Det är så svårt.

Det är så otroligt svårt att ta in det här. 84 döda ungdomar påUtöya. 7 döda bekräftade inne i Oslo. Flera saknade fortfarande. Jag tänker att jag, som andra verkar göra, borde tänka på annat, låta livet gå vidare med det här bredvid, pågående och närvarande men inte det enda i hjärnan. Men så fort jag inte jobbar, pratar med någon, aktiverar mig, så dras jag till nyheterna. Läser samma saker om och om igen. Försöker komma på vad jag kan göra. Härifrån. Och vår chef säger att vi sköter oss föredömligt som klarar att hålla allt igång som vanligt. Jag vet inte om det är föredömligt, men människorna här skulle väl antagligen inte må bättre av att vår båt var tyst och stilla och ledsen. Men det är konstigt. Och det märks på de små sätten att folk är tagna. Så fort jag sjunger något annat än en spexig, rolig eller upptemposång, nåt med substans, så stannar folk till. Deras blickar blir liksom lite längre. Och vi vet ju när vi ser på varandra att vi tänker på samma sak.

Livet går ju vidare. Men det är märkligt att det går vidare så snart. Och såklart kommer mitt inre ut oftare oxå nu. Det går inte göra nånting åt. Det är så. De här känslorna ligger på samma ställe som mina, i samma del av hjärtat.

Idag kom föräldrarna till en tjej här på båten på besök. De ska stanna tills imorgon. För de vill se hur hon jobbar och hur hon har det. Det är fint.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0