Jag ber så hemskt mycket om ursäkt...
Jag har varit urusel på att blogga från båten. Helt värdelös faktiskt. Men jag har haft så himla fullt upp, plus att internet fuckar hela tiden och det har ju inte underlättat. Men! Jag har det fint här, trivs väldigt bra med jobbet, och Eva som jag kommer jobba med i framtiden verkar vara grym! De andra som är på båten nu tillhör ju den andra vakten, som det heter, så de jobbar allesammans de veckor jag är ledig, så jag har inte träffat så många andra av mina framtida kollegor. Men som sagt, Eva är härlig, så det är ju en grym start, eftersom det är vi som kommer jobba en hel del ihop!
Hittade ingen passande bild, så ni får njuta av mig i slinghätta helt enkelt! En ljuvlig syn, som jag mer än gärna bjuder er på såhär på söndag eftermiddag.
Här på båten är det dagisliv, man får mat och dryck när man vill (det kanske inte är på dagis det är så iofs, det kanske är typ på slottet) och man får gå till gymmet när man orkar och kan. Jag satsar stenhårt på beach 2011 från och med nästa pass, eftersom jag inte hade så mkt bra träningskläder med mig den här gången. Har dock varit där idag och testat lite i en hopslängd träningsoutfit, och det känns som att gymmet och jag kommer komma bra överens. Det är ett sånt där Rocky-gym, där det är lite skitigt, hänger en boxningsgrej från taket, och alla hantlar är av mörkgrått stål. Jag har bra musik i öronen och kommer springa långt på bandet. Beach 2011 ska nämligen bli lika tjusig som beach 2010 hade jag tänkt, och då jobbade jag ju med att sjunga, dansa samt SVETTAS varje kväll, så då var det inte så svårt att vara fit for fight. Men nu får jag ligga i lite mer. Ser fram emot det! Brännan blir nog svår att få till dock, den gick ju inte av för hackor förra året. Fan alltså, tänk om man kunde få vara brun och fräsch året runt, då skulle man ju gå runt och känna sig som världens snyggaste jämt. Men men, man är den man är och bor där man bor. Och det har ju stora fördelar, så jag får klara mig utan brännan helt enkelt!
Om ni har glömt. Kolla vad brun jag var. Det är ju löjligt.
Note to self: Skaffa vit gura, för oj vad Tothans är fiiiiiin! Slut på note to self. Resten är till er.
Båtliv, utomlandsliv, släppa skivaliv. Spännande liv, helt enkelt.
Slutligen, och kanske lite abrupt, efter den lättsamma ton inlägget har haft i övrigt, skulle jag vilja be om era gemensamma tankar. Min mamma behöver dem. Livet är inte lätt. Och jag tänker på det ofta, men lyckas oxå tänka positiva tankar ofta, vilket är skönt. De negativa kommer när de kommer, men det är så svårt att göra något konstruktivt av dem, så jag är glad att jag oftast slipper dem. Ska åka upp till henne på tisdag, det ska bli skönt. Jag önskar min mamma allt här i världen. Allt vad hon vill ha borde hon få. Nu och jämt.
Vad säger jag?! Jag har ju visst ett minne. Jag minns bara inte allt. Men det här.
Jag är kass på att blogga igen, sorry. Men jag har så jävla mycket att göra! Idag har jag (att jag ens säger så när klockan inte ens slagit 10 säger en del om att jag behöver hela dagen för att hinna med) suttit och lyssnat igenom mina karaokeskivor för att se vad som går att använda på båten. Herrejesus, jag hoppas verkligen att ingen fått betalt för vissa av låtarna. Jag hade kunnat spela in dem på min första keyboard som jag fick när jag fyllde 9.
Det är lite spänt inombords nu, för jag börjar på båten imorn, och känner just nu som att jag har lurat dem. Som att jag inte alls kan allt som de tror att jag kan. Jag repar låtar, försöker svänga på gitarren, men det är ju så tydligt att jag känner mig hemma när jag får plocka lite på gitarren och mysa liksom. Men men, nog tjatat om det, det är som det är och jag hoppas att det ska gå bra. Man får andas mellan varven och tänka att det är utbildning de första två passen ändå. Så det är inte förrän den 28 februari som det smällersmäller för mig. Då ska jag vara där själv, sjunga och underhålla och vara trubaduren liksom. Tjena.
