anjaerika

Jag har ju gett upp lite, och orkar inte riktigt byta till explorer bara för att blogga, eftersom den webläsaren är så sjukt mkt långsammare än chrome, så jag bloggar utan styckebyten och tillåter mig själv att må lite, lite dåligt över det, men försöker annars släppa det. Man får välja och sen vara nöjd helt enkelt. Inte välja och sen klaga. Då är det läge att välja om, oavsett om det gäller ihoptryckt text eller gröt eller fil till frukost, eller lite större saker, som vart man ska jobba, vart man ska bo, med vem man ska bo och sånt.

Jag har haft plåster på fingret. Nu har jag klet där som inte går bort, så det klistrar lite varje gång jag skriver nåt med vänster pekfinger. Och det är ganska ofta det. Sånt är livet.

Livet är även sådant att man inte riktigt vet om planet går till Cypern på fredag, men man tror det. Det verkar som att saker och ting börjar komma igång, så jag har gott hopp. Så imorn är det läge att faktiskt packa. Inte bara tro att allt jag lagt fram och tänkt att jag ska ta med mig på nåt magiskt sätt kommer lägga sig i min resväska och nöjt följa med. Det man inte packar ner kommer stanna i Sverige, det är den enkla sanningen.

Jag har umgåtts med fint folk. Det var gött. Det kändes hemma och lugnt och härligt i hjärtat. Och jag har tänkt en tanke eller två åt ett håll som är lite på låtsas men det gör inget. Jag får det. Vad ska jag annars hänga upp hjärnverksamheten på? Att jag ska flytta utomlands om mindre än två dygn och inte riktigt har fattat det? Nej det förstår ni väl att jag inte kan tänka på det. Det är för stort. Jag tänker på det lilla stora istället. Det göttiga.