anjaerika

Det där maratonet jag var inne i, det kroknade. Eller, det blev ett sprintlopp med hård spurt, vann gjorde viljan att skriva klart en låt... Den är sjukt svårt att stå emot den, vill jag lova! Här skulle man kunna börja babbla om kall och att låtar skriver sig själva, man är bara en kanal, men icke! Jag gör det för att jag måste på ett sätt men mest för att jag vill. Och att de skriver sig själva, det är lögn och förbannad dikt vill jag lova. Man krampar, man har ångest, man trampar runt här i sin lägenhet och försöker göra annat för att det är så jobbigt att sätta sig och få klart det. Sig självt skriver inget. Inte i mitt hem iaf. Möjligtvis ett blogginlägg eller två, när man återigen försöker smita från sina måsten. Då går det undan på tangenterna minsann!

Jag hanterar stress genom att blunda för den, tro att den är på låtsas samt ställa in korta små saker jag skulle ha gjort, så att det ska kännas lite bättre att vara här hemma. Jag tror det blir bra. Jag tror att jag kan mer än jag tror. Av alla fyrtiotusen låtar jag ska kunna tills på måndag alltså. De sitter där nånstans, i bakhuvudet.

Det regnar i Götet för närvarande. Gamla goda regnet är tillbaka, man får bara hoppas att det inte fryser. Då blir det gamla goda kaoset istället. Två saker vi vet mycket om här på framsidan.

Babbel? Hörde jag nån viska att jag skriver om oväsentligheter och att det verkar som att jag förhalar något? Nej, jag tänkte väl det. Här tänks tankar av tyngd. Som tex; undrar om det är försvarbart att läsa mera Twilight nu, eller kommer jag bli utstött av mina vänner? Är det försvarbart att lägga sig och läsa NU, när jag borde repa, eller som ovan skrivna ångesttext antyder, skriva klart en låt? Svaret på frågorna är skit samma och ja. Vilket betyder att jag kommer gå och lägga mig snart.

Ska bara hitta nåt fint att bjuda på först. Ein augenblick bitte.



Såhär vackert är det i Dalsland by night i den svenska sommarnatten.
Tack för mig.