Dagens! En första. Och jag kommer osökt att tänka på den första gången som jag.... lyckades läsa undertexterna till Dallas utan att behöva fråga mamma eller pappa vad det stod! Åh, det var en stor dag i mitt liv vill jag lova! Jag var 7 år och hela familjen satt i soffan, jag minns till och med exakt var jag satt, till vänster om böjen vid hörnet (vi hade alltså hörnsoffa, det hade alla på 80-talet). Det här var ju på den tiden då alla tittade på samma program jämt, för att det inte fanns så mycket att välja på helt enkelt, och på lördagskvällarna vara det Dallas. Och jag hade fram till den dagen alltid behövt fråga mamma eller pappa om några ord, när de bytte text innan jag hunnit läsa klart (fatta vad irriterande för dem, att ha en unge som HELA TIDEN frågar "vad stod det?" "vad sa de?"!!!!!) Men. Så den här lördagskvällen, så upptäckte jag att jag hann läsa allt. Jag behövde ingen assistans! Ljuva liv, då var man stor. Sen läste jag i tio år i sträck ungefär. Man kan säga att det var min passion. Inte just att läsa undertexter på TV-serier, men att läsa i allmänhet.
En lite långsökt bild men den är från Astrid Lindgrens Värld och där uppmanar de barn till läsande, och lottar tex ut en bok varje dag. Just här tar dock Kling tydligen fröken Prusselius på stjärten. Så kan det gå.
Ååååååååhhhhhhh!!!!!!!
Alltså jag är så arg nu! Inte på nåt viktigt egentligen, men det bara kokar i mig! Ni som vill läsa om nåt viktigt får hitta en annan blogg idag...
I vanliga fall älskar jag ju mitt gym, men just nu är det som att det bara är inkompetenta, oengagerade människor som jobbar där! I receptionen alltså. Fan! Jag har tränat där lääääänge, och äntligen, förra året kom en grym dansinstruktör, Mike. Jag har gått på hans pass så ofta jag kan, och älskar det. Och nu har han varit borta över jul för att han är från USA och åkte hem liksom. Och då har de haft värdelösa människor som hoppat in (när jag varit där alltså, kanske inte alla gånger) så idag ringde jag för att kolla för säkerhets skull, om han var tillbaka eller inte. Jag hade nämligen bokat in mig på passet, eftersom det är nyträningsanstormning dessutom, så det är fullt överallt, jämt. Så jag hade varit förutseende och bokat flera dagar innan, IFALL han skulle vara tillbaka. Så jag ringde, fick vänta i 17 MINUTER innan jag kom fram, och fick då meddelandet att han INTE var tillbaka. Då bad jag henne avboka mig på passet, varpå hennes svar var: ja du kan ju antingen vänta i telefonen så gör jag det (suck) eller så kan du göra det själv. Och jag hörde vem det var. Det var den där nya. Hon som inte vet nånting och inte vill ta reda på nåt heller. FAN! Och nu. Ikväll. Vad läser jag på min lillasysters status? Jo, att hon varit på passet. Och gissa vem som var instruktör? MIKE! Jävla helvete, varför vet de ingenting i receptionen? Varför bryr de sig inte om att ta reda på det jag vill veta? Utan bara svara utan koll? Jag frågar ju för att jag vill veta, för att det är viktigt för mig. Inte för att jag gillar att sitta i telefonkö i 17 minuter för att sen få prata med nån oengagerad receptionist. Fan oxå. Skärpning Sportlife City Domkyrkan. Skärpning. Jag vill ha tillbaka er som goa och glada och bra, som ni var förut. Och jag skiter i att det är för att det är januari och halva Göteborg bestämt sig för att slänga pengar i sjön och börja träna för att sen sluta igen i februari. Jag betalar året runt, tränar året runt och vill ha ett bra gym att gå till året runt. Kom igen, kom igen.
Gitarren, tårarna och jag.
