anjaerika

Tack för alla fina ord om mitt förra inlägg! Tänkte skriva nåt spexigt idag oxå men explosionen/rna i Oslo för en stund sedan känns för mycket för att jag ska kunna det. Jag är på min båt, helt oskadd, inte alls i centrala Oslo. Men vi är på väg in i hamnen nu, med upprörda, rädda gäster ombord som försöker få information om vad som hänt och som inte vet om deras anhöriga är eller var i närheten. Det är en svår, märklig känsla. Det är så nära. Så nära oss geografiskt, så nära dem känslomässigt. Och jag känner återigen att i tider av panik och kris har jag svårt att hantera det, jag har för många obearbetade känslor inom mig från i våras. Jag sköljs över av känslor så starka att ögonen tåras och håren reser sig på armarna, innan jag plötsligt stänger av och blir tom. Min kris är lite för närvarande i mitt liv fortfarande för att jag ska kunna ta in en till. Och ikväll ska jag sjunga som vanligt, är det tänkt. Jag förstår själva grejen, för vi måste kanske försöka göra våra gästers resa till en som är så lik en vanlig som möjligt trots allt som har hänt. Men det känns svårt. Både i den stora situationen, och i min egna, lilla.