anjaerika

Det är vitt ute. Det är så himla vackert här att man nästan går sönder ibland! Idag skiner inte solen igenom molntäcket, så det är lite mer trollskt än himlavackert, men det passar mig. Jag tänker på A idag. Jag vet inte var det kom ifrån riktigt, men helt plötsligt var jag tvungen att gå in på hans facebooksida och titta. Och det gör mig ju alltid ledsen. Jag blir ljus i hjärtat på ett sätt, eftersom jag får se allt det fina han var och allt det fina alla skriver, men samtidigt blir hjärnan liksom lite igentäppt och andetagen lite tyngre. Det är som jag och S pratade om förra veckan, att chocken fortfarande inte riktigt gått över, för det går inte att ta in att det här har hänt på riktigt, på det här sättet. Då, i somras, när man trodde att chocken börjat släppa, så hade man nog egentligen bara börjat fatta att han var död, inte tagit in vad som faktiskt hänt. Eller jag vet inte. Det kanske bara är så att det kommer och går, att sorgen kommer i olika skepnader, och att ibland fattar man det, och ibland inte. Men en sak jag inte ska göra igen på ett tag är spela upp en film där han är med. Det var så sjukt, så svårt att se och så overkligt. Inte bra för mitt hjärta...

Annars är det fint. Alexandra har kommit in på Scenskolan i Stockholm, och det gjorde mig gladare än jag kunde tro att det skulle göra! Så himla härligt när folk får precis det de önskat sig och jobbat för! Och jag har bestämt mig för Fritidsresor, minns inte om jag skrivit om det förut, men strunt samma. Söker bostad i Stockholm för repperioden, och förbereder mig mentalt på att vara borta hemifrån länge igen... Längre än jag varit borta sen jag flyttade till London för 9 år sen! (shit, är det NIO år sen jag flyttade dit?! Det betyder att det är nio år sen jag var nitton....) Hur som helst, så är det lång tid, åtta månader... Rep i Stockholm först, i sju veckor, sen antagligen åka direkt och börja jobba... Hej och hå. Kommer sakna ALV hur mycket som helst, och särskilt alla fina fina som kommer vara där, men jag tröstar mig med att jag nog kommer vilja söka igen till nästa år, och att det här bara är ett mellanår. Jag älskar ju att jobba där! Och förhoppningsvis kommer jag älska att showa oxå!

Jag fick slut på ord nu. Läste igenom det jag skrivit och tappade farten. Det är så konstigt när man skriver om den stora sorgen och sen helt plötsligt om showjobb. Kontraster. Det får räcka såhär nu tror jag. Tänkte lägga upp nån bild, men det får bli sen tror jag.