Imorn har jag spelning! Tjoho! Är lite nervös för jag har inte repat så mkt inför den som jag borde, för jag har repat en massa annat. Men så tänker jag att jag kan ju slå ett par flugor liksom, och ta låtar som jag ändå repat på. Jag ska spela för pensionärer på ett församlingshem och det brukar ju gå finfint. Jag och pensionärerna brukar trivas bra ihop, särskilt om jag spelar ett par låtar som vi kan sjunga tillsammans allihopa. Mycket fint. Jag gillart. Spelar gärna och ofta för den åldersgruppen, och det är ju tur, eftersom jag kommer göra det 3-4 dagar i veckan på mitt nya jobb! Ljuva liv. Båten jag ska spela på befolkas tydligen av äldre på veckodagarna, så då blir det tretakt och allsång för hela slanten! Sen blir det alltså yngre människor och mera drag på helgerna, och det gör mig aningens mer nervös vill jag lova. Hur ska jag lyckas svänga med min lilla gitarr? Ojojoj...
Och så är det ämne. Vad som får mig att gråta. Och ja, vad får mig inte att gråta? Jag gråter ju åt det mesta nuförtiden, känns det som, och är ganska frikostig med tårarna, eftersom jag vet att det är lika bra att få ut dem när de kommer. Men jag vet ju oxå att det inte egentligen är vad som helst som får mig att gråta, utan att jag har känslofickor inuti som är överfulla med väldigt specifika känslor. Men det är inte alltid man får ut dem precis när man "ska" så då får man gråta åt ett TV-program eller vara ynklig i sin soffa utan synbar anledning ibland. Och veta att det egentligen rör sig om andra sorters tårar. Det är helt ok.
Och en sak är ju säker, och det är att man aldrig ska hålla tillbaka en tår. Har den väl kommit till i ens inre så kommer den att komma ut, förr eller senare. Och då är det lika bra att gråta den när man vet vad det gäller eller känner att nu är det läge, för annars kommer den vid vilket tillfälle som helst helt plötsligt, och då kanske man inte fattar nånting. Då står man där med känslostorm på ICA Maxi och undrar vad fan som hände.
Såhär, det bara rinner.
Dagens ämne är vad som får mig att må bättre. Vi börjar dock i en annan ände.
Man kan ju inte beskylla mitt liv för att ligga på latsidan och vara ensidigt och trist i alla fall. Så är det ju. Man kan summera 2010 som nåt slags hejdundrande tivoli där det som sig bör både finns popcorn, som jag älskar, och tekoppen, som gör att jag kräks och vill gå hem. Men jag känner ändå att jag är bäst på att minnas det fina. Kan vara både bra och dåligt i och för sig, för ibland kanske man borde påminna sig om det dåliga så att man inte gör rosa moln av saker som inte är det, men på nåt sätt så tar jag det onda med det goda med den egenskapen och tycker att det är rätt gött att jag före, under och efter att nåt hänt, har lätt för att se det positiva. Det gör mitt liv lättare att leva.
Men så finns det ju de där stunderna, när allt bara suger så in i helvete. När man vill dö en smula av olika anledningar. Och då får man (läs jag) tacka sin lyckliga stjärna för att man har så många fina vänner som alltid finns där. Det är sjukt egentligen. Att ni alltid, alltid finns där. Och jag skiter i att skriva upp era namn, vi vet ju alla vilka ni är. Och att ni är många. Det är fint det. Fint som snus. Nu ska jag ta en promenad.
Jävla Kent!
Fan oxå. Nu är Kent Ekeroth på TV igen. Ååååååh vad det gör mig arg att folk röstade in honom i riksdagen! Fan. Och det passar ju väldigt bra med dagens tema, eftersom det är 'nåt som upprör mig'. Och Sverigedemokraterna i Sveriges riksdag upprör mig verkligen. Jag önskar så mycket att vårt samhälle inte hade lagt grunden för att folk ska kunna tro att deras politik är en bra lösning. Jag önskar så mycket att vi kunde få det öppna samhälle jag vill leva i. Där alla får plats, alla får hjälp när de behöver det och där i princip allt alltså inte går åt fel håll utan åt rätt. Äh, jag orkar inte skriva mer om det här nu. Jag vill ha socialism i Sverige, så att folk kan få leva sina liv. Alla alltså.
Ett annat ögonblick.
