Ner
Jag skrev för ett tag sen att livet går upp och ner. Det är oerhört sant just nu. Och nu är det ner igen. Jävla helvete.
Några fina dagar
Åh, det har ordnat sig. För mig och mitt förvirrade hjärta alltså. Och ni som skrivit sms och annat om att jag är kryptisk, jag ber som ursäkt för detta men det är så svårt att våga skriva allt som egentligen händer i hjärnan och hjärtat här på bloggen. Men nu är det fint. Lugnt och pirrigt på samma gång. Tydligt och enkelt. Lätt och rätt.
Och idag! Har jag och Irland åkt paragliding! Kan ni tänka er! Jag som är så höjdrädd! Och det var helt underbart! Tror att rastlöse och totalt orädde Irland tyckte att det till och med blev lite tråkigt efter en stund, men jag hade adrenalinkick och njöt som bara den! Och hånglade och skrattade och såg på det overkligt turkosblå vattnet och njöt av att jag lever mitt liv här och nu och älskar det!
Och imorse. Fick jag kuddprat av en nästansömnpratare och det gjorde mitt hjärta varmt vill jag lova.
En annan dag ska jag berätta om vår utflykt oxå. Den till norra Cypern. Men inte nu. Nu ska jag chatta med min syster!
Tvätt, Doris och starka band.
Återigen sitter man utanför tvättstugan och internetar. Ett helt ok ställe, det ligger iaf i skuggan. Och det är helt rätt plats att vara på numera. Man kan liksom inte vara i solen mer än några minuter i sträck för då får man stora dåndimpen och den är inte bra för nån.
John lägger upp filmer på Doris på fejjan och jag blir så glad att jag vill skrika rätt ut! En livs levande liten unge som åker sjukhusrace och leker. Helt fantastiskt. Och jag blir så varm i hjärtat av alla andra som oxå blir varma i hjärtat och skriver till dem. Alla kanske inte är det, det vet inte jag, men en sak är säker, och det är att våra familjer är så mycket större än de blodsband vi har. Människor som finns där genom allt och som man har långt in i sitt hjärta, de är oxå familj. Och John, Frida och Doris har en stor, stor familj som sitter precis utanför deras egna, lilla, och finns där när det behövs. Eller när de bara vill ha oss. Jag pratar i de-vi-och oss-form samtidigt, men det är för att jag inte vet hur jag ska formulera mig riktigt. Men starka band, det finns det massor av. Som håller ihop livet är det är svårt.
Och starka band ja... Ibland är det svårt att veta hur starka de nya banden är, som man format. Jag visste ju inte själv förrän nyss, om jag ens fattat det riktigt än. Men helt plötsligt sitter jag här och är lite rädd. Det är svårt att släppa gamla haverier som hjärtat varit med om, och när det nu då är nytt där inne, så blir det trångt. Och det här behöver ju inte, hoppashoppashoppas inte, bli ett haveri, men skräcken finns där. När man inser att nån tagit sig längre in i hjärtegropen än man trodde. Fan. Eller?
Förvirringen fortsätter råda och man får se hur det blir. Jag tänker för mycket, det vet jag. Men att jag kände för mycket, det visste jag inte. För mycket? Nu kom skräcken igen och talade. Det kanske inte alls är för mycket. Det kanske är alldeles lagom för den där Irländaren som pratar om Sverige som ett alternativ. Jesus amalia. Det är snurrigt nu.
Tack förresten för kommentarerna om min musik! De gör mig så själaglad! Ni kommer alla få inbjudningar till premiären av mitt projekt! YAY!
Upp och ner
Käre värld vad livet går upp och ner hörrni. Igår trodde jag att jag skulle gå under, det tror jag inte längre. Kommunikation, det är lösningen på allt. Folk som inte tror det har fel. Som ett gammalt ex som tyckte att vi väl kunde vara tysta ett tag så kanske problemen skulle kännas mindre sen? Ja, så kan man ju göra. Om man vill han ångest i sin själ. Det vill inte jag, inte då med honom, inte nu på Cypern och faktiskt aldrig. Så jag snackar. Och det hjälper mig i mitt liv. Och ja, det är kärlekslivet det gäller. Såklart. Vad annars skulle jag bli så uppihejsan över, som sen går över så fort? Kärleken, det är en ultrastor del av mitt liv, när den inte funkar blir jag en trasdocka som lägger ner huvudet på bordet och vill dö en smula. Än vet jag inte om allt kommer funka jämt eller hur det kommer bli, men jag vet att jag vill, han vill och att vi vill längre än den här galna sommaren som utspelar sig i nåt slags flipperspel. Jag vet inte om jag sagt det, men Ayia Napa är ju galenskapernas högborg. Som att leva på låtsas, på riktigt. Och vissa kommer hit för att leva på låtsas, andra kommer hit för att showa på ett hotell. När de världarna möts och tycke uppstår, då blir det ljuv technomusik på mycket hög nivå. Men som vi alla vet kan man inte lyssna på techno dygnet runt. Man måste få en ballad då och då. Och man måste få tid att lyssna på den lilla balladen tillsammans. Det är inte heller alltid så lätt.
Man kan tro att jag är hög när jag skriver det här. Det är jag inte. Bara lite speedad och lite nervös över att jag helt sonika skriver som det är här på lilla bloggen. Jaja. Det känns bättre idag iaf. Och det är det viktiga. Och jag hoppas att det ska fortsätta i den riktningen. Jag tror det. Annars hade jag nog inte skrivit om det. Det vore ju som att skjuta sig själv i handen litegrann.
