Sexton tusen
Och det stör mig att det störde mig så mycket. Att jag tänker på det. Hm.
På väg hem! Nu sitter jag på
På väg hem!
Nu sitter jag på bussen på väg till Göteborg! Åh vad det ska bli härligt att komma hem! Till mig, där jag bor... Ljuva liv. På min färd har jag sällskap av en viss bok samt vindruvor, ett gott liv på det stora hela. Lyssnar just nu till en härlig konversation mellan två riktiga dalatanter och deras dialekt är ju helt underbar! Grattis till den kära damer. Nu: Läsa.
Friday night
Jag borde packa, men eftersom jag känner mig själv så gör jag inte det. Packning ger mig ångest så jag skjuter upp det till imorgon bitti, så att ångesten ska bli så kort som möjligt. Dumt kanske, men ändå smart på ett sätt.
Folk lånar mer och mer pengar till bostäder igen, det går tydligen lavinartat fort. Vi har uppenbarligen inte lärt oss nånting av det gångna året vilket ytterligare förstärker min åsikt att folk i allmänhet faktiskt inte klarar att ta hand om alla livsbeslut helt själva, utan behöver hjälp av vår samhällsstruktur! (Detta kanske inte egentligen går att applicera på huslån, men kopplingen får vara hur vag den vill, jag tycker så här ändå.) Vi kan inte sänka skatterna och låta alla människor bestämma över alla sina pengar själva! Vi kan inte ha lägre skatt för arbetande än arbetslösa! Vi kan inte låta det bli en ekonomisk fråga vilken slags vård man ska få. Och vi kan inte låta marknadsekonomin stryra vårt land för då kommer det ligga ännu fler människor utomhus och sova snart. Människor som nån pundad politiker i Sundbyberg hävdar inte finns i hennes stadsdel. Ingen har sökt hjälp, så hon kan inte veta att de finns. Undrar hur djupt hon undersökt detta. Eftersom det stod hemlösa ca 100 meter från hennes arbetsplats när Nyheterna var där och gjorde reportage.
Nu ska Eric visa nåt roligt på sin dator. Han har en jättestor dator.
Sälen Ja, det här gör jag ju mest
Sälen
Ja, det här gör jag ju mest för att jag äntligen kan mobilblogga för att vara ärlig, men det gör inget. Jag får det. Man ska ju uppdatera ofta har jag hört.
Måndag morgon! Två glada flickor p
Måndag morgon!
Två glada flickor på väg till jobbet, det är soligt och vackert, -12 grader och jag har spelat i dräkt för sista gången! Den här veckan blir det bara min vanliga roll och det glädjer mig något oerhört! Tjo!
Haiti
En tredjedel av en latte. 10 kr. Det är den minsta summan man kan ge via Rädda Barnen till offren på Haiti, och det kan vi göra. Alla vi kan det. Smsa 10KATASTROF till 72950. Eller klicka på länken här om du kan och vill ge mer. https://www.rb.se/geengava/pages/geengava.aspx, alternativt
http://www.lakareutangranser.se/gava/Andra-satt-att-stodja/Mobilsupporter/
Den första är Rädda Barnen, den andra Läkare Utan Gränser. Det finns många vägar att gå för att skänka pengar, välj din och gör det. Nu.
Min tvilling
Hej och hå! Tydligen har jag inget att göra nuförtiden, så jag bloggar... Här i bastun tittar vi på Biggest Looser och sitter vid våra datorer, och eftersom jag dessutom läst ut Midnight Sun (för andra gången, jag skämt lite faktiskt) så är jag lite datorförvirrad och desorienterad och behöver ha nåt att göra. Så, som sagt, jag bloggar.
Idag om min lillasyster! 
Hon är en liten kopia av mig på flera sätt! Vi är rätt lika, som ni kanske ser på bilden, vi har i princip identiska intressen i sång, dans och musik, och verkar dessutom ha snöat in precis lika mycket på Stephenie Meyers bokserie.. =) (Och jag säger liten kopia för att jag är 174 cm lång och hon 158...)