När jag insåg hur det var ställt med Doris. Det hade tagit ett ganska bra tag, för det började med kommentarer på facebook, såna där man inser ganska snabbt att nåt inte stämmer. Sen började smsandet till folk för att försöka förstå. Där satt jag på Cypern och fick den där stigande känslan i bröstet av att nåt stort och hemskt håller på att hända, men jag kunde liksom inte greppa det. Kanske för att de som höll mig underrättad först inte visste, sen inte kunde säga, hur det var. Eftersom det var så hemskt att det inte går uttala. Och det som fick mig att till slut förstå var smset från John där det stod att det nu fanns hopp om att hon skulle överleva. Då kom släggan, från sidan, en sån som har spikklubba längst ut och som finns i tecknad film (inbillar jag mig?) och i typ Gladiator eller nåt. En sån som köttar sönder och oskadliggör. Nu finns det hopp om att hon ska överleva. Det som betyder att John och Frida och alla runt dem nyss suttit och inte haft hopp. Det som betyder att det är så långt ifrån säkert som nåt kan vara. Första steget på hoppskalan, långt, långt ut till vänster. Det som gör att människor utan religion knäpper händerna och ber tills de blöder. Där ute satt de, med sina små hopp. Och där satt jag på Cypern med en slägga i hjärnan.
Det var ett annat ögonblick i mitt, men framförallt i Doris, liv. Doris liv. Som inte tog slut då.
En legobit till fotografen. Tack ska du ha.
Dagens tips!
Här kommer dagens bloggtips, nåt som jag ju aldrig ägnat mig åt tidigare, men idag känner jag mig manad! Det är bloggen UnderbaraClara, där Clara idag behandlar ämnet "tips för dig som inte vill bli våldtagen" - ett ämne som engagerar min hjärna. Eftersom det är ett tips som kan dra åt helvete. Och om ni går in på länken kan ni kanske ana varför jag tipsar. För att Clara tycker som jag. Här är länken: http://www.underbaraclara.nu/
Ett inlägg till om att leva nu. Så viktigt är det.
Jag bodde ju på Cypern i somras. I Ayia Napa. Det vet ni ju vid det här laget, ifall det skulle vara så att ni missade att jag var borta i sex månader, för jag har ju berättat om det några gånger. Cirka hundra. Kanske för att det var en stor sak i mitt liv som var helt fantastisk, underbar, sjuk, lättsam, svår och precis vad jag behövde. Komma bort och få nytt liv. Jag fick nytt perspektiv på en massa saker och insåg att mitt liv händer här och nu, och att det faktiskt är jätteviktigt att fokusera på lycka och att leva ett härligt liv, för det är nununu det händer. Inte sen. Det lärde jag mig i Ayia Napa. (Där jag oxå lärde mig att det är ok dansa på gatan om det spelas en sjukt bra låt, hur lätt det kan vara att träffa nya människor, att Jäger/Redbull är jättegott och att sexismen lever och frodas om man inte aktivt jobbar mot den. Tex.)
Och nu tänkte jag skriva att det är så svårt att hålla fast vid den lärdomen nu när jag är hemma i Sverige igen, men så kom jag på att jag tycker faktiskt inte det. Visst, det är lite svårare när man inte kan leva bara för dagen utan måste planera, men det är ju livet och inget annat, men jag känner att jag faktiskt, in i kärnan av mig själv, har blivit bättre på att finnas här och nu. Inte fylla alla mina dagar till bredden utan faktiskt bara kunna sitta i min soffa och vara. Inte tro att allt kommer bli bättre sen, för jag har det bra nu. Och det är viktigt. Att leva nu. Man vet inte hur länge man får göra det nämligen.
Jag och världens finaste Totha.
Jag och underbara Gabbe. Det syns inte på bilden men vi var på det närmaste paradiset på jorden man kan komma.
Och så jag och båda mina ljuvliga flickor på en av båtutflykterna vi var på. Ni vet, de vi gjorde på turkost vatten som var kroppstempererat.
Jag fick fina minnen på Cypern. Ibland är det svårt att acceptera att de är minnen och inte verklighet längre. Fast å andra sidan så hade jag så mycket känslomässig soptipp vs himmel att jag hade inte orkat längre.
Januari
Det är januari nu. Och det är dagens tema. Den här månaden alltså, oavsett vilken det nu är. För mig är det januari. Det är ju omstartens och nystartens månad i många människors liv, och kanske lite i mitt oxå. Fast egentligen känner jag inte så mycket så. Jag har lite ångest över att december och därmed förra året är slut. Jag har ju lite svårt med nytt i mitt liv. Har alltid lite ångest och klappande hjärta när jag ska ge mig in på nåt nytt, hur många gånger jag än gjort det och fått bevisat för mig att förändring är nånting bra, alltsom oftast. Särskilt eftersom jag väljer mitt eget liv och bestämmer själv när nya saker ska hända. Men ändå vill jag krypa in i ett hörn när det blåser ny vind. Jag vet inte vad det är som gör det, men jag vet ju att jag alltid har varit sån och kanske alltid kommer vara. Men hur som haver.
