anjaerika

Oj oj, många saker i huvudet samtidigt.

Jag drömde en mardröm för några dagar sen. Att i princip Utöya utspelade sig där jag var och att jag sprang för livet för att inte bli skjuten. Det påverkar en, det här. Det är en stor, stor händelse. Kom att tänka på det eftersom jag såg dokumentären om Utöya på SVTplay alldeles nyss. Den var fin. Väldigt mycket i samma anda som hela Norge har förmedlat sedan det hände. Att nu är det såhär och det är fruktansvärt, men vi väljer inte hat som svar. Utan mera öppenhet. Alltså, Jens Stoltenberg. Som jag knappt visste nånting alls om innan. Jag vet att jag sparkar in alla öppna dörrar i världen nu, men shit vilken ledare. Att kunna stå, finnas, vara på det sättet han varit genom allt det här, det är helt fantastiskt. Nästan övermänskligt. Undrar om han förstår hur mycket det gör för hela bearbetningsprocesssen, sorgearbetet och acceptansmöjligheten att han agerat som han gjort? Personligen tror jag att det är helt ovärderligt. Och, som nån vis person sa, hoppas att han har någon att luta sig mot också.

I helgen har jag nästan hånglat två gånger kan man säga. Den ena för att en person gärna ville hångla med mig men hade hyffset att fråga först, så att jag fick möjlighet att säga nej, eftersom jag inte alls ville det utan upplevde att han feltolkat hela situationen. Det han tyckte var ett ragg tyckte jag var en konversation. Och jag blev ganska sur över att han blev så sur att han gick när han inte fick hångla. Jävla skit. Ska man inte kunna prata med en snubbe på ett uteställe utan att förutsätta att han vill ha en?

Den andra gången var nästan motsatsen kan man säga. Vilket alltså skulle kunna vara att det var jag som misstolkade. Eller så träffade jag helt enkelt en gentleman/blyg man, lite svårt att avgöra. Det var igår och jag upplevde det som att vi hade en grej. Ni vet, man pratar med varandra hela kvällen. Man sitter närmare varandra än man måste. Hakar på varandras skämt och samtalsämnen. Stannar längre än man måste. Tar på varandra lite sådär i onödan men helt oskyldigt ändå. Men, så i slutet av kvällen sa han tack och adjö och godnatt, utan så mycket som en puss. Men med en kram i alla fall.. Så, antingen ovillig, blyg eller otroligt gentlemannamässig. Eller så har jag blivit sjukligt dålig på att skicka ut signaler. När jag inte skickar går de fram, när jag skickar missar jag. Fast nä. Det tror jag inte egentligen. Och inte ni heller, förmodar jag. Jag har aldrig varit dålig på att visa vad jag vill. Nästan inte i några situationer.

En gammal lärare hörde av sig. Sa att jag var hans favoritelev genom tiderna. Herreje vad det värmde mitt inre. Han var, eller är, en av mina favoritlärare också. Tänk vilket intryck folk gör på varandra här i världen. Otroligt fint.

Och till sist, mest för att jag har henne så nära nu när jag ändå gråtit ikväll, under dokumentären. Mamma. Jag vet inte om ni tröttnar på att jag skriver om henne, eller hur det känns att jag delar med mig såhär om små tankar och känslor, men jag måste göra det så varken ni eller jag har så mycket val tror jag.

Mammamammamamma. Jag vill skrika att du måste komma tillbaka. Jag vill ringa dig och prata om de här snubbarna i helgen. Jag vill berätta hur otroligt roligt det ska bli att åka till ALV med Elin och familjen. Jag vill så innerligt, otroligt, sjukligt mycket att du ska leva. Fanfanfanfanfan. Hela tiden kommer nya situationer som jag önskar att du var med om. Som jag önskar att jag fick dela med dig. Allt som händer. Så som det var. "Hej det är jag" i luren och sen nån slags monolog där du skrattade åt och lyssnade på mina upptåg.

I början ringde jag till dig för att få höra din röst på telefonsvararen. Nu går inte det. Numret har ingen abonnent.