anjaerika

Jag fick precis varm choklad. Av säkerhetsvakten på Callisto, han som sjunger Tom Jones Sexbomb när han går förbi och kanske egentligen, men svenska mått mätt är lite slemmig. Men som är en helt vanlig man här. Som ger mig varm choklad. Och det passar bra en kväll som denna. Det är dags att jag blir lite ompysslad. Fast, i ärlighetens namn blev jag det häromdagen, av Gabbe. Så jag ska inte snåla med sanningen och säga att jag är ensam och oälskad. Men det var ändå på tiden, kändes rätt, att jag helt hipp som happ fick choklad i kopp.

För idag har det varit oroligt. Med både en mamma och en pappa på varsitt sjukhus är det svårt att inte oroa sig. Jag hoppas att de båda ska därifrån snart såklart, och önskar att jag kunde vara närmare dem. Och jag önskar att tiden då det ringer i min telefon, och någon säger till mig "nu är det såhär igen", ska vara slut snart. Jag vill att en ny era ska börja. Den där vi är friska och krya och inte får dåliga besked till höger och vänster.

Ibland slår det en med full kraft att livet inte är rättvist alls. Människor som borde få allt, som förtjänar obegränsade mängder lycka, får inte det. De får sjukdom, krossade hjärtan, död och elände. Inte alltid såklart. Ibland är det balans och som det ska. Men ibland är allt upp och ner och man fattar inte varför det blev så svårt att leva plötsligt.

Men jag har, vi har, mycket värme runt oss. Människor att luta oss på i svårigheterna, folk som finns där på ett ögonblick när man behöver. Och kanske är det så att livet helt enkelt alltså inte är rättvist, för hemska saker händer precis vem som helst när som helst. Men rättvisan kanske ligger i vad man har runt sig då, när det rasar? Där kanske man hittar balansen? När man vet att man aldrig, aldrig kommer behöva gå igenom det svåra ensam.