Kärlek, lycka och sorg i en enda röra.
Åh, det är så himla skönt att låtsas som ingenting ibland. När man hittar en person som inte vet och som man inte måste eller vill berätta för. Inte för att den inte skulle bry sig, men för att det liksom inte kommer upp. Gött är vad det är. Tänk vad en liten fejjanchat kan göra.
Sen är det oxå gött att bo hos sin extrafamilj och känna sig helt trygg och säker och varm in i hjärtat. Jag känner att jag hör hemma här och det hjälper mig så mycket. Tobbe och Amanda alltså, ni går inte av för hackor. Och det bästa är att jag inte ens behöver lova er att jag ska köpa en jättefin present för det är inte på det viset. Det finns inga villkor, inga regler. Självklart kan, och kanske vill, jag köpa nåt fint till er för att jag får bo här. Men jag vet att ni aldrig skulle önska er det eller tänka tanken. Jag känner att er dörr är så öppen som en dörr bara kan vara. Tack för det. Jag älskar er.
Jag älskar även vår, nya skor, folk som har rätt jobb i denna värld, när solen skiner den där lilla stunden en annars gråmulen dag, och att jag kan repa på både mina och andras låtar och njuta av det. Jag är rädd för hur det ska gå på jobbet men försöker ta det lugnt och tänka att går det så går det. Om inte så får jag pausa längre.
Vår värld är inte uppbyggd så att man ska komma ihåg att livet sker här och nu, och att det viktigaste är den innersta insidan. Den är uppbyggd precis tvärtom. Därför kan det vara lite svårt att minnas hur man lever exakt här och nu och för det som är viktigt. Men man får försöka så gott man kan. Och gråta ögonen ur sig över det man inte längre har men önskar sig tillbaka. Och sen försöka fortsätta leva som hjärtat vill och känna att man har sitt liv. Det är ju inte samma sak, att vara ledsen över nåt man mist, och att inte uppskatta livet. Det är bara lite svårare att se det finaste med livet, när en stor sorg hänger i vägen. Men jag vet ju att det finns där. Och jag längtar som sagt till när sorggardinen flyttas lite åt sidan. När det blir lättare att minnas och inte gör så ont. Så länge försöker jag glädjas åt de pyttesmå sakerna så ofta jag kan. Så att det finns extra glädje och lycka i hjärtat att ta av de stunder som det känns som att det ska gå sönder. Jag tänker mig att det kanske blir lite, lite lättare att ta sig tillbaka då i alla fall.
Sen är det oxå gött att bo hos sin extrafamilj och känna sig helt trygg och säker och varm in i hjärtat. Jag känner att jag hör hemma här och det hjälper mig så mycket. Tobbe och Amanda alltså, ni går inte av för hackor. Och det bästa är att jag inte ens behöver lova er att jag ska köpa en jättefin present för det är inte på det viset. Det finns inga villkor, inga regler. Självklart kan, och kanske vill, jag köpa nåt fint till er för att jag får bo här. Men jag vet att ni aldrig skulle önska er det eller tänka tanken. Jag känner att er dörr är så öppen som en dörr bara kan vara. Tack för det. Jag älskar er.
Jag älskar även vår, nya skor, folk som har rätt jobb i denna värld, när solen skiner den där lilla stunden en annars gråmulen dag, och att jag kan repa på både mina och andras låtar och njuta av det. Jag är rädd för hur det ska gå på jobbet men försöker ta det lugnt och tänka att går det så går det. Om inte så får jag pausa längre.
Vår värld är inte uppbyggd så att man ska komma ihåg att livet sker här och nu, och att det viktigaste är den innersta insidan. Den är uppbyggd precis tvärtom. Därför kan det vara lite svårt att minnas hur man lever exakt här och nu och för det som är viktigt. Men man får försöka så gott man kan. Och gråta ögonen ur sig över det man inte längre har men önskar sig tillbaka. Och sen försöka fortsätta leva som hjärtat vill och känna att man har sitt liv. Det är ju inte samma sak, att vara ledsen över nåt man mist, och att inte uppskatta livet. Det är bara lite svårare att se det finaste med livet, när en stor sorg hänger i vägen. Men jag vet ju att det finns där. Och jag längtar som sagt till när sorggardinen flyttas lite åt sidan. När det blir lättare att minnas och inte gör så ont. Så länge försöker jag glädjas åt de pyttesmå sakerna så ofta jag kan. Så att det finns extra glädje och lycka i hjärtat att ta av de stunder som det känns som att det ska gå sönder. Jag tänker mig att det kanske blir lite, lite lättare att ta sig tillbaka då i alla fall.
Kommentarer
Trackback