Fast, jag ska egentligen inte säga kopia, för det antyder ju att jag är originalet. Och så vill jag inte att det ska låta. Hon är ju en helt egen person som förtjänar mycket bättre än att hela tiden bli jämförd, bara för att hon är yngre. Jag vet ju hur det kändes när jag alltid blev jämförd med Elin när vi var yngre, och det var inte roligt! Tex kommentaren "ja Erika, du är ju ingen stjärna i matte, som din syster" som min nya mattelärare i sjuan sa till mig på den FÖRSTA mattelektionen, har fastnat rejält och gav mig dåligt mattesjälvförtroende i typ tio år. Så vill jag inte att det ska vara för Ellinor. Jag vill bara att hon ska känna stöd och att det hjälper henne att ha mig och Elin där, inte att hon ska behöva leva upp till nåt, eller hela tiden måste kämpa för att bli sin egen person... Vilket såklart måste vara lite svårt när det första folk alltid säger, när de träffar oss tillsammans, är
GUD VAD LIKA NI ÄR!
och eftersom jag är äldre blir ju den naturliga ordningen att hon är lik mig. Men det är ju inte hennes fel att hon är yngre... (Elin exkluderas lite ur detta resonemang dels för att hon bor långt borta vilket resulterar i färre jämförelser i sig och dels för att hon fick ett lite mer eget ansikte av gud och alltså inte jämförs med oss hela hela tiden även om vi befinner oss på samma plats...)
Som sista punkt på ämnet vill jag säga att jag beundrar min lilla lillasyster, och det hoppas jag att du vet Ella! Skit i att alla jämför oss för att vi sjunger båda två och dansar båda två och allt det där. Du är underbar och begåvad och har din helt egna grej som du gör så fantastiskt bra och jag önskar dig allt gott i hela världen och att du får göra allt du vill! Jag gråter fortfarande när jag lyssnar på din skiva, att sjunga med sån känsla som du gör är en underbar talang att ha. Du är fantastisk! Och snart ses vi, för snart är jag tillbaka i Götet! Jag älskar att du bor där nu! Synd bara att jag flyttar bort i åtta månader snart...
En annan sorts kärlek...
När som helst, Robert, när som helst.
Kärlek
Det verkar inte som att kärlek som jag känt för någon, försvinner. Utan att det bara blir mer i hjärtat. Som att det sväller och blir större för varje ny person jag börjar älska. Och kanske är det så att om något riktigt avskyvärt hände med någon, så skulle jag sluta älska den personen, men vad jag kan minnas så har det alltså inte hänt än. Inte med människor jag verkligen älskat.
Min första riktiga pojkvän, Tobbe (alltså inte Rosén för er som känner både mig och honom...) har aldrig riktigt försvunnit trots alla år som gått och trots att jag på intet sätt är kär i honom längre och inte har varit på 12 år. Han finns där, som den första fina. Eric, som jag gjorde slut med när han kom ut ur duschen i min lägenhet för att jag kände som att jag skulle sprängas om jag inte talade om för honom att jag inte var kär i honom längre. Steve, som jag var så säker på att jag skulle gifta mig med, som var hela min värld i två år och som jag ångrat trehundratusen gånger att jag gjorde slut med över huvud taget. Kalle, som jag alltid vetat att jag aldrig slutat älska eftersom han är något av det finaste som skapats på denna jord, men som jag aldrig blev riktigt kär i, utan bara kunde önska att jag blivit. Och så Jonas. Som jag inte slutat var kär i än tror jag, fast jag vill. Och som jag försökt trycka ut ur mitt hjärta för att det gör ont att ha honom där.
Sen har vi ju såklart alla människor som jag älskar på andra sätt, men de har liksom aldrig riktigt haft samma anledningar att försvinna ur mitt liv och mitt hjärta, så de har jag ingen anledning att kontemplera över på det här sättet. De finns där, är konstanta och det är fint.
Men. Kanske är det alltså så att jag får leva med känslan av att älska människor jag inte vill älska, just nu. För om ett tag ersätts den starka, obönhörliga känslan av förlust och sorg med ny, värkande kärlek för nån annan, och då kommer det inte göra mig illa att jag fortfarande älskar. Då kommer det bara vara ett faktum, ett tillstånd, kanske som att andas litegrann. För så är det ju med de andra. Eller så är det så att jag blandar ihop minnet av att älska någon med känslan av att faktiskt göra det, så egentligen älskar jag dem inte längre, utan har bara kvar dem ändå. Fast det gör väl ingen större skillnad, om det är nutid eller dåtid på känslan. Acceptansen av att det är så här, och att det alltså kommer vara mera rofyllt inuti mig snart, är en bra känsla att ha. Den gör mig lugnare. Hoppfullare.
