Jag och mitt tågsällskap Johannes tar oss ...
Jag och mitt tågsällskap Johannes tar oss en rom & cola och njuter av tillvaron!
Vem är det här?! Är det månne hon som jus...
Vem är det här?! Är det månne hon som just köpte sig en alldeles egen, äkta diamantring? Jamenvisst är det det! (även hon som skänker pengar lite hit och dit för att hon inte längre är en fattiglapp.) Hej!
Det är så svårt.
Det är så otroligt svårt att ta in det här. 84 döda ungdomar påUtöya. 7 döda bekräftade inne i Oslo. Flera saknade fortfarande. Jag tänker att jag, som andra verkar göra, borde tänka på annat, låta livet gå vidare med det här bredvid, pågående och närvarande men inte det enda i hjärnan. Men så fort jag inte jobbar, pratar med någon, aktiverar mig, så dras jag till nyheterna. Läser samma saker om och om igen. Försöker komma på vad jag kan göra. Härifrån. Och vår chef säger att vi sköter oss föredömligt som klarar att hålla allt igång som vanligt. Jag vet inte om det är föredömligt, men människorna här skulle väl antagligen inte må bättre av att vår båt var tyst och stilla och ledsen. Men det är konstigt. Och det märks på de små sätten att folk är tagna. Så fort jag sjunger något annat än en spexig, rolig eller upptemposång, nåt med substans, så stannar folk till. Deras blickar blir liksom lite längre. Och vi vet ju när vi ser på varandra att vi tänker på samma sak.
Livet går ju vidare. Men det är märkligt att det går vidare så snart. Och såklart kommer mitt inre ut oftare oxå nu. Det går inte göra nånting åt. Det är så. De här känslorna ligger på samma ställe som mina, i samma del av hjärtat.
Idag kom föräldrarna till en tjej här på båten på besök. De ska stanna tills imorgon. För de vill se hur hon jobbar och hur hon har det. Det är fint.
Oslo
Tack för alla fina ord om mitt förra inlägg! Tänkte skriva nåt spexigt idag oxå men explosionen/rna i Oslo för en stund sedan känns för mycket för att jag ska kunna det. Jag är på min båt, helt oskadd, inte alls i centrala Oslo. Men vi är på väg in i hamnen nu, med upprörda, rädda gäster ombord som försöker få information om vad som hänt och som inte vet om deras anhöriga är eller var i närheten. Det är en svår, märklig känsla. Det är så nära. Så nära oss geografiskt, så nära dem känslomässigt. Och jag känner återigen att i tider av panik och kris har jag svårt att hantera det, jag har för många obearbetade känslor inom mig från i våras. Jag sköljs över av känslor så starka att ögonen tåras och håren reser sig på armarna, innan jag plötsligt stänger av och blir tom. Min kris är lite för närvarande i mitt liv fortfarande för att jag ska kunna ta in en till. Och ikväll ska jag sjunga som vanligt, är det tänkt. Jag förstår själva grejen, för vi måste kanske försöka göra våra gästers resa till en som är så lik en vanlig som möjligt trots allt som har hänt. Men det känns svårt. Både i den stora situationen, och i min egna, lilla.
Öppet brev
Det här är ett öppet brev. Till dig, du tjugosexårige unge man som jag dejtade litegrann nu på vårkanten och i början av sommaren. Att gå ut med ditt namn känns onödigt, du kanske vill vara anonym. Så det struntar vi i. Men jag vill ändå adressera dig. Prata lite. Tala ut, skulle man kunna kalla det.
Det har nämligen kommit till min kännedom att du går omkring och tror att jag är kär i dig. Eller, låt mig omformulera. Att du går omkring och är rädd att jag är kär i dig. Och här har vi väl problem nummer ett, känner jag. Att du är rädd för att jag är kär i dig. Vad är det du är rädd för, undrar jag då? Att en människa tycker om dig? Den du är? Gillar dig och liksom vill hänga med dig? Vad i det är det som skrämmer dig?
