anjaerika

Den här veckan har jag tömt ett hus. Och mig själv, kan man säga. Jag får ont i magen nu när jag tänker på det. Hur jobbigt det har varit. Hur svårt och svart och tungt. Inte bara, såklart. Jag och mina systrar har skrattat mycket oxå, tittat på bilder och mints tillsammans. Hittat brev som våra föräldrar skickade till varandra på 70-talet när deras kärlek var ny och fin och fortfarande som kärlek ska vara. Men den största delen av tiden har jag fått stålsätta mig och bara göra. Inte tänka, inte känna, för då hade det aldrig gått.

Man kan inte spara allt. Man kan inte spara varenda gardin, varenda skolbok eller tallrik. Men att slänga allt det som man inte kan spara är svårt. Det tär inuti att slänga bort människors liv. De de var, det som var deras liv och tillvaro.

Tre generationer Svensson har bott i det här huset. Vi, mamma och pappa, och pappas familj när han var liten. Det var farfar som byggde huset 1956-57. För att ha inhyst så många människor under så lång tid tror jag att huset fått se alldeles för lite lycka och okomplicerad kärlek. Det är ett ångestridet hus vi lämnar. Ett som ger oss huvudvärk och andningssvårigheter. Och det är en sorg. Att lyckan inte har bott där. Att vi inte känner värme där inne.

Tre generationer Svensson har bott där. En generation Svensson har städat, tömt och röjt. Tillsammans med två av mammas systrar och deras män. De har bara kommit. Utan att vi behövt be dem, utan några krav. Utan med några starka armar, några ganska svaga men ändå hjälpsamma armar, hembakade kakor och kaffe. De har kommit med hjälp och kärlek till oss för att de förstår att det här är svårt för oss. Jag är så tacksam för det. Jag är så tacksam för dem. För er; Sirkka och Jim, Egon och Taina. Vi hade inte klarat det utan er. Vi hade inte hunnit, och vi hade gått på knäna känslomässigt. Tack, kära älskade ni för att ni gjort den här svåra veckan lättare.