anjaerika

Den 2 juli 2010 flög jag hem till Sverige. Från Cypern. För att gå på bröllop. Tobbe och Amanda skulle gifta sig och det var nåt av det största som kunde hända den sommaren. För mig i alla fall. De är ju två av mina närmaste människor i livet. Så jag hade fått ledigt från jobbet för att åka hem och vara med. Men så några veckor innan hände det en annan stor sak. Doris blev sjuk. Jättejättesjuk och allt annat stannade av. Lilla, lilla Doris svävade mellan liv och död på ett sätt som ingen ettåring ska behöva göra. Ett litet tag visste jag inte om det skulle bli bröllop eller begravning jag skulle flyga hem för.

Som tur var blev det liv och inte död, bröllop och inte begravning. Hennes pyttekropp klarade sig. Och då, den 2 juli, när jag flugit hem, fick jag möjlighet att hälsa på henne och hennes föräldrar på sjukhuset innan jag åkte vidare för att gå på bröllopet.

För en liten stund sedan hittade jag igen en textrad jag skrev på kvällen efter att jag träffat dem där på sjukhuset. Jag minns att jag tänkte att det skulle bli en sång, men det blev aldrig det. Det blev bara en kort liten vers.
En kort liten vers till Doris, som lever.

En liten lila fot på en varm och verklig kropp.
Klarblå ögon som gör min rädsla mindre än mitt hopp.

Jag älskar dig Doris. Dig och dina föräldrar.