En film

Jag har sett en film idag. På Doris, som går sina första steg på sina proteser. Och självklart grät jag när jag såg den, jag gråter nu bara jag tänker på det. Den där ungen alltså.

Hennes pappa, John, har lagt upp filmen på sin blogg, tillsammans med ett kort inlägg om att och varför hon inte har några egna fötter, och det susar liksom till i bakhuvudet på mig, och jag får en sån där varm, snabb känslovallning som oxå sätter igång tårarna, när det slår mig igen. Att Doris nästan dog. Herregud i himmelen vilken tur att hon inte gjorde det. Utan istället går sina första steg inför sin exalterade pappas kamera. Älskade unge.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0