Problem nummer två. Varför tror du detta? Vad är det som får dig att tro att jag fallit pladask för dig? Är det att det var du som smsade mig som en tok den första tiden? Är det att du körde 50 mil för att träffa mig en helg, trots att jag berättat att jag bara skulle kunna träffa dig en av de tre dagarna du skulle spendera i Göteborg? Är det att du skickat halvnakna bilder på dig själv till mig? (Ok, den första bad jag om, men nummer två, vad var det?*) Eller är det kanske att du bjöd hem mig när jag var i din stad? Något måste det ju vara. Men jag känner mig lite osäker på exakt vad om jag ska vara ärlig.
Och jag skulle vilja klargöra en sak eller två. Vi känner inte varandra. Vi har träffats fyra gånger. Smsat en massa i och för sig, men inte om något djuplodande direkt så det kan väl inte riktigt räknas som underlag för att utveckla kärlek? Eller? Har du genom den kontakt vi haft blivit kär i mig? Nej, jag trodde väl inte det heller. Så varför tror du att jag blivit det i dig?
Jag skrev att jag ville klargöra två saker. Det första är ju att jag inte känner dig, inte vet vem du är, som jag redan skrivit. Det andra är det här: Du förstår, jag har underbara människor i mitt liv. Såna som är roliga, rappa, smarta, finurliga, coola, politiskt medvetna, drömmande, begåvade, framtidsplanerande, spännande, som bjuder på sig själva och som finns där för mig närhelst jag behöver dem. Dessutom är jag själv en av dem. Jag passar in i mitt gäng så att säga. Så för att jag ska bli kär i nån, så måste han ju vara åtminstone några av de där sakerna och dessutom få det att suga till i magen när jag ser på honom. Tycker du att vi har fått den kontakten? Tror du att jag tycker att du är de där sakerna? Har det verkat så? Jag medger villigt att jag tycker att du är (eller var, om jag ska vara ärlig) trevlig, härlig och lättsam att umgås med. Men mer än så? Nej.
Men. Du är ju snygg. Och det kan ju få vilken flicka som helst att tindra med ögonen. Och vilken kille som helst att få hybris, som det verkar. Och här kanske vi har problemet. Att du är snygg, och att jag är trevlig, glad, öppen, intresserad av människor, kan hantera sociala situationer och bryr mig om att den jag umgås med ska trivas i situationen. Så där har vi suttit, du och jag, alla fyra gångerna vi setts. Du snygg (och rätt så trevlig och härlig) och jag som nåt slags socialt underverk. Är det månne det som lett till att du nu tror, och är rädd för, att jag är kär i dig?
Låt mig då hjälpa dig genom att berätta hur det ligger till:
Jag är inte kär i dig.
Så, nu är det ur världen. Skönt ändå.
*Bildskickandet avsåg en rödbränd bringa.
Söndagsångesten
Jag har söndagsångest. Tänkte inte förut att det var det det var, men så påminde en person mig om att det har man ju, så nu är känslan iaf identifierad. Söndagsångest. Jag ska jobba imorn, vilket iofs säkert blir kul, men jag har ju haft semester i tre veckor, och hur man än vänder och vrider på livet så är det ju göttigt att vara ledig. Och dessutom har jag varit ute och svirat och sovit lite i helgen, och det brukar ju oxå addera till ångesten.
Han som påminde mig om att det är söndagsångest jag har nämnde dessutom relationsångesten, så nu har jag det oxå. Eller, har identifierat den. Jag är trött på att inte vara tillsammans med nån. Jag gillar livet här emellan oxå, jag gillar hur jag lever och vad jag upplever. Men jag vill somna bredvid en person som jag vet vill vakna bredvid mig. Imorn och fler dagar därefter. Men jag vill inte jaga det, för det blir jag tokig av. Tokig. Så jag går väl bara vidare framåt i mitt lilla liv, så får vi se. Men jag är lite trött. Längtar lite. Efter att luta mig mot någon. Någon fin som jag vill ha och som vill ha mig. Enkelt och svårt. Så är det.
Jag ska försöka hitta nån fin bild som hejdå från mig till mig, det kanske piggar upp denna sommarkväll som är varmare än jag trodde, ljusare än jag minns att sommarkvällarna är här i Göteborg, och så lite, lite ensammare än jag vill att den ska vara.
