Nytt!
Men jag har haft en fin kväll med underbara vänner, och längtar till mitt gym imorgon, då jag ska få träna med härliga Katrin! Jag när ju en stilla förhoppning om att hon en dag ska börja träna på mitt gym så att vi kan gå dit tillsammans ofta... Det vore fint.
Det är egentligen dags att sova, men jag har drabbats av den märkliga nattpiggheten som egentligen inte alls tillhör min personlighet, men som dyker upp ibland när jag varit uppe och ute lite för länge och sen inte går och lägger mig direkt när jag kommer dem, utan börjar dona med grejer. Då vaknar hjärnan liksom till. Men känner jag mig själv rätt så lär den nog falla i dvala i samma stund som jag lägger mitt huvud på kudden. Jag har ju redan betalat min sömnsvårighetsskuld till gud i detta liv, och det redan innan jag fyllde 10 år. Jag var ett sömnstört barn som var rädd för allt, och spenderade många timmar med att läsa sagor för att lugna mig själv, eller när det inte gick, gråta lite alternativt sova, hos mamma och pappa. Och detta har alltså resulterat i att jag i vuxen ålder nog aldrig behövt vänta mer än 15 minuter på att somna på kvällen (om man bortser från den gången då jag drack kaffe kl 19.30 en kväll och låg och stirrade i taket med ett lätt darr i hela kroppen halva natten....) och därför har jag goda förhoppningar även om denna natt.
Jag saknar i mitt liv. Jag saknar en trygghet, den där att falla tillbaka på. Den där att skratta med, att gråta med, den som skulle vara där jämt och aldrig lämna mig. Jag saknar honom. Fan.
Men min mamma är frisk. Och jättesnygg i superkort hår!
Åh, jag försöker verkligen vara positiv. Jag ÄR positiv. Glad för det mesta. Lycklig faktiskt. Men ibland är det svårt. Ibland fattar jag ingenting. Hur kunde det bli så här? Varför varför varför? Och hur kunde jag inte märka det? Och när ska det gå över?
Jag som skulle skriva en massa glatt över att jag fått jobbet. Det blev inte så. Det bara sköljde över mig det här. Tror jag har pms oxå, men fy fan för det här. Jävla helvete. Jag vill vara lycklig. Jag förtjänar att vara lycklig. Med all den kärleken jag gav och hade hjärtat sprängfyllt av så förtjänar jag fan att vara lycklig. Jag ska bli det. Såklart. Men att det inte blir med honom, det har jag fortfarande så svårt att få in i skallen.
Hej. Förlåt att jag är dålig på att kommentera. Läste för nån dag sen men glömde eller hann inte just då. Idag känns det säkert helt annorlunda än när du skrev sist, men jag vill bara bekräfta att det går över. The heartache alltså. Hur sjukt det än känns så går det faktiskt över. Jag tänker att det kommer att bli så himla spännande att se vem det blir. Vem det blir, inom en snar framtid, som kommer dimpa ner från himlen, eller snubbla på en skogsrot, rakt i din famn. Eller så är det du som snubblar in i en famn. Jag är i allafall nyfiken på vem han är. För han kommer va en sån grym person liksom. Ni kommer vara fantastiska ihop och han kommer att förstå vilken guldtös han får pussa på och hålla om när ljuset är släckt.
Du ÄR verkligen positiv också Erika och det är bland annat därför du är så lätt att tycka om. Underbart med både din mamma och med ditt jobb. Heja heja nu är det ny månad som kommer ta oss med storm och om inte det så väntar ett nytt ÅR bakom knuten. Tjohooo!
Ok.. en novell liksom...
hej Erika!
roligt att du bloggar, alltid kul att läsa vad gamla klasskompisar har för sig nuförtiden!
Jag själv har ett ganska ointressant liv så jag bloggar inte...
Men vad är det som hänt med din mamma? Har hon varit sjuk? Roligt att du ska utomlands å jobba!
Ha det så bra nu! Kram Kram//Marielle
Hej Marielle!
Ja, jag är ju en ganska kass bloggerska, skriver inte så ofta och lägger sällan upp bilder. Men jag har ju typ fem läsare oxå, så det spelar inte jättestor roll... =) Min mamma har haft cancer och sedan en komplikation, men är återställd nu och har börjat jobba igen, så det är väldigt skönt! Kram