Den här månaden.
Ska jag fylla 29 år! Och fira med pompa och ståt som sig bör och som jag alltid gör!
Börja på ett nytt jobb som jag såklart alltså är rädd för men oxå ser fram emot jättemycket.
Kanske åka till London helt oförhappandes, om allt blir som jag vill.
Lägga sång till min skiva.
Ta hand om mig själv och träna så som jag vill och vet att jag älskar. Har haft lite svårt att komma in i gymandet sen jag kom hem från Cypern men nu är jag på gång igen. Den senaste veckan har jag återbekantat mig med Sportlife City Domkyrkan som ju varit mitt träningsställe i fem år! Och jag älskar ju det där stället. Nu vet jag det igen.
Vad händer mera i januari? Jag vet inte riktigt. Jag tar ansvar för mitt liv och min tid och repar på låtar som jag vill köra på båten, jag försöker innerligt fokusera min lycka på mig själv och inte på nån annan. Jag längtar efter kärlek och att bli uppvaktad som om jag levde på 1800-talet, men jag vill inte lämna mig själv utanför mitt välmående för att få det. Alltså. Jag vill verkligen bli uppvaktad. Kanske inte på riktigt som att det är 1800-tal, men på det där sättet att den som vill ha mig ska visa det. Vilja det och våga det. Januari. Månaden of Erika.
Fel ämne men vi kör ändå.
Det känns fel att skriva om ånger när ett nytt år precis har börjat... Men jag tänkte fortsätta med listan idag och då var det ämnet. Det här ångrar jag, heter punkten... Jag försöker ju att inte ångra saker så mycket, för det är så okunstruktivt, men nåt kan man alltid skrapa fram ur sitt hjärta. För jag tänker att det är med hjärtat man ångrar saker. Saker som man bara gör och tänker med hjärnan behöver man inte ha så mycket ångest över, men har man handlat med hjärtat och det känns fel, så kan det ju bli ångrande... Som tex när jag gjorde slut med Steve. Jag ångrar egentligen inte att jag gjorde det, men jag ångrar hur jag gjorde det och att det gick så fort. För det tog en evig tid att komma över och fortfarande, än i detta nu, kan det ibland komma över mig att jag inte vet hur det hade gått om jag hade tagit mera tid på mig, låtit saker bero mera, och kanske kämpat lite mer. Och jag vet ju att vi hade vuxit isär på ett sätt som gjorde att det kanske inte hade funkat ändå, men när man har en så stor kärlek som vi hade, så tror jag att den hade mått bättre av att få ta sin tid även i slutet. Men så var det panik över att jag skulle flytta dit, eller fortsätta livet i Sverige istället, och då sa jag bara nej helt enkelt. Och stängde den dörren. Och på ett sätt som sårade honom alldeles för mycket. Ojojoj, att göra andra illa, det skapar ånger och ångest i mig. Mer än när jag gör mig själv illa. Vilket jag ju oxå gör ibland. Oftast gäller det oxå kärlek, för i resten av livet verkar jag vara rätt bra på att sköta saker och ting. Men just i kärlekssvängen blir det svårt.
Avfirat 2010 och inskålat 2011
Jag är trött idag. Liksom resten av min bekantskapskrets av vad jag har hört och förstått. Vi firade av 2010 ordentligt och skålade in 2011 lika glatt! Så nu lider jag en aning. Man är ju ingen ungdom längre, vilket man dock verkar tro när man mitt i natten ränner omkring med vinglas i hand. Men jag hade ändå ett vattenglas i handen oxå, stor del av kvällen! Men det hjälper inte så mycket som jag hade hoppats. Eller så hjälper det jättemycket och så hade jag varit utslagen och slut som människa om jag inte druckit det. Vad vet man. Nu ska jag luta mig åt sidan så att jag tippar över och återigen ligger i soffan, som jag gjort större delen av dagen. Tack för mig.