Daniel da Silva och jag
Nu dansar Elin Kling för mig, med den ganska sexiga Daniel da Silva! Trodde aldrig att jag skulle säga en sån sak om honom, men han är lite het ikväll tycker jag. Och sjukt sympatisk, det höjer hans temperatur. Vilket säger en del om att jag nog inte kommer satsa på nån bad boy i mitt liv. När sympatisk betyder sexig... Det bådar gott för mitt framtida kärleksliv! Eller?
Som ni märker är det fredagkväll och här i bastun tittar vi på Let's Dance samtidigt som vi surfar. Jag har läst lite Breaking Dawn oxå men måste ta en paus nu, mitt hjärta klarar inte mer. Detta trots att jag läst boken en gång förut och alltså vet vad som ska hända. Men det fladdrar för mycket i mig, jag vibrerar iväg om jag inte lugnar mig.
Elin Kling har tydligen delvis vilat sig i form, detta är något som inte existerar här. Här går vi ju hundra mil om dagen i snö, samt gymmar när vi har ork och tid. Det planerar jag att ha imorgon, och har lyckats ha det tre gånger tidigare i veckan, detta får man lov att vara lite stolt över! Däremot presterar jag inte i närheten av mina forna tider på löpbandet, men jag hoppas att detta beror på all gång, att benen liksom inte orkar springa lika fort när de redan har presterat så mycket under dagen. Och jag hoppas alltså på att tiderna ska tillbaka till de gamla när jag kommer ner till Götet igen och kan lägga mer av det totala benkrutet på gymmet... Sänder i detta ögonblick en varm tanke till Fredrika, min fantastiska P.T som motiverar mig även när jag inte träffar henne! Jag vill vara stark och snabb för henne när vi ses, och det gör att jag kör hårt med alla vikter och de oändliga metrarna på bandet... Och det är dessutom så mycket roligare att styrketräna nu, med hennes program, och jag blir starkare och starkare, grymt!!!
Med dessa ord säger jag godnatt. TV'n lockar för mycket. Jag är en Svensson och det är fredag. Herreje.
Mobilbloggning! Jag har äntligen f
Kolla varifrån!
Mobilbloggning!
Jag har äntligen fattat hur man gör för att mobilblogga och njuter av detta faktum oerhört mycket! Så här kommer en bild från i julas när jag var ute och gick med elsa i vagnen och mitt hår frös till is. Det var sjukt kallt. Inte världens nyaste eller intressantaste bild men jag tog den med bloggen i åtanke så håll tillgodo! Provar även att bifoga en till bild, får se hur det går, om den kommer med.. Jag kommer bli världens bästa bloggerska nu.
Utsikten från toppen!
Kolla varifrån!
Utsikten från toppen!
Äntligen bilddags!
Så kom till slut dagen då jag la upp ett par bilder! Det blev inte så många, men de är mångfacetterade som ni ser! Det är jag och Snögubben Gustav, som våra små föreställningar kretsar kring, gänget på väg till jobbet (20 min promenad enkel väg! Gött med vardagsmotion), och i bakgrunden kan ni skymta hur vackert det är här, och så jag i mitt underbara knallrosa underställ som gör mig glad varje morgon! Lägg även märke till träpanelen som täcker väggen, jajamensan, vi bor i en bastu! Träpanel från golv till tak, det enda som inte är i trä är golvet, som är det enda man skulle vilja ha i trä! Det är istället en klassiskt brunspräcklig linoliummatta, färgen kan närmast jämföras med kräks.
Idag har det varit svårt med energin, har varit sjukt trött. Sov t.o.m en stund på lunchen. Vi borde omfamna den spanska traditionen mer tycker jag, med siesta! Livet skulle vara så mycket bättre om vi alla sov en stund på eftermiddagen.
För närvarande sitter vi alla tre vid varsin dator och stirrar, ingen orkar nånting idag. Måste försöka lägga mig tidigt så jag inte är så här trött imorn! Men det är svårt när man har så bra böcker att läsa... Japp, fortfarande Twilightserien... Tröttnar inte, och upptäckte ju dessutom ett utkast till en bok skriven ur Edwards synvinkel förra veckan, så nu gottar jag mig i den!!
Ja just det! Igår löste det sig för mig med boende i Stockholm under repperioden! Ska bo med en tjej som heter Amanda, vid Skanstull. Så himla skönt att det har löst sig, och utan några större problem eller ansträngningar heller! Tack kära lyckliga stjärna för det.
