anjaerika

Idag, just nu, saknar jag min pappa. Det är svårt att skriva, för det är så mycket som gör det så svårt att tänka på honom. Vår relation var komplicerad och han tog inte ansvar för att han var min pappa. Han var inte en pappa, den som jag behövde. Han hade ingen villkorslös kärlek att ge. Ingen trygghet att bjuda på. Jag vet inte varför, eller riktigt vad han var istället, men något fattades i honom, och mellan oss. Vi kunde sällan mötas för det fanns så mycket som låg ivägen, känslor och minnen som aldrig reddes ut. Så vi levde ganska långt ifrån varandra, känslomässigt och fysiskt. Så han är svår att sakna. Men idag saknar jag honom. Idag, när jag sitter och tänker på hur påfrestande jag tycker att det är, att Sverige styrs av fyra partier, ihoprörda till en allians, som inte alls leder landet åt det håll jag vill. Att de gör Sverige till en svårare plats att leva på om man inte fötts på rätt adress, med rätt föräldrar. Att de gör Sverige till ett mer segregrat land där resurser läggs på övervakningskameror och polisinsatser istället för förebyggande arbete, kommunikation och en skola som har plats för och orkar, kan och vågar se alla sina elever. De gör Sverige till ett land där känslan av vi och dom blir tydligare ju längre tiden går. Ett land där konsumtion blir viktigare än människovärde, där valfrihet i alla frågor är viktigare än välfärd i alla lägen. Det är viktigare att den som har råd får allt den vill ha än att alla får det de behöver. Det är viktigare att göra vinst än att göra rätt. Och jag har ganska liten, faktisk, politisk kunskap. Jag är inte insatt på det viset att jag med argument och siffror kan övertyga och diskutera. Jag känner politiken. Jag har den i ryggmärgen och i magen och känner väldigt tydligt åt vilket håll min kompass pekar. Och när jag då känner den hopplöshet jag gör idag, för att landet styrs åt fel håll, det blivit ett skällsord att vara socialdemokrat, och när dessutom socialdemokraterna, och resten av den vänstra sidan, inte heller klarar av att stå upp för sina solidariska åsikter, presentera dem tydligt och med alla medel de har visa på varför deras sätt att styra landet skulle gynna hela vårt samhälle, utan istället kollras bort av tron att de också måste verka som att de tycker att den personliga rikedomen i enskilda hem är viktigare än vår gemensamma välfärd, då saknar jag min pappa. Som jag kunde ringa till och få vara känslomässigt politisk med, prata om hur jag önskar att det vore och bara få medhåll från och dessutom få höra långa utläggningar om hur han knappt kunde identifiera sig med det mittenparti sossarna blivit, men att han ändå, efter att ha passerat 60-årsstrecket, inte kunde tänka sig att byta. Det saknar jag. Självklarheten i att tycka och känna samma sak i en fråga. Glädjen i hans röst när han hörde mitt engagemang. Den var fin.