anjaerika

Tusen tankar. Det går hon i, Helen. Jag gör henne sällskap och tror att det beror dels på kaffet som jag drack lite för sent, och dels på att jag faktiskt har mycket att kontemplera över. Det är inte ofta jag bloggar två gånger om dagen heller, så bara där har vi ju ett tecken på intensiv verksamhet i hjärnan. Får ingen riktig ordning just nu, mer än att jag längtar till mitt löpband, vilket i sig betyder att jag längtar efter att stänga av, för det är det jag gör när jag springer. Andra verkar tänka på allt mellan himmel och jord, men för mig är det tvärtom. Just att jag stänger av allt och bara springerspringerspringer är ju det göttiga! Det är jag och siffrorna, benen som orkar mer och mer, och andningen som blir tyngre, sen lättare, sen tyngre men alltid hanterbar, hur mycket jag än pressar mig. Stoltheten över att jag kan och vill, och lyckan i att vara stark! Då behövs inga andra tankar, och då får inga andra heller plats. Det blir en paus och det är det jag behöver. Nu alltså. För det går runt lite. Som i ett till sju här nere, ingen ordning utan mest ett litet kaos. Men sanningen är att jag är modig och stark och ska göra nya saker nu och det är inte fy skam.

En annan sanning är att om jag inte får sålt min bäddsoffa snart så slänger jag ut den genom fönstret. Jag vill inte ha köksbordet under sängen längre. Nu vill jag ha pianot där.

En tredje sanning, utan att falla in i list-svängen igen, är att jag har stunder då jag tycker att det ska bli så himla roligt att jobba på Fritidsresor, till och med mitt i all denna världsomvälvningsångest som drabbat mig. Det försöker jag komma ihåg, annars är det ju ingen idé. Glömmer jag igen får jag väl gå till gymmet och springa lite, så att endorfinerna kickar igång. Jäklar vad gött det är alltså.

Nu är det sent. Jag ska sova.