anjaerika

När jag insåg hur det var ställt med Doris. Det hade tagit ett ganska bra tag, för det började med kommentarer på facebook, såna där man inser ganska snabbt att nåt inte stämmer. Sen började smsandet till folk för att försöka förstå. Där satt jag på Cypern och fick den där stigande känslan i bröstet av att nåt stort och hemskt håller på att hända, men jag kunde liksom inte greppa det. Kanske för att de som höll mig underrättad först inte visste, sen inte kunde säga, hur det var. Eftersom det var så hemskt att det inte går uttala. Och det som fick mig att till slut förstå var smset från John där det stod att det nu fanns hopp om att hon skulle överleva. Då kom släggan, från sidan, en sån som har spikklubba längst ut och som finns i tecknad film (inbillar jag mig?) och i typ Gladiator eller nåt. En sån som köttar sönder och oskadliggör. Nu finns det hopp om att hon ska överleva. Det som betyder att John och Frida och alla runt dem nyss suttit och inte haft hopp. Det som betyder att det är så långt ifrån säkert som nåt kan vara. Första steget på hoppskalan, långt, långt ut till vänster. Det som gör att människor utan religion knäpper händerna och ber tills de blöder. Där ute satt de, med sina små hopp. Och där satt jag på Cypern med en slägga i hjärnan.