Vi tar den här. Med helt galet vacker himmel. Jag skulle spegla mig i telefonen på väg ut en kväll (ni vet, man kan vända kameran så att man ser sig själv) och då såg jag hur blå den var. Helt otroligt.
Jag vill ha mera värme. Kanske att jag får det i september, det finns nån slags vag plan på det, om jag får nån extra dag ledigt från jobbet alltså. Men just det, nu skulle jag ju sluta. Det är svårt att gå och lägga sig tidigt när det är ljust, men jag ska ju upp typ halv sex, så det är läge.
På en rak linje
Jag är trött. Och hade behövt pappa igår för jag ville fråga en sak. Men det gick inte. Fan.
Alltså, ibland ser man sig själv och andra utifrån en stund och så inser man vad mycket man säger och skriver som är så ointressant. Helt meningslöst liksom. Och alla andra oxå. Så mycket som inte spelar nån roll.
Jaja. Jag har packångest och är lite övertrött efter för lite sömn i helgen, så det kanske är det som gör det oxå. Att allt känns så där på-en-rak-linje-tråkigt istället för levande och härligt. Men det brukar ju gå över.
Smitningar.
Alltså. Har tänkt på det här ett tag nu och det är dags att lyfta frågan. Smitningsfrågan.
Det här med att smita dagen efter, vad är det egentligen? Ok om man liksom inte ska bli ihop och man vill gå efter ett tag, för man har inte så mycket att prata om kanske eller kanske bara hellre vill vara nån annanstans än hos nån man inte känner och inte ska träffa igen. Men att smita? Utan att andra märker det? Inte säga hejdå, inte liksom säga tack för dig och för nu, utan bara dra? Jag tycker att det är konstigt. Och förstår det inte. Varför, liksom? Är det ännu ett led i "oj-jag-får-passa-mig-så-att-hon-inte-blir-kär-i-mig"-hybrisen som en del killar verkar lida av? Eller är det panik? Över vad i så fall? Vad har hänt vid tidigare såna här möten, som har gjort att en kille hellre smyger iväg än säger hejdå? Märkligt, är vad det är.
Och, jag inser att jag precis gick över gränsen för personligt bloggande igen. Men så vet ni hur det är med mig och det som ligger längst fram i hjärnan.
...
Jag saknar min mamma. Jag saknar dig. Det är tomt utan dig. Tomt i min telefon som du inte ringer till längre. Tomt i mitt lilla liv. Fullt av annat men tomt på dig.
Man får passa sig.
Synd ändå, att man är alkisunge. Annars hade man kanske kunnat följa sin semesterimpuls att idag, när man äntligen sov ut och tog igen Cypernveckans sömnbrist, och äter brunch kl 16.50, kunnat hälla i en skvätt av den Barcardi Razz som man har hemma och som hade passat väldigt bra i hallon/banansmoothien. Men. Man är alkisunge och vill inte göra sånt. Man kan bli alkis själv en dag om man inte passar sig.
Det regnar i Göteborgsnatten och det är tu...
Det regnar i Göteborgsnatten och det är tur att KatPat o Tobbe finns, annars hade skälen att bo kvar i denna stad varit mycket få. En fin dag blev en fin kväll blev en fin natt. Minus vädret men allt kan man tydligen inte få.
Hjärtsnörp.
Imorse fick jag hjärtsnörp. Ni vet, när hjärtat fladdrar till sådär snabbt och det känns som att det vrider sig lite inne i bröstet, innan det lugnar ner sig och förstår att det inte kan göra nåt åt nåt ändå, så det är lika bra att fortsätta slå som vanligt. Ett sånt hjärtsnörp. Det finns ju andra oxå, som pågår längre, men då är det -snörp följt av -klappning snarare än bara ett -snörp. Tycker jag. Hur som helst.
Imorse fick jag hjärtsnörp. Varför, undrar ni kanske nu? Jo, för att jag öppnade min mail. Och överst på avsändarlistan stod namnet på ett gammalt ex. Ett ex som jag älskar av hela mitt hjärta fortfarande och önskar så innerligt att jag kunde få ha i mitt liv, men som jag inte får. Jag älskar honom inte med mitt passionshjärta, men med mitt varma, jagskaaldrigglömmadigförduärunderbar-hjärta. Och det gör ont i mig att jag har sårat honom så mycket att jag inte finns i hans såna hjärta. Jag vet att jag finns där, men snarare i fanattdulämnademigochsårademigomochomigentillsjagnästanvardöd-hjärta. Och där vill ju ingen vara.
Så jag fick hjärtsnörp när jag såg hans namn. Har han mailat mig, äntligen? Han, som först tog bort mig på facebook när jag dödade hans hjärta för hundrade gången, och sen inte svarat på min nya vänförfrågan fast jag skickade den för två år sen nu, när jag trodde att vi kanske, kanske skulle kunna höras igen. Han. Har han mailat mig? Har han skrivit till mig, tänkt på mig, kanske, kanske förlåtit mig?
Nej. Det har han inte. Hans email har fått spatt och spammat.
Haveri och hemkomst.
Det är sent. Jag skulle blogga för flera timmar sen men då gav min telefon helt plötsligt upp sin självständighet samt livsgnista och la sig ner, medvetslös. Med assistans av den gode Johannes Sundlo ägnade jag sedan två timmar åt att försöka få liv i den, utan resultat. Så vi gav upp och jag ska gå till MacForum imorn bitti och hoppas på det bästa. Den är nämligen inte död, den vill bara inte fungera som den ska. Utan den vill fabriksåterställa sig själv. Precis nu, när jag skulle lägga in alla bilder från Cypern. Inte efter att jag gjort det, så att det skulle kunna kännas ok, utan precis innan, så att jag fick panik. Så nu har jag ingen telefon ett litet tag. Förhoppningsvis ett jättelitet tag.
Jag är hemma från Cypern, jag är lite förvirrad kring hur en person kan vara så annorlunda på internet och i verkligheten (eller är det jag som misstolkar?!), jag är oerhört trött och snart lite förkyld som det verkar, och jag är otroligt glad att jag åkte på den här semestern. Jag är oxå hungrig men vill inte laga mat kl 2 på natten, jag är ganska så brun, väldigt stressad över omslaget till min skiva, och har lite lätt huvudvärk. Så, jag tror att det var den bästa snabbgenomgång ni kan få den här tiden på dygnet. Snart återkommer jag, förhoppningsvis med bilder från min semester. Om inte så blir det med ett ledset inlägg om hur fina bilder ni hade kunnat få se, om inte min telefon helt plötsligt bara bestämt sig för att säga control, alt delete och starta om. Fan oxå, jävla maskiner.
Igår, idag och imorgon
Vi börjar med igår. Eller förresten, vi börjar med att säga att jag bloggar i Google Chrome idag som har en beef med blogg.se så det blir kass layout igen utan mellanrum mellan styckena trots att jag försöker. Så, nu kan vi börja på riktigt.
Igår var det bröllop förstår ni. Och ja, jag vet att typ 99,9% av er som läser den här bloggen var där, men tänk på den stackaren som inte var där! Den stackaren måste få en update. Och här kommer den: Det var ljuvligt. Ljuvligt på det där shitvadroligtvihar&shitvadrördaviär&shitvilketpardethärär. Det var helt enkelt rätt så oslagbart. Ni kan ju tänka er. Kanske totalt 50 (jag gissar) utbildade och verksamma musiker/skådisar/musikalartister på ett bröllop där många känner båda och där brudparet är världens grymmaste människor. Då blir det fart på talen och mycket som händer hela tiden. Sådär så att man skrattar och sätter det i halsen samtidigt som man hulkar och näsan rinner. Sådär så att man tittar på Sanna som man sitter mittemot varje gång nån har talat och båda svämmar över varje gång. Och sådär så att det är så mycket kärlek i luften att det nästan är löjligt. Men grejen är att det aldrig blir löjligt. För allting är så innerligt, så ärligt och så rätt. När Patriks pappa håller ett tal och sjunger väl valda delar av det, knappt kan hålla ihop skjortan för att han håller på att spricka av stolthet och sen tar upp hela familjen, som kanske inte är samlad så ofta till vardags längre utan lever på alla möjliga håll, och de tillsammans sjunger en sång till Patrik och Katrin, och hela familjen rinner över. Det är fint. Och jag, som sitter bredvid blir så rörd av att se hur rörd Patrik är, att jag inte kan titta på honom. Då vet man att allt kommer från hjärtat. Och det, det är fint det.
I mitt lilla hjärta svämmade det över flera gånger när Katrins familj höll tal oxå. De är en familj som har bjudit in mig till sig såhär efter katastrofen (även om jag aldrig lyckats ta mig till någon av söndagsmiddagarna, så är jag innerligt tacksam för erbjudandena och jag kommer dyka upp en vacker dag!), och det gjorde på nåt sätt att jag såg mera i deras tal än bara talen till Katrin. Jag såg liksom grejen, att de är en familj som sitter ihop, som finns och som väldigt mycket står pall för varandra och livet. Och det gjorde att det liksom högg ibland. Jag ville inte det, för jag ville vara glad för allt det underbara som pågick, och jag kunde vara det igen väldigt snart. Men det högg ibland. Katrin och Patrik hade det där honnörsbordet som man hade velat ha. Det där vackra, familjefyllda. Och jag vet, jag vet att mitt kommer vara fyllt av annan sorts familj. Men det är klart att det gör ont i mitt hjärta ändå. Det förlåter jag mig själv för att jag tänker på mitt i all lycka och tänker att livet är livet och lycka och sorg får sitta precis bredvid varandra även en sån härlig dag som det var igår. De sitter ju bredvid varandra jämt. Och jag sörjer ju att jag aldrig kommer få precis det. För det skulle jag ju vilja. Så är det.
Så idag då, som rubriken utlovar. Idag har jag försökt packa men fortfarande inte fått ner en enda grej i väskan. Allt ligger fortfarande på golvet, men jag har gott hopp om att jag snart kommer ta tag i mig själv och trycka bort min packångest och bara göra det. Jag brukar ju det. För imorn åker jag ju till Cypern! Äntligen! Till mina älskade flickor... Jag ska inte orda så mycket mera om det, för ni kommer höra tillräckligt om det när jag kommer hem, så vi lämnar det därhän och beger oss istället till studion, för där har jag oxå varit idag! Idag har nämligen jag och Cristian, min ljudtekniker, mixat min skiva! Så nu ska här lyssnas och värderas, höras efter om allt är som det ska, och om det är det, så mastrar vi i slutet av juli! Det är nära nu, och det är ju sjukt overkligt. Jag ska släppa min egna, alldeles egna, skiva. Med mina låtar. Som jag har haft och sjungit för folk till höger och vänster men som man ju inte visste skulle komma ut på det här viset. Men så plötsligt händer det. Och det händer ju långsamt, hela tiden, för det är ju en lång process, men ibland så är det precis nu det känns och då svindlar det. Jag har ju drömt om det här så länge jag har levt och kunnat tänka. En skiva med mig. Herreje. Jag vill tacka livet.
Det här livet som är så mycket. Jag fick en kommentar igår, att "tänk att du kan må så här bra redan", och jag förstår nog vad personen menade. Men jag vet inte hur det annars skulle vara. Jag vet inte hur jag skulle kunna leva om jag inte hade både och. Om jag inte gick vidare samtidigt som jag sörjer. För då skulle jag ju gå under. Det skulle ju aldrig, aldrig gå. Ibland känner jag det där irrationella, att om jag går vidare så kommer jag längre ifrån och då lämnar jag mamma bakom mig. Och då får jag panik och vill krypa ihop till en boll. Men så klarnar det. Ingenting hamnar längre bort eller närmare för att jag går vidare med mitt liv. Jag har alla mina känslor och minnen i mitt hjärta och det bär jag ju med mig. All min kärlek har jag i mitt hjärta och där kommer den alltid finnas.
Och så ibland, som nu, får jag panik över att jag känner så olika och inte alls vill skriva om mina känslor inför pappa. Men det kan jag inte hjälpa så han måste få stå bredvid i det här just nu. Jag vet inte vad eller hur jag känner och jag vet inte vad jag ska skriva. Men jag hoppas att det klarnar snart.
Nu ska det klarna på ett betydligt enklare plan. Nu ska nämligen Cypernpackningen ner i Cypernväskan. För om 8,5 timme går Cypernflyget. Så tack för mig för idag.
