anjaerika

Idag skulle min pappa ha fyllt 64 år. Istället finns han inte. Det är så otroligt märkligt. Hur kan en människa bara försvinna? Jag vet inte om jag nånsin i mitt liv kommer kunna förstå och känna med mitt inre vad det är, att dö.

Jag tänker mycket på min mamma, som ni vet. Mycket mer, och jag försöker att inte ha dåligt samvete över det, utan ta saker som de kommer och känna det jag känner när jag känner det. Och det som kommer till mig mer än nåt annat just nu är:

Vart har hon tagit vägen? Var är min mamma?

Jag tänker på allt hon var, som inte finns nu. Alla bilder, alla minnen, att det inte blir några nya.
Mamma i sin lägenhet, liten och svag och sjuk. Mamma i brystugan när vi skulle baka tunnbröd. Mamma vid köksbordet med en kaffekopp och ett korsord. Mamma som momma med sina barnbarn i famnen. Mamma i sin badenbaden i trädgården på sommaren. Mamma på jobbet med bilder av oss barn och barnbarn överallt på sitt kontor. Mamma i sin sjukhussäng, liten och trött. Mammas hand i min en av de sista nätterna, när vi pratade om hur det skulle bli nu. Mamma med sina systrar. Mammas leende som var så fint men som kom alltmer sällan på slutet när hon hade ont. Mammas ögon som alltid hade kärlek i sig. 

Och jag vet att jag bär henne med mig. Jag vet att du är med mig mamma. I mina minnen, i mitt inre och nånstans ovanför eller bredvid mig, alltid. Men att du aldrig mer ska finnas i min verklighet, det är obegripligt och samtidigt så sant och närvarande att det är alldeles outhärdligt.

Egentligen tänkte jag blogga om roliga saker idag. Vara vitsig och rapp och underhålla. Men nu minns jag inte vad det var jag skulle roa er med.