Den där döden..
Nu kom jag att tänka på den dagen då Alexander dog. Jag var i Stockholm, hade ett missat samtal och ett meddelande.
"Alexander har blivit skjuten. Polisen säger att han är död."
Så mycket chock som ryms i de korta meningarna. Att de sägs på en telefonsvarare. Att vi än så länge inte riktigt tror att det är sant. För det kan det ju inte vara. Förvirring.
Tiden efteråt minns jag som ett stillsamt kaos på nåt sätt. Fylld av närhet och värme, tårar och skrik. Och så människor som kom från alla håll och höll i vår sorg. Vi, som höll i varandras.
Vissheten, och nånstans lättnaden kring, att vi som stod precis utanför den innersta kretsen inte kunde veta vad de gick igenom utan bara försöka finnas där samtidigt som vi själva sörjde på vårt sätt.
Eller är det en efterkonstruktion jag gjort för att jag förra året var den innersta kretsen och vet nu att ingen som inte är där, mitt i alltings kärna, egentligen kan veta? Jag vet inte. Minns inte.
Men jag minns förvirringen, stressen, kärleken, en fantastiskt vacker begravning och otillräckligheten i att stå bredvid en människa som lider sig sönder och samman.
Tänk ändå, att livet går vidare. Vad som än händer går tiden och vi lever. Ibland är det nästan omöjligt att ta in. Att vi klarar oss och blir hela igen. Det är så självklart och så stort och beundransvärt på samma gång.
