anjaerika

Jaha, nu tittar jag på en repris av en repris (som jag även såg igår!) och gråter. Det är Biggest Loser, nån slags sista programmet innan finalen-grej, och alla är så peppade och starka och förändrade och vill. Så jag lipar för andra dagen i rad åt dem och älskar att tränarna är superamerikanska och skriker och peppar och är stenhårda. Och det är lite gött. Det är så lätt att bli känslosam till det här. Det är fläskig bakgrundsmusik, folk som klarar saker de inte trodde, och det är bara att släppa fram det och gråta lite. De här tårarna är liksom göttiga. Bra att få ut. Som alla tårar, men vissa gör ju mer ont än andra. De här är de andra. Som bara har legat och grott i en vecka för att jag inte har haft tid med dem.

Och jag känner att det är skillnad. Det är skillnad i mig, även om den är rätt liten. Det gör inte monsteront att gråta alla tårar längre. Det känner jag här idag, och det är bra. Att jag känner det och vet det och minns hur det var när det var värre. Jag kommer framåt i allt mitt gråtande. Och gråter alltså lite lättare tårar till Biggest Loser. Så kan det gå.