anjaerika

Alltså, det här med att bli kontaktad på internet av folk. Det händer ju även om man inte är med i dejtingsidor, som jag var när jag träffade den så kallade Klas, som Henrik nu bloggar om...

Och nu har jag blivit det. Kontaktad. Och är så kluven, jag vet inte hur man gör för att ta reda på rätt saker om folk! För att få nån ordning på om det är nån man kan tänkas vilja träffa eller inte. Hur gör de här männen för att våga chansa och bara "Tja, ska vi hänga eller?" Man kan ju vara vem som helst! Man kan ju vara astråkig! Som några av de jag träffade i våras, under nätdejtingtiden faktiskt var. Jag är ärrad. Efter en månad på match.com är jag ärrad och rädd och undrar om det är värt att ens testa det här en gång till....

Jaja, värre saker har ju hänt än att man går på en dåligt dejt. Vi får se vad som händer.

Igår hade dessutom jag ett fint samtal. Ett långt, med en ny person. En annan än "Hej ska vi hänga"-mannen alltså. Mycket nu. Det blir så när alla ens vänner lämnar stan och man får hitta nya sätt att umgås med nya människor.

Hörrni. Ibland blir jag ju sådär frireligiösaktig nuförtiden, men det är så väldigt härligt att känna livet i sig. Att känna att man njuter här och nu, tar vara på små stunder och fattar att det är nu livet är. Jag är här och nu. Ingen annanstans. Och det är svårt att förklara friheten i den känslan för nån som inte känt det, som inte lever så. Det är en så stor känsla, så flygande liksom. Jag känner mig liksom oövervinnerlig när det händer.

Här går det från det ena till det andra idag, som ni märker...

Men jag är så evinnerligt tacksam över att mitt liv och min hjärna gjort att jag fungerar såhär. Att jag ser livet så. Det är så bra. Det gör mig levande.

Lite som jag kände när vi hittade ett vattenfall strömmandes rätt ur berget på Cypern förra sommaren.