Moln.

Det är inte alltid rättvist att leva. Själva livet beter sig inte som det ska och folk som förtjänar allt gott får det onda. Det är så synd att jag skakar av frustration... Jag vill ha bra saker åt bra människor, lugn och ro åt de jag älskar och att det ska vara så där drömskt blått och orosfritt på lilla livshimmelen. Nu är det inte så, så jag håller alla tummar jag har för att det ska gå bra. Annars vet jag inte vad jag gör. Fan.
I andra änden av livet är det spännande och jag ser fram emot vad som kanske komma skall. Men det överskuggas idag. Kanske blir det delad förstaplats imorgon, när min oro förhoppningsvis har lagt sig lite.
Och i den tredje delen av livet är det soligt och härligt och sand mellan tårna. Och som så onödigt ofta under det år som gått är jag påmind om hur skört livet kan vara, så jag njuter av det jag har och försöker leva i nuet. Det är det enda vi har trots allt. Och som alltid när jag skriver så här sentimentalt så blir jag självmedveten och tycker att det är för blödigt, men det kan inte hjälpas. Livet är fint, och till för att levas. Precis så som man vill och kan, alla dagar räknas, om man bara vill. Idag vill jag bara skriva det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0