anjaerika

1. Hur tacksam jag är för alla fina människor i mitt liv. Allra mest tänker jag på mamma idag, det slår mig fortfarande ibland vilken oändlig tur vi hade.

2. Att människor som är bra på saker blir vackra i det de gör.

3. Mera tacksamhet. Över att jag är vuxen, kan se saker i stora perspektiv (ofta iaf) och det gör mitt liv lättare. Jag kan tycka om människor inklusive fel och brister, och ta det fina de har att ge. Ibland är jag kass på det, men idag är jag bra så jag försöker tänka på det och komma ihåg det inför framtiden!!

4. Hur fint det är att säga till en annan människa vad man tycker om hos den.

Annat som går genom hjärnan är att jag inte riktigt fattar hur jag ska klara mig utan mina vänner så himla länge. Jag fattar ju att jag kommer få nya, att jag kommer ha så kul att tiden kommer gå fort och hela den biten, men jag VILL INTE! Jag är ju van att träffa dem, er, ofta! Gillar inte den här delen av det här. Det här kanske jag skrev om igår också, men det säger väl i så fall bara att jag tänker en del på det. Och hur ska jag klara mig utan min familj? Utan Saga?! I förrgår, när jag pratade i telefon med Elin och hon satte på högtalartelefonen var det första Saga sa: "Erika, du måste komma hem till mig". Hur kan man inte göra som hon säger med sin lilla treåriga röst? Hur ska det gååååå? Bra, antagligen. Jag kommer väl ha ett litet hål i hjärtat som växer sig större med tiden, men allt ska man ju klara. Så enkelt är det väl. Men det är trååååkigt! Som ett tillägg vill jag klargöra här att jag alltså inte har något emot nya vänner, det jag inte gillar är frånvaron av de gamla... Men det är ju mitt fel så jag får skylla mig själv.

Dagens bild ska återinföras, det var kul. Ska se vad jag hittar, har inte fotat mer på jobbet sen sist. Var god dröj. (eller, ni behöver ju inte dröja eftersom allt redan är klart när ni läser det här, men jag tycker ju tydligen att jag är rolig när jag skriver så. Humor, mina vänner. Eller?)

Det blev tydligen ett litet bildspel från reperioden 2008! Då var det sol, vi hade fest och Johan Holmberg hade sjukt mycket bättre hållning än John Pekkari om jag minns rätt! Det här är ju inte bra för mig, jag saknar er alldeles för mycket när jag gör sånt här, men jag tror att jag är lite av en massochist. Gillar lite att gotta mig i saknaden. Kanske för att det gör mig så glad att ni finns. Även om jag inte får se er på ett tag.

Nu går jag och blir bjuden på middag!