Söndagsångesten

Jag har söndagsångest. Tänkte inte förut att det var det det var, men så påminde en person mig om att det har man ju, så nu är känslan iaf identifierad. Söndagsångest. Jag ska jobba imorn, vilket iofs säkert blir kul, men jag har ju haft semester i tre veckor, och hur man än vänder och vrider på livet så är det ju göttigt att vara ledig. Och dessutom har jag varit ute och svirat och sovit lite i helgen, och det brukar ju oxå addera till ångesten.

Han som påminde mig om att det är söndagsångest jag har nämnde dessutom relationsångesten, så nu har jag det oxå. Eller, har identifierat den. Jag är trött på att inte vara tillsammans med nån. Jag gillar livet här emellan oxå, jag gillar hur jag lever och vad jag upplever. Men jag vill somna bredvid en person som jag vet vill vakna bredvid mig. Imorn och fler dagar därefter. Men jag vill inte jaga det, för det blir jag tokig av. Tokig. Så jag går väl bara vidare framåt i mitt lilla liv, så får vi se. Men jag är lite trött. Längtar lite. Efter att luta mig mot någon. Någon fin som jag vill ha och som vill ha mig. Enkelt och svårt. Så är det.

Jag ska försöka hitta nån fin bild som hejdå från mig till mig, det kanske piggar upp denna sommarkväll som är varmare än jag trodde, ljusare än jag minns att sommarkvällarna är här i Göteborg, och så lite, lite ensammare än jag vill att den ska vara.



Vi tar den här. Med helt galet vacker himmel. Jag skulle spegla mig i telefonen på väg ut en kväll (ni vet, man kan vända kameran så att man ser sig själv) och då såg jag hur blå den var. Helt otroligt.

Jag vill ha mera värme. Kanske att jag får det i september, det finns nån slags vag plan på det, om jag får nån extra dag ledigt från jobbet alltså. Men just det, nu skulle jag ju sluta. Det är svårt att gå och lägga sig tidigt när det är ljust, men jag ska ju upp typ halv sex, så det är läge.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0