anjaerika

Jag har varit rädd i mitt liv. För många saker. Många gånger. Känns lite ledsamt att tänka på det faktiskt, att så mycket tid har gått åt till att vara rädd. Men nuförtiden är det inte riktigt samma sak, så man får väl vara glad över att ha jobbat sig igenom många av rädslorna.

Tex var jag sjukligt mörkrädd när jag var liten. (och med det uttrycket kommer avslöjandet att jag alltså blev stor typ i förrgår....) Jag var så där rädd att dörren till mitt rum var tvungen att stå öppen i en viss vinkel, för att inte nåt skulle kunna gömma sig bakom dörren, i hörnet som då skapades bakom den, men oxå så att det var tillräckligt öppet för att jag skulle se ljuset utanför  och höra TV'ns surr nerifrån. Men det här med dörren var alltså inte fram till i förrgår, utan när vi bodde i Småland, alltså 1989-91 typ. Och såklart var det inte bara mörkret i sig, utan allt som kunde gömma sig i det, som jag var rädd för. Som för alla barn kanske i och för sig... Bara att det höll i sig lite längre för mig sen... Tex trodde jag ju att jag skulle dö före, under och efter att jag såg Paranormal Activity 2. Sov med lampan på i tre nätter efteråt. Och detta var alltså i november 2010. Om det finns en film jag inte rekommenderar till någon i hela världen så är det den. Fy fan vad rädd jag var. Så där på fel sätt liksom, så att jag ville kräkas lite, gömma mig nånstans och aldrig mer vistas i mörker. Inte bra för själsfriden alls.

Jag har även varit rädd för att ramla och slå mig, alltid, jämt, (målar ofta upp mardrömsscenarier av vad som skulle kunna hända om jag skulle halka omkull. I verkligheten kliver man ju upp och borstar av sig smutsen och skammen och går vidare liksom) för att riva ner saker i porslinsaffärer (nåt jag faktiskt inte gjorde förrän vid 18 års ålder, trots att jag från 5-12 år ålder växte typ en cenitmeter i timmen och alltid var som Bambi på hal is..) Jag har varit rädd för att inte vara omtyckt, för att satsa på det jag verkligen vill göra, för att folk ska tycka att jag är okunnig, för att min sångröst inte duger, för att det snart ska avslöjas att jag egentligen inte kan spela teater. Ja ni vet, allt sånt. Prestationsångest och sånt liksom.

Nu. Är jag rädd för att min mamma ska dö. Allt det andra har bleknat. Jag försöker leva i nuet, se nyktert och äkta på livet och mig själv, känna vad jag är värd och jag försöker vara lycklig alla stunder jag kan. Så den här rädslan är ju det värsta och bästa som hänt mig. Jag släcker lampan i taket i min lägenhet och klättrar orädd upp i min loftsäng, i trygg vetskap om att inga monster finns bakom mig eller under min säng. Sen slits jag sönder en stund av tanken på hur det kanske kommer bli, om min mamma inte finns snart. Sen tar jag mina tankar i famnen, och gör allt jag kan för att vända på det. Hon finns ju nu. Man får vara rädd för döden. Men man måste leva medan man lever.