anjaerika

Hörrni, jag har inte så mycket nytt att komma med idag. Är fortfarande för uppfylld av all respons efter gårdagens inlägg. Jag vet inte hur många gånger länken retweetats (delats) på Twitter, folk jag inte känner kommenterar både här och på twitter, och jag har fler läsare idag än typ sammanlagt under mina fyra år eller hur länge det nu är jag har bloggat. Och jag hoppas så innerligt att ni som testar Pulsatilla D-200 får lika bra hjälp som jag fick. Jag hoppas hoppas hoppas. Fick ett tips också från en vän att man kan behöva göra en fullständig homeopatundersökning för att få exakt det som passar en själv, så det kan man såklart också göra. Homeopatmedicin är ju inte universal på samma sätt som traditionell medicin. Men, alla som jag nånsin rekommenderat det till tidigare har återkommit och sagt att det fungerat, så jag hoppas att det ska fortsätta så.

Det enda jag har i hjärnan förutom det här idag, det är min lilla mamma. Eller, jag har tänkt en hel del på min skiva, och på hur mycket jag hoppas på att jag ska kunna nå ut med den när den släpps. Och då kommer ju tankarna på mamma. Jag är så ledsen över att hon inte får se den, lyssna på den, hålla den i sin hand så som jag så gärna vill att hon skulle kunna få. Det var ju till henne jag sa det först, när jag var fyra år: 

- Mamma, jag ska bli sjungerska när jag blir stor.

Hon borde få vara med när skivan släpps. När det jag drömt om så himla, himla länge, äntligen händer. Det finns ett så fint kort på oss två från i julas. Vi är så glada. Och alla visste ju att det fanns en risk att det var sista julen tillsammans, men från den overkliga tanken som var så abstrakt då, till verkligheten som är nu, det är så långt att jag kan inte beskriva det. Där sitter vi och har ätit julbord och väntar på att tomten ska komma så att vi ska få titta på barnen när de blir så glada att de nästan spricker. Där sitter vi och ler in i kameran, sådär nära varann. Mammas smala lilla axel, lutad mot min. Jag saknar henne så mycket. Mamma, jag saknar, saknar, saknar dig. Hela tiden.

Så, det är vad jag har i huvudet idag. Två stora, men väldigt olika saker. Så är det här i livet.