansnack när jag spelar.... Eller? Försöker kanske är fel ord, blir omedvetet är nog bättre. Men som sagt, jag behöver nog slipa lite på det om det ska roa andra än er som känner mig....
Men nu ska jag inte öva på nåt alls. Nu ska jag sova.
Denna lilla serie visar alltså ett sångrep, en infotavla med tillhörande läsare, en godisskål samt en stor och en liten kille som jag jobbar med!
Annars händer inte mycket annat än själva repandet. Åkte en hållplats för långt på tunnelbanan på vägen hem. Har provat kostymer. Har typ träningsvärk i stämbanden för man sjunger så mycket hela tiden. Har fortfarande inte sett ett uns av Stockholm, mer än vägen till och från hållplatserna jag bor och jobbar vid. Men på lördag ska jag fika med Anna, så då blir det andra bullar! Tjo!
Gissa tre gånger vem som tog på sig att hålla i en sånguppvärmning andra dagen eftersom ingen annan verkade så på? Gissa om det sen blev så att denna någon och den enda andra som volonterade nu ska hålla i varannan uppvärmning typ hela repperioden? Men min uppvärmning verkade gå hem iofs så det är ju ok. Men ränderna går liksom aldrig ur. Man är den man är, som tar på sig grejer liksom. Kanske kan använda tiden till att bli en bättre ståuppare, eftersom det tydligen är det jag försöker vara i mina mellansnack när jag spelar.... Eller? Försöker kanske är fel ord, blir omedvetet är nog bättre. Men som sagt, jag behöver nog slipa lite på det om det ska roa andra än er som känner mig....
Men nu ska jag inte öva på nåt alls. Nu ska jag sova.
Kalla mig tant, det är ok. Men! De
Kalla mig tant, det är ok. Men! Denna sovmask är mycket händig för mitt ljusskygga sov-jag, då rummet jag för närvarande bor i saknar rullgardin samt har stort, ljusinsläppande fönster! Men jag vet, det gör mig inte till mindre tant. Jag hade den ju innan, och tog med mig den hit helt ovetandes om mörkerbristen. Andra tecken på tantskapet är att jag, som ni vet, inte kan dricka kaffe efter kl 18, ofta vaknar vid 6.30 utan väckarklockans hjälp, gärna bankar i vägg eller golv i protest mot högljudda grannar samt att jag förutom sovmasken även titt som tätt sover med öronproppar för att slippa bli väckt av allt oväsen som kan förekomma. Jag ser fram emot pensionen, då kanske jag slipper skämmas över mina små egenheter. Då kommer alla vara såna och nicka och hm:a i samförstånd med mig. Ljuva liv. Godnatt.
Nya låtar!
Nu har jag lagt upp ett par nya låtar på http://www.myspace.com/anjaerikasvensson!
De kan ni lyssna på om ni saknar mig mycket. Hoppas att ni allesammans börjar skriva låtar, spelar in dem och skaffa myspacesidor så att jag har nåt att vända mig till när jag saknar er mycket oxå. Som jag gör nu tex! Från och med imorn repar jag superlånga dagar så då kanske jag inte hinner saknar er och det är ju både en bra och dålig sak. Men så länge är jag den barmhärtiga samariten och ger er alla en del av mig själv utan att kräva tillbaka. Jag är en stor och givmild människa. Men det vet ju ni, ni fem som läser detta underverk till blogg. Snart ringer Blondinbella och frågar om råd.
De kan ni lyssna på om ni saknar mig mycket. Hoppas att ni allesammans börjar skriva låtar, spelar in dem och skaffa myspacesidor så att jag har nåt att vända mig till när jag saknar er mycket oxå. Som jag gör nu tex! Från och med imorn repar jag superlånga dagar så då kanske jag inte hinner saknar er och det är ju både en bra och dålig sak. Men så länge är jag den barmhärtiga samariten och ger er alla en del av mig själv utan att kräva tillbaka. Jag är en stor och givmild människa. Men det vet ju ni, ni fem som läser detta underverk till blogg. Snart ringer Blondinbella och frågar om råd.
Knuffad i Stockholm och nytt jobb.
Igår kom jag till Stockholm och blev knuffad på av en person jag mötte trots att jag försökte vika undan. Stockholm Stockholm, du måste slappna av! Bli lite mjukare, lite varmare. Och sluta skylla på att du är en storstad, för jag har bott i en jättestor stad och där viker folk undan eller ber om ursäkt när de råkar knuffas. Stockholm, ta ett djupt andetag och fundera lite på varför du inte är lika trevlig mot din befolkning eller dina besökare som resten av Sverige. Ta lite kortare steg, lyft blicken och se människorna omkring dig. Det är ju de som är själva staden, själva livet. Var inte så snarstucken, så ska jag börja älska dig, jag lovar!
Detta om detta.
Idag har jag ju som folk kanske kan ha hört talas om börjat på mitt nya jobb! Intrycken hittills är:
1. Det blir en intensiv repperiod.
2. Jag har ont i både kinderna och pannan efter att ha lett och varit trevlig hela dagen. (mina ögonbryn har hängt på av bara farten i allt "jaha"-ande och "vad kul"-ande, därav pannvärken.) Men det är inte på det dåliga sättet, att jag inte ville vara trevlig, men det är ju ändå lite ansträngande, även om det går av sig själv på ett vis. Ni fattar.