Uppåt framåt. Dit vill jag. Jag vill vill vill från den här platsen som jag är på, i hjärtat. Snart så. Hoppas jag, av hela mitt hjärta. Vill inte ens ödsla tid på att tänka på eller skriva om det, men det finns ju där, ofta. Jag vill bli fri nu och inte älska nån som inte vill ha mig.
Som vanligt går det från det ena till det andra.
Mörker och ljus
Annars är det fint. Alexandra har kommit in på Scenskolan i Stockholm, och det gjorde mig gladare än jag kunde tro att det skulle göra! Så himla härligt när folk får precis det de önskat sig och jobbat för! Och jag har bestämt mig för Fritidsresor, minns inte om jag skrivit om det förut, men strunt samma. Söker bostad i Stockholm för repperioden, och förbereder mig mentalt på att vara borta hemifrån länge igen... Längre än jag varit borta sen jag flyttade till London för 9 år sen! (shit, är det NIO år sen jag flyttade dit?! Det betyder att det är nio år sen jag var nitton....) Hur som helst, så är det lång tid, åtta månader... Rep i Stockholm först, i sju veckor, sen antagligen åka direkt och börja jobba... Hej och hå. Kommer sakna ALV hur mycket som helst, och särskilt alla fina fina som kommer vara där, men jag tröstar mig med att jag nog kommer vilja söka igen till nästa år, och att det här bara är ett mellanår. Jag älskar ju att jobba där! Och förhoppningsvis kommer jag älska att showa oxå!
Jag fick slut på ord nu. Läste igenom det jag skrivit och tappade farten. Det är så konstigt när man skriver om den stora sorgen och sen helt plötsligt om showjobb. Kontraster. Det får räcka såhär nu tror jag. Tänkte lägga upp nån bild, men det får bli sen tror jag.
Bilder?
I helgen har det slappats, åkts slalom (jag har tom varit skidlärare åt Vickan, och det gick fint!! För henne och mig!) ätits god mat och lästs en del bok. Har ju börjat om på Twilight-serien, och den förgyller verkligen mitt liv och min vardag! Allt jag behöver på en grå dag helt enkelt.
I övrigt saknar jag folk. Jag saknar mina vänner i Göteborg och skräckar över hur det kommer vara när jag ska vara borta i tre tusen år över sommaren (har inte skrivit det, men jag har alltså bestämt mig för att ta Fritidsresorjobbet!), jag vill inte vara borta från dem så länge! Saknar även min lägenhet och allt det fina som finns i den... Men lillasyrran ska ju ta hand om den när jag är borta, så det blir nog bra. Jag saknar även min familj, särskilt de små små i Sundsvall, jag behöööver träffa dem! Ska försöka hitta biljett att åka på Sagas treårskalas nästnästa helg, det skulle vara en välbehövlig injektion av barnskratt och kärlek...
Men jag trivs här. Det gör jag. Man ser nya sidor av folk när man bor med dem och hänger med dem hela tiden, och vi har det fint! Vi lagar mat ihop, åker skidor och pratar. Och så surfar vi var för sig då och då, och det känns som att alla försöker ge varandra lite space har i vårt lilla lilla hem, och det är ju gött. Jag är ju van att bo själv, om man bortser från ALV-somrarna har jag ju bott ensam i sex år, och har med åren skaffat mig en del integritet och ensamhetsbehov som jag inte riktigt märker av förrän jag blir berövad på det. Som nu. Fast som sagt, det går rätt bra ändå. Ska dock försöka komma iväg till gymmet ensam nån dag tror jag. Det är ett rätt schysst gym (där vi tränar gratis!) med en väldigt härlig bastu, som jag längtar efter att sitta i och fundera!
Nu ska jag läsa bok och sova.
Sälen!
Nu kom det besök hit till vår lilla stuga så detta får räcka för idag, men som sagt så lovar jag bilder snart. Och till er som väntar på lägenhetsbilder så kommer de i februari, när min nya soffa kommit och allt är i ordning.
Snart läggdags
Men! I afton har vi haft spelkväll, jag och mina vänner! Vi körde den underbara lappleken, och vi var här hemma hos mig! Och det var så härligt att kunna sitta åtta pers här utan att det kändes särskilt trångt, och utan att hälften behövde sitta i sängen. Jag älskar min nya lägenhet! Eller, den nya delen. Eller faktiskt, så gör den nya delen att jag älskar hela lägenheten mer, för allt blir så mkt bättre! Längtar tills min nya soffa kommit, så är allt komplett!
Nu ska jag titta lite på Edward, sen sova.