Hörrni, jag har tråkiga nyheter. Det blir ingen blå bubbla. Ägaren tog tillbaks den från verkstaden och ville inte alls ge den till oss. Fan. Drömmen som sprack liksom.
Men! Jag deppar inte över detta faktum, utan tänker på annat istället. Som att jag fick prata med John igår. Det var fint. Och att Line planerar resa hit. Och att jag fick min syster i en hel vecka för inte alls länge sen. Och att jag varit på Cypern mer än halva tiden nu. Inte så att jag går och längtar hem helt obarmhärtigt hela tiden, men ibland gör man ju det, och då känns det gött att veta att hälften är gjort. Kunde Cypern ligga strax söder om Göteborg skulle saken vara biff, då kunde jag bo och showa här året runt, men nu är ju världskartan ritad på ett annat sätt, så jag får leva med min hemlängtan och se fram emot oktober då jag får se alla samt med stor sannolikhet uppleva regn igen, något man längtar mer än man kan tro efter, efter några månader här nere.
Det kanske räcker så här? Jag tror det. Ha det gött!
Bilder!
Saker som inte händer i verkliga livet händer här! Man träffar en fotograf som älskar ens shower och så helt plötsligt får man en photosession med honom som tack för underhållningen på hans semester! Och ni kan tycka att det låter som att han är en opålitlig man som hade kunnat göra vad som helst, men det var han inte. Det var jag, Gabbrielle och Johanna, han och hans 11-åriga dotter på klippor och strand på Cypern, och det var så sjukt kul! Massa fina bilder, en Cypriotisk man som bjöd på det lilla han hade i sin bar, och sen ett glas rödvin efter solnedgången. Skål för en fin eftermiddag!
Livet liksom. Det händer!
Producentletande, grubblerier och soltrötthet
Jag söker en producent! Till mitt projekt, och jag tänkte att jag gör som varje modern människa numera, jag börjar med fejjan. Hoppas att nån där nappar och vill hjälpa mig marknads- och genomföra mitt projekt! Det pirrar i min mage när jag jag tänker på att det är verklighet det här nu! Och alla (ni 2) som läser denna lilla blogg, om ni har nån lokal i er hembygd som ni tror skulle passa för en vis- och monologföreställning, hör av er! Jag ska förhoppningsvis turnera i februari och mars om jag får som jag vill, och behöver massa platser att spela på!! Nån kanske sitter på en kommuntant till faster eller nåt, som kan köpa in lite alternativ kultur, och då är jag helt rätt person ska ni veta.
Annars grubblar jag en hel del. På livet här, på saker man inte kan påverka men önskar att man kunde, och på hur det hände att jag blev trött på solen helt plötsligt? Jag vill inte sola mera. Inte just nu i alla fall. Jag vill tvätta. Och laga mat. Och gå till ica och storhandla. Inte äta buffémat 40 gånger i veckan... Jaja, man får förmoda att det är en fas och ett lass med hemlängtan som gör det, och det går väl över.
Carina, jag vill inte heller att små barn ska vara sjuka, och det går åt rätt håll! Tack för omtanken och värmen. De andra hälsar tillbaka!
Man vet att man har en liten blogg när man skriver personliga hälsningar på den.
Apropå mitt visprojekt så glömmer ni väl inte att lyssna på mina låtar? Det är ju flera nya uppe sen ett par veckor tillbaka. www.myspace.com/anjaerikasvensson
Puss till er allesammans.
Annat
Livet är fyllt av annat än att blogga nuförtiden, och det är ju gött. Men när läsarantalet är nere på 2, då får man skärpa sig och ge ifrån sig ett livstecken, så enkelt är det.
Min kära, kära storasyster har varit på besök i en vecka, och åkte hem idag. Vi har haft det så himla härligt!!! Hon har vilat och vilat och solat och solat, jag har jobbat en del och hängt när jag kunnat. Och det var så naturligt att hon var här att jag inte fattade hur bra det var förrän hon åkte. Efter min hett efterlängtade eftermiddagslur nu idag vaknade jag och tittade mig omkring och förstod inte vart hon tagit vägen. Elin, du saknas redan här! Men det är 3 månader kvar här nu, och det är ju mkt kortare tid än det var mellan februari och nu, då vi sågs sist, så det kommer gå fort.
Livet med Irland är fortsatt fint, även om det börjar kännas att vi har helt olika arbetstider. Vi ses ju typ aldrig. Men när vi ses är det gött.
Och förra helgen, då var det gött med stort G, stort Ö och två stora T. För då var det bröllop i Smålands skogar mellan två av de finaste! Och de var verkligen de finaste! Så vackra, så kära och så glada! Jag lipade typ hela helgen, rörd var helgens ord kan man säga.
Och helgen bjöd även på en fin stund på Astrids barnsjukhus, då jag fick träffa fina lilla Doris, som låg i sin säng men som såg på mig och var med i matchen. Det var härligt. Skönt att få se och träffa John och Frida oxå, det har varit overkligt att inte kunna finnas där under den här obarmhärtiga krisen.... Nu är jag borta igen, men inte i sinnet, bara med kroppen. Och har en någorlunda färsk kram att hålla fast vid när det känns som att det är långt hem.
Annars? Ja, det här känns som en redogörelse mer än nåt annat, men det blir svårt att skriva annat när man skriver så sällan. Jag tappar stinget liksom.
Men jag längtar efter att bli runtkastad i poolen. Det blir jag ibland och då får jag fnittra och leva flickdröm. Det är härligt. Livet här är lite på låtsas, undrar hur det kommer kännas sen? Den som lever får se. Jag hoppas att det är jag. Och ni.