3. Vi får god mat.
4. Min chef hälsade mig med: "äntligen är hon här!" när jag kom imorse, och det var ju gött liksom. Han hade tydligen oroat sig lite över att jag skulle ändra mig igen. Men icke! Jo, jag har ju ändrat mig tusen gången men varje gång kommit fram till att jag ändrar tillbaks mig och vill det här. Den tanken förstärktes idag. Gött.
5. Jag är inte äldst men många är unga. Men inte alla!
6. Folk är trevliga och stämningen är mycket god.
Andra bra saker är att lägenheten jag bor i är jättefin, min sambo är mycket trevlig och föreslog helt utan antydningar eller insuinationer från mig igår kväll att vi skulle titta på Twilight. (Detta är alltså sanningen!) En mycket bra ung kvinna som ni förstår. Vi bor på söder och behöver inte byta tunnelbana på vägen till jobbet, skönt. Ingen annan ny verkar heller kunna allt utantill och vår musikansvariga verkar ha överdrivit för att skrämma oss lite så jag behöver inte frukta morgondagen då vi börjar repa på riktigt.
En dålig sak är att jag helt glömde ta bilder idag så det finns inga bevis eller dokumentationer. Ni får helt enkelt lita på mig när jag säger att det var en bra dag.
I mitt hjärta saknar jag ALV och finner det märkligt att jag inte ska dit efter repen här, eller nåt. Det är ju lite så jag tror att det är, att jag kommer vara i Vimmerby ändå i sommar på nåt sätt. Men idag gick det upp lite mer för mig, vilket kanske är rätt naturligt. Och jag blir lite ledsen av det. Men inte jätte. Och jag blir ju glad samtidigt, för allt det nya fina jag kommer få. Och från och med imorn kanske hjärnan kommer vara så överfylld att allt annat ramlar ut. Och nåt annat som är bra, är att även om det är en helt annan sorts underhållning än på ALV, så verkar det vara gjort med hjärta även här, vilket är viktigt för mig.
Hörrni, nu ska jag sjunga överstämman till Europes Carrie! Imorn kanske det blir en bild eller två. Så får ni se att jag inte är lika allvarlig som igår. Fast jag har nog lika stora påsar under ögonen. Det tar på musten att börja nytt jobb. Tack för mig. Jag saknar er. Det gör lite ont i magen att tänka på er.
Detta om detta.
Idag har jag ju som folk kanske kan ha hört talas om börjat på mitt nya jobb! Intrycken hittills är:
1. Det blir en intensiv repperiod.
2. Jag har ont i både kinderna och pannan efter att ha lett och varit trevlig hela dagen. (mina ögonbryn har hängt på av bara farten i allt "jaha"-ande och "vad kul"-ande, därav pannvärken.) Men det är inte på det dåliga sättet, att jag inte ville vara trevlig, men det är ju ändå lite ansträngande, även om det går av sig själv på ett vis. Ni fattar.
3. Vi får god mat.
4. Min chef hälsade mig med: "äntligen är hon här!" när jag kom imorse, och det var ju gött liksom. Han hade tydligen oroat sig lite över att jag skulle ändra mig igen. Men icke! Jo, jag har ju ändrat mig tusen gången men varje gång kommit fram till att jag ändrar tillbaks mig och vill det här. Den tanken förstärktes idag. Gött.
5. Jag är inte äldst men många är unga. Men inte alla!
6. Folk är trevliga och stämningen är mycket god.
Andra bra saker är att lägenheten jag bor i är jättefin, min sambo är mycket trevlig och föreslog helt utan antydningar eller insuinationer från mig igår kväll att vi skulle titta på Twilight. (Detta är alltså sanningen!) En mycket bra ung kvinna som ni förstår. Vi bor på söder och behöver inte byta tunnelbana på vägen till jobbet, skönt. Ingen annan ny verkar heller kunna allt utantill och vår musikansvariga verkar ha överdrivit för att skrämma oss lite så jag behöver inte frukta morgondagen då vi börjar repa på riktigt.
En dålig sak är att jag helt glömde ta bilder idag så det finns inga bevis eller dokumentationer. Ni får helt enkelt lita på mig när jag säger att det var en bra dag.
I mitt hjärta saknar jag ALV och finner det märkligt att jag inte ska dit efter repen här, eller nåt. Det är ju lite så jag tror att det är, att jag kommer vara i Vimmerby ändå i sommar på nåt sätt. Men idag gick det upp lite mer för mig, vilket kanske är rätt naturligt. Och jag blir lite ledsen av det. Men inte jätte. Och jag blir ju glad samtidigt, för allt det nya fina jag kommer få. Och från och med imorn kanske hjärnan kommer vara så överfylld att allt annat ramlar ut. Och nåt annat som är bra, är att även om det är en helt annan sorts underhållning än på ALV, så verkar det vara gjort med hjärta även här, vilket är viktigt för mig.
Hörrni, nu ska jag sjunga överstämman till Europes Carrie! Imorn kanske det blir en bild eller två. Så får ni se att jag inte är lika allvarlig som igår. Fast jag har nog lika stora påsar under ögonen. Det tar på musten att börja nytt jobb. Tack för mig. Jag saknar er. Det gör lite ont i magen att tänka